En storhövdad maratonlöpare

Hur blev människan människa? Det är en invecklad historia, där forskningsfronten ständigt flyttas fram. Just nu är det spännande tider för alla som är intresserade av våra anor!

Vi människor – Homo sapiens – blev till för omkring 160 000 år sedan, men jorden har också befolkats av ett antal andra hominidarter, förmänniskor. Hur många de var, hur de bör avgränsas och hur de var släkt med varandra är kontroversiella spörsmål bland forskarna. Och inte blir det bättre av att det hela tiden strömmar in nya fossilfynd, hypoteser, metoder och modeller, vilket gör varje försök till lägesrapport till en dagslända.

Oenigheten är alltså stor bland paleoantropologerna, det vill säga de forskare som försöker klarlägga den evolutionära process som lett till de olika hominidernas uppkomst och specifika anpassningar. På en punkt är de allra flesta emellertid ense, och det gäller när förmänniskorna skildes från aporna. Denna populationsklyvning ägde rum för sju miljoner år sedan och gav upphov till två separata utvecklingslinjer: schimpanslinjen som i dag representeras av två-fem arter (beroende på hur man räknar), och hominidlinjen med en enda nu levande art: människan.

Massor av övergångsformer

Det kan verka egendomligt att forskarna är oense på en så grundläggande punkt som antalet hominidarter som funnits. Men eftersom arter uppstår gradvis, måste det finnas massor av övergångsformer mellan en viss art och den eller de arter som den har givit upphov till. Att bestämma avgränsningen kan vara nog så besvärligt när det gäller synkrona arter, alltså de som lever samtidigt, och hur mycket svårare blir det då inte att dra upp gränser för diakrona arter som inte existerat under samma period? Och arbetet blir inte precis lättare av att de flesta arter bara är kända i form av ytterst fragmentariska fossil – några tänder, en halv käke, ett lårben, ett par kotor…

De här frågorna aktualiserades senast genom fyndet av ”Flickan från Flores” – förra årets rookie i hominidligan. Hon och hennes vänner tillhörde de sista av arten Homo erectus, men hade på sin isolerade indonesiska ö förändrats så kraftigt att de räknas som en egen art: Homo floresiensis (se Ny människoart hittad, F&F 1/05).

Det indonesiska fyndet visar dessutom att vår egen art så sent som för 18 000 år sedan hade sällskap av en annan hominidart. Tidigare har man antagit att neandertalarna, utdöda för 30 000 år sedan, utgjorde de sista hominider som vi samexisterade med. Återigen en nyhet!

Ut ur Afrika!

Hominidernas utveckling – och därmed vår egen arts tillblivelse – är en praktiskt taget rent inomafrikansk angelägenhet. Från Kapprovinsen i söder till Etiopien i norr har den ena arten av hominider efter den andra uppkommit, blomstrat och dött ut under årmiljonerna.

Hur många förmänniskor har det då funnits? I de nyaste översikterna räknar man med ett tjugotal arter. Alla utom två har uppkommit i Afrika. Undantagen är Homo erectus och Homo neanderthalensis som utvecklades i Asien respektive i Främre Orienten/Europa ur arter som utvandrat från Afrika. Hominidarternas släktindelning är också osäker. Buden växlar mellan fyra och åtta släkten.

De äldsta hominidfossilen är omkring sex miljoner år gamla och härrör således från en tid inte alltför långt efter det att schimpans- och hominidlinjerna skildes åt. Bland de allra äldsta finner vi den gåtfulla Orrorin tugenensis från västra Kenya (se rutan på sidan 19). Litet senare dök det upp en hel rad nya hominidarter i södra och östra Afrika. De sammanförs ibland till ett enda släkte, ibland delas de upp på två: Paranthropus för de mer ”robusta” och Australopithecus för de mer ”gracila”.

Troligtvis var det någon av de gracila arterna som gav upphov till den första art som brukar föras till släktet Homo. Den bär namnet Homo habilis och gjorde entré i östra Afrika för mellan två och tre miljoner år sedan.

Från och med den tiden skulle olika arter av Homo komma att översvämma den globala scenen. Som första hominidart spred sig en tidig Homo, oftast benämnd Homo ergaster, ut från Afrika. Till senare års paleoantropologiska sensationer hör upptäckten av ett flertal individer av denna art jämte en rik uppsättning stenverktyg och matrester i Dmanisi, Georgien. De är 1,75 miljoner år gamla. Med detta fynd sköts tidpunkten för när den första hominiden lämnade Afrika mycket längre bakåt i tiden än man tidigare hade föreställt sig.

Men dessa ergaster fortsatte längre österut, kanske framför allt genom Asiens kustområden, och nådde så småningom ända till Indonesien (”Javamänniskan”) och Kina (”Pekingmänniskan”). Under framryckningen genomgick de dock så stora förändringar att de efter ankomsten till Indonesien och Kina anses uppfylla kriterierna för en egen art, Homo erectus, som därmed blev den första hominidart som fötts utanför Afrika.

Erectus var en mycket slitstark modell som levde kvar i årmiljoner. Och på sluttampen kom alltså den småväxta Homo floresiensis in.

Från Afrika till Heidelberg

I Afrika har som regel flera hominidarter levt samtidigt inom samma geografiska område. Troligen har varje art haft sin särskilda anpassning och utnyttjat olika biotoper och näringskällor, men sannolikt har konkurrens och konflikt också varit alldagliga företeelser. Därigenom har arterna kommit att påverka varandras evolutionära förändringar.

Att ett antal ergaster utvandrade från Afrika betydde inte att kontinenten tömdes på denna art. Det fanns många kvar, och de var inte skonade från förändringens vindar. För 800 000 år sedan framträder en trolig ättling till ergasterna i hominidernas östafrikanska kärnområde. Den spred sig också ut från Afrika och kom troligen till Europa för 400 000 år sedan. De första fynden råkade göras nära tyska Heidelberg, vilket förklarar namnet Homo heidelbergensis. Ett bestånd av denna art skulle i sinom tid utvecklas till arten Homo neanderthalensis, neandertalarna, som lyckades anpassa sig till istidernas prövningar och levde kvar i Europa till för 30 000 år sedan.

Ur någon population av heidelbergare i Afrika utvecklades så småningom en annan ny art: Homo sapiens. De äldsta fossil som brukar hänföras till vår art är ungefär 160 000 år gamla och har påträffats i Etiopien. Vi såg litet annorlunda ut då och brukar kallas ”arkaiska Homo sapiens”. Det är knappast förvånande att en del evolutionära förändringar har inträffat sedan dess. Arter är ju inte punkter utan processer.

Resten är historia – som det brukar heta – eller åtminstone förhistoria. Någon gång för 100 000 till 50 000 år sedan vandrade ”moderna” sapiens-människor ut från Afrika och kunde tack vare sin funktionella anpassning snabbt lägga under sig hela världen: Asien, Europa, Australien. Sist intogs Amerika, troligen så sent som för 20 000 år sedan. På den tiden gick det att promenera från Sibirien till Alaska.

Vad gjorde oss till människor?

Vilka är de viktigaste drag som hominidlinjen utvecklade under årmiljonerna i Afrikas skogar och savanner? Vad gör slutprodukterna, schimpanserna respektive oss, så olika?

Ett hominiddrag är tvåbentheten. Denna komplicerade förändring av vår kropp har alltid tolkats som en anpassning till ett mer markbundet levnadssätt (se Människa res dig upp! F&F 8/03). Ökad rörlighet var ett annat krav, för bråttom hade de säkert ofta, dessa våra tidiga föregångare. Det kunde gälla att fly för livet undan förföljande hyenor eller att komma först till något läckert kadaver. Då handlar det om maratonlöpning, inte om att lunka och inte heller om att kuta 100 meter på 10 sekunder.

Nyligen har en amerikansk forskargrupp undersökt moderna människors specifika förutsättningar som långdistansare. De har funnit att jämfört med andra apor är vi mycket väl rustade för just detta sätt att förflytta oss. Ett exempel är det rejäla ligamentet i nacken som hindrar huvudet från att nicka och slänga när vi springer. Ett annat är benens kraftiga senor som ger fjädring och stötdämpning. Till detta kommer rondören på stussen. Den beror på en uppsättning rejäla muskler som får jobba intensivt just under språngmarsch.

”Maratonmodellen” blev alltmer utpräglad för två miljoner år sedan. Då ändrade de tidiga Homo-arterna troligen sina levnadsvanor drastiskt: köttinslaget ökade i dieten. Det var nödvändigt för att försörja den växande hjärnan.

Hårlösheten är ett annat drag som tydligt skiljer oss från närstående aparter. Hur tjock pälsen var hos våra föregångsarter är oklart (liksom varför de brukar avbildas som lurviga). Oavsett om hårlösheten utvecklades i vår linje före eller efter vår egen arts uppkomst kräver den sin evolutionära förklaring.

Ett nyligen framkastat förslag tar fasta på det faktum att alla djur är svårt ansatta av parasiter som lever på hudens yta och äter hudavfall eller suger blod. Vissa är tämligen harmlösa, men många formligen ”suger ut” sitt värddjur och sprider dessutom otäcka sjukdomar. Självklart är alla värddjur angelägna om att minska sådan ohyra!

Ett knep att göra livet surt för parasiterna är att kasta av sig pälsen. På den nakna huden är dessa små fulingar utsatta för uttorkande sol och vind och dessutom lättare att plocka bort. Ju naknare, desto färre parasiter och desto bättre hälsa och kondition. Då uppstår ett nytt samband: ju naknare, desto attraktivare. Det sexuella urvalet kommer därmed att gynna en alltmer tilltagande nakenhet, ett drag som alltså fått en ny funktion som prydnad.

Men varför har inte andra savanndjur (bortsett från några av de allra största) också utvecklat hårlöshet? Säkert kan man inte veta, men en tanke är att den här utvecklingen hos människan, eller hos någon av våra föregångsarter, förutsatte en eller flera av följande nyheter i beteendet: förmåga att bygga enkla skydd mot vädrets makter, idén att täcka kroppen med djurhudar, kunskap om eldens tämjande.

Överförstorad hjärna

Upprätt gång och naken hud i all ära – men den mest fundamentala förändringen inom hominidlinjen är den överförstorade hjärnan. Volymökningen var länge långsam, men tempot accelererade våldsamt under de sista årmiljonerna. Hjärnan är en särdeles kostsam apparat att bygga, underhålla och försörja, och därav kan vi sluta att ökad volym och bättre funktion medfört avsevärda fördelar för organets innehavare. Det är ett evolutionsbiologiskt axiom att kostar det, så måste det smaka.

Men de afrikanska fossilfynden säger oss knappast något om de evolutionära förändringar i hominidernas beteende som kanske kan förklara den snabba hjärnförstoringen under de senaste årmiljonerna.

Dessa innebar bland annat mer komplicerade relationer mellan individerna och en svårare balansgång mellan egoism och gruppsolidaritet. Gruppen blev större och allt viktigare för att individen skulle överleva och ha framgång med fortplantningen, en utveckling som gynnade bättre förmåga till förutseende, fantasi, manipulation och empati. I denna psykiska upprustning torde det sexuella urvalet också ha spelat en viktig roll. Språkets betydelse kan knappast överskattas. Vissa forskare hävdar att människoarten för 50 000 år sedan genomgick en ”kulturrevolution” som snabbt ökade förmågan att tänka och tala symboliskt.

Förhistoriens vingslag

Men åter till vårt afrikanska kärnområde, närmare bestämt Olduvai i närheten av den gamla vulkankratern Ngorongoro i norra Tanzania. Sällan framstår vår arts evolutionära anor i så klart ljus som vid ett besök i denna heta, torra, flera mil långa ravin. Och nog stämmer det som Nationalencyklopedin skriver, att Olduvai spelar en nyckelroll i vår kunskap inte bara om människans utan om hela den afrikanska däggdjursfaunans utveckling under de senaste årmiljonerna.

Nästan alla människor blir djupt berörda av ett besök i Olduvai. Stående i skuggan av en paraplyakasia kan man se ut över den oändliga savannen, begränsad av blånande berg i fjärran och full av betande gaseller, zebror och gnuer. Den djupa ravinen ser ut som ristad med en jättekniv. Med en gnutta fantasi kan man se hjältarna i det hominida dramat träda fram på scenen en efter en – ”Nötknäckarmannen” med sina väldiga käkar, en habilis i färd med att skärpa eggen på sin stenkniv och några av Lucys vänner (Australopithecus afarensis) på flykt undan stenregnet från vulkanen Sadimans raseriutbrott.

En sak klarade samtliga våra förföräldrar av med bravur: att fortplanta sig. Annars hade vi inte existerat och kunnat stå där under trädet på kanten av Olduvairavinen och tänka på dem med beundran.