Den nyktra parentesen

År 1982 stängdes Systembolaget på lördagarna. Detta är det sista – eller möjligen senaste – restriktiva alkoholpolitiska beslut som fattats av Sveriges riksdag. 1980-talet kom sedan att präglas av nyliberalism och krav på mer lättillgänglig alkohol. Genom EU-inträdet 1995 blev den nationella, restriktiva svenska alkoholpolitiken alltmer otidsenlig. I slutet av 1996 kom lådvinet, och 2001 öppnades Systembutikerna åter sina portar för lördagskunderna. Systembolaget fick visserligen av folkhälsoskäl ha kvar försäljningsmonopolet, men den i princip fria privatinförseln urholkade grunderna för den restriktiva alkoholpolitiken.

Drickandet har ökat kraftigt (se artikeln på sidan 24), och några mer handfasta politiska försök att hejda denna utveckling framförs knappast, bara förslag om skattesänkningar för att stoppa svartspriten och rädda Systembolaget. Det är därför angeläget att titta tillbaka på vad som formade det som man kan kalla den nyktra parentesen.

Brännvinsreformer och ”Bolaget”

Genom 1855 års brännvinslagstiftning fick vi för första gången en genomtänkt alkoholpolitik i Sverige. De ekonomiska intressena inom både tillverkning och försäljning stod i centrum, men inte desto mindre fanns tankar om att reglera och kontrollera brännvinsförsäljningen och att koppla brännvinsdrickandet till den så kallade sociala frågan, det vill säga försörjningen av den växande gruppen fattiga.

Reformen innebar att husbehovsbränningen, som sågs som orsaken till supandet under 1800-talets första del, förbjöds. Det definitiva förbudet kom 1860. Staten ökade inkomsterna från brännvinshanteringen genom att lägga en avgift på tillverkningen, som nu koncentrerades till färre och större brännerianläggningar.

Även städerna, kommunerna och landstingen drogs in i den ekonomiska karusellen kring brännvinspengarna genom att man kunde finansiera exempelvis järnvägsprojekt med hjälp av dessa pengar.

Brännvinsförsäljningen kom i de flesta städer att övertas av så kallade bolag. Bolaget i Göteborg, som grundades 1865, blev mönsterbildande för de bolag som sedan inrättades i städerna. Grundtanken var att minimera det enskilda vinstintresset och att fördela överskottet till nyttiga ändamål för den arbetande klassen. Genom 1905 års brännvinsförordning blev bolagsformen obligatorisk. I och med symbiosen mellan bolag och Göteborgssystemet föddes Systembolaget.

Regleringarna och bolagen tog på ett effektivt sätt död på krogkulturen. Under 1800-talets sista decennier försvann över hälften av krogarna i städerna och på landsbygden runt 90 procent.

Krogen politiskt viktig

De svenska krogarna skilde sig från de kontinentala, där ölet stod i centrum. På svenska krogar regerade brännvinet, och enligt samtida vittnesuppgifter var ”luften mättad med varjehanda utdunstningar från krogkunderna” och golvet bestod av ett ”blandat lager av sågspån och snusspott”. Men krogen var en viktig del av arbetarkulturen, och den hade både stor social och politisk betydelse.

Vid slutet av 1800-talet växte det fram en absolutistisk nykterhetsrörelse efter amerikanska förebilder. Nykterhetsrörelsen fick stöd av socialdemokrater och liberaler, och 1911 beslutade det socialdemokratiska partiet att införa krav på rusdrycksförbud i partiprogrammet.

Samtidigt tillsatte den liberala regeringen Staaff en nykterhetskommitté med uppgift att se över brännvinslagstiftningen. Den dominerades av förbudsvännerna, men den mest betydelsefulla ledamoten i kommittén blev den unge Stockholmsläkaren Ivan Bratt. Till skillnad från förbudsrörelsen ville Bratt införa individuella restriktioner. Genom det så kallade AB Stockholmssystemet, under ledning av Bratt, infördes från den 26 februari 1914 ett individuellt restriktionssystem i huvudstaden med så kallade motböcker.

Riksdagen beslutade år 1917 att anta den brattska försäljningsförordningen. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1919, varför motbok och kvantitetsbegränsningar till fyra liter i månaden kom att gälla i hela Sverige från detta datum. Dessutom försvann de återstående privata vin- och spirituosahandlarna.

Frågan om att införa ett förbud var emellertid inte avförd från dagordningen. I en folkomröstning den 27 augusti 1922 vann nejsidan en knapp seger med 51 procent mot 49 procent för förbudsvännerna.

Motbok och restriktioner

I fokus för svensk alkoholpolitik under mellankrigstiden stod utan tvekan motboken och restriktionerna. Men de lokala systembolagen kunde också driva en egen, mer restriktiv linje. Flera systembolag sänkte inköpskvoten och höjde inköpsåldern från 21 till 25 år. Hårdast drabbades män från arbetarklassen, när exempelvis nykterhetsanmärkningar och obetalade skatter ledde till indragning av motbok eller sänkt tilldelning. Även kvinnorna diskriminerades i detta system, då motboken gavs till hushållsföreståndaren (oftast en man) och endast i undantagsfall till ogifta kvinnor.

Också vid utskänkningen infördes restriktioner med måltidstvång och kvantitetsbegränsningar. Det var Kungliga Kontrollstyrelsen som utfärdade dessa efter hand allt mer minutiösa föreskrifter. Några exempel från mitten av 1930-talet är belysande: Serveringspersonalen skulle inte aktivt få gästerna att dricka. Bestämmelsen riktade sig mot så kallad ”animering till rusdrycksförtäring”, men om serveringspersonalen endast frågade ”Behagas något att dricka?” eller ”Behagas något mera att dricka?” så stred detta inte mot stadgandet!

Utskänkning av spritdrycker fick endast ske till gäst ”som å utskänkningsstället börjat intaga eller omedelbart förut därstädes intagit verklig måltid, bestående av lagad mat till ett pris, som för måltid sammansatt av minst två rätter utgör lägst 1 krona och 50 öre och för annan måltid lägst 2 kronor”. Vidare gällde följande: ”Därest gästen icke äter av den framsatta maten, bör serveringen av spritdrycker avbrytas.” Även om det inte uttryckligen var personalens sak att kontrollera hur mycket av den framsatta maten som gästen åt, gällde att ”saxning, d.v.s. petande i maten eller sönderskärande av ett köttstycke, berättigar dock icke till fortsatt servering”.

Dubbel lättgrogg förbjuden

Även mängden brännvin som fick serveras var noga reglerad. ”Till manlig gäst må vid ett och samma besök utskänkas före kl. 15 högst 3 glas à 2,5 cl. spritdrycker och högst 3 stora glas à 5 cl efter kl. 15.” Förordningen hade en tydlig klass- och könsdimension: ”Till kvinnlig gäst må vid ett och samma besök utskänkas högst 3 glas à 2,5 cl.”, och för manlig gäst på den enklare avdelningen av en folkrestaurang fick endast serveras 2 stora glas à 5 centiliter spritdrycker efter kl. 15. Visserligen fick så kallad lättgrogg som innehöll högst 2,5 centiliter sprit och minst 20 centiliter vatten eller annan alkoholfri dryck serveras utan samband med måltid. Regeln var dock högst två lättgroggar vid ett och samma besök, vilka skulle serveras var för sig. ”Servering av s.k. dubbel lättgrogg är sålunda förbjuden.” Lättgroggarna fick inte serveras vid bardisk. Att stå och dricka i baren ansågs som ett depraverat beteende. Att som kvinna stå och ”smutta” på en drink i baren var ett uppenbart tecken på att bjuda ut sig. Kopplingen alkohol, moral och sexualitet var tydlig.

Det finns många berättelser om hur man kringgick måltidstvånget. Så kallade ”bongrätter” kunde vara smörgåsar som bars in och ut eller en klick blåbärssylt på en sked eller enbart burkärtor. Hovtraktören Tore Wretman menar att man lika gärna kunde ha serverat ”gipsanrättningar”. Eftersom män hade större ranson än kvinnor, fanns det mycket få ”kvinnliga” gäster på bjudningarna. På ett vanligt bröllop noterades på notan att det varit en kvinnlig och 39 manliga gäster. Att på detta sätt tänja på reglerna var möjligt eftersom restaurangnotorna var handskrivna. Mycket tid ägnades åt att makulera originalnotorna och skriva nya i efterhand.

Kritiken mot motboken ökade med tiden. Allmänheten upplevde den som krånglig och diskriminerande. Nykterhetsrörelsen såg motboken som ”suggererande” – många köpte ut sin ranson utan närmare eftertanke. De förespråkade i stället höjningar av alkoholpriserna.

Att Brattsystemet minskade drickandet är tydligt. Däremot hade det mindre betydelse för att få bukt med de grava alkoholmissbrukarna. I runda tal 75 procent av fylleriförseelserna begicks av personer utan motbok.

Den 1 oktober 1955 avskaffades motboken; en dag som lite skämtsamt getts namnet ”den svenska flaskans dag”. Starköl fick säljas i systembutikerna, och de 41 regionala systembolagen sammanfördes till ett nationellt bolag – Nya Systembolaget. Samtidigt såg vi också en alltmer homogen och nationell dryckeskultur utvecklas, vilket var något nytt.

Regionala dryckeskulturer

I Sverige fanns länge tydliga dryckeskulturer som kunde kopplas till regionala värderingar. Det fanns också stora skillnader i drickandet beroende på kön, klass och ålder. Kvinnor var under hela perioden 1855-1955 mycket måttliga alkoholkonsumenter. Det restriktiva systemet inriktade sig på att reglera de manliga arbetarnas konsumtion.

Skillnaden var stor mellan stad och landsbygd. Städerna har alltid varit mer alkoholliberala än landsbygden. Tittar man på skillnaden med utgångspunkt i antalet försäljningsställen och nykterhetsrörelsens ställning ser man två områden som speciellt nykterhetsvänliga: Jönköpings län och mellersta Norrland. Skåne, men också områdena kring Göteborg och Stockholm, hade däremot färre anslutna till nykterhetsrörelsen och desto fler försäljningsställen för alkohol. Det finns en tydlig koppling mellan en stark frikyrkorörelse och nykterhetskultur. Detta samband är tydligt också i Norge, där nykterhetstanken hade sitt starkaste fäste i området kring Stavanger; ett område präglat av västnorsk puritanism sprungen ur de religiösa rörelsernas verksamhet. I USA var förbudsrörelsen, organiserad genom Anti Saloon League, i grunden en religiös, puritansk rörelse.

I Norrland gav torrläggningen upphov till ett marginaliserat drickande där lönnbränningen florerade och där brännvinssurrogat i form av eter, Hoffmanns droppar och hårvatten var vanliga.

Resultatet från förbudsomröstningen i augusti 1922 ger oss möjlighet att analysera människors inställning till ett rusdrycksförbud ner till församlingsnivå. Även om resultatet på länsnivå följer nykterhetsrörelsens och frikyrkans utbredning, visar det också på stora skillnader inom länen. Gränserna för regionala värderingar och dryckeskulturer följde knappast de administrativa länsgränserna, utan vilade på andra gemenskaper, där kyrkans roll var av avgörande betydelse.

Inköpsåldern för kvinnor 30 år

Denna brokiga dryckeskultur höll i sig under motbokstiden. I Norrland och Jönköpings län var antalet motböcker per invånare litet, och de lokala Systembolagen förde en extremt restriktiv politik vad gäller kvantitetsbegränsningar och åldersgränser. Systembolaget i Umeå höjde exempelvis inköpsåldern till 30 år för kvinnor. I Umeå och Skellefteå fick man bara ut en liter i månaden på motboken.

Efter 1955 och inte minst de senaste decenniernas utveckling blir den svenska dryckeskulturen alltmer enhetlig. Visserligen finns fortfarande skillnader mellan land och stad, inte minst vad gäller utskänkning, men de handlar snarare om hur stor befolkningen är än dryckeskultur.

Numera är Sverige, vad gäller drickandet, en region i ett integrerat Europa. Vi har under lång tid haft en restriktiv alkoholpolitik och en speciell alkoholkultur, historiskt sett dominerad av brännvin och helgfylla, vilket är något helt annat än det drickande vi känner från Medelhavsländerna. Men också denna bild håller på att nyanseras. Svenskarna konsumerar nu mer vin och öl än sprit räknat i ren alkohol, ett tydligt trendbrott i alkoholkonsumtionen. Vi är också på väg mot ett socialt drickande där umgänget och inte berusningen är det väsentliga.

Om tiden från 1855 till 1955 präglades av ökad social kontroll, restriktioner och en stigmatisering av det offentliga drickandet, skedde efter 1955 en liberalisering. Utskänkningstillstånden ökade och starkölet återinfördes. Genom den fria försäljningen steg brännvinskonsumtionen. Spärrlistor och legitimationsskyldighet infördes för att förhindra alkoholmissbrukares inköp, och i april 1964 introducerades den så omtalade ”röda lampan”, en ”slumpvis” legitimationskontroll av kunderna.

Ett sätt att försöka minska konsumtionen var att få konsumenterna att gå över från brännvin till alkoholsvagare alternativ. Eftersom starkölet aldrig blev någon succé, föddes tankar på att införa ett alkoholsvagare öl som skulle säljas i livsmedelsaffärerna. I oktober 1965 blev det möjligt att köpa mellanöl klass IIB, med 3,6 viktprocent, i livsmedelsaffärerna. Inköpsåldern var 16 år, och det visade sig snart att mellanölet blev omåttligt populärt bland ungdomarna. Alarmerande rapporter om ökat ungdomsfylleri bidrog till att inköpsåldern höjdes till 18 år 1972. Detta hjälpte dock inte, och politikerna ansåg sig tvingade att avskaffa mellanölsförsäljningen i livsmedelbutikerna 1977.

Krav på motkort

Över huvud taget var 1970-talet ett årtionde då alkoholen återigen problematiserades som en samhällsfara. I blickfånget stod det ökade ungdomsfylleriet och den stigande konsumtionen. Krav på restriktioner och till och med på motbok eller så kallat motkort framfördes.

Vi befinner oss i dag i slutet av den ”nyktra parentesen”. Denna parentes präglades av den fostrande statens politik, där sociala ingenjörer och politiker tänkte sig forma en modern välfärdsstat genom att kraftfullt styra människors beteenden. När denna statsmaktens legitimitet numera till stora delar gått förlorad handlar politiken snarast om att tillfredsställa människors behov, inte att i detalj styra och påverka hur de lever sina liv.

I dag talar inget för att vi i den närmaste framtiden kommer att införa restriktioner som på ett avgörande sätt påverkar alkoholkonsumtionen. Därtill är vi numera på gott och ont alltför beroende av vår omvärld.