Svarta och vita lögner

Ljugit och skyllt ifrån oss har vi gjort sedan begynnelsen. Det började, som vi vet, i Edens lustgård. Allt sedan dess har djävulen kallats lögnens fader för att han förespeglade Eva att hon och Adam skulle ”bli som Gud”. I stället sparkades de ut i den eländiga värld där döden härskar i stället för livet.

Att ljuga och bedra är med andra ord förknippat med ondska, och att avslöja lögn måste ju då vara något gott. Tänk om Eva hade genomskådat djävulen – då hade allt varit annorlunda, enligt vår civilisations grundläggande mytologi.

Samtidigt tycks vår tids teorier om människans ursprung säga något annat. När evolutionsbiologer närmar sig frågan om lögnen och dess funktion i människans utveckling, finner de allt som oftast att lögn är ett oundvikligt inslag i människans sociala tillvaro och emellanåt en framgångsrik strategi. Därför ska den ha främjats av det naturliga urvalet. Redan som barn tränar vi på att ljuga för att gynna oss själva på olika sätt. Så småningom lär vi oss vad som går hem och vad som inte gör det. På så sätt blir lögnen en del av varje mänskligt samhälle.

Men å andra sidan vill andra avslöja lögnen. Att bli bedragen, i stort eller smått, är sällan gynnsamt för den som blir lurad. Så huruvida lögn är något gott eller något ont beror på vems perspektiv man intar – den lyckosamme lögnarens eller den bedragnes.

Det finns också en kostnad. Att ljuga för mycket är ansträngande, eftersom det med tiden krävs mer och mer energi för att upprätthålla illusionen på ett trovärdigt sätt. Och om bedrägeri blir ett alltför starkt inslag i samhället, hotas den sociala gemenskapen i sina grundvalar. Teoretiskt kan man därför förvänta sig att en sorts labil jämvikt infinner sig, där att tala sanning blir den tongivande normen. En gräns dras upp, bortom vilken det blir för jobbigt och olönsamt för individen att ljuga.

I små samhällen överväger och gynnar gemenskapens intressen uppkomsten av socialt underblåst lögndetektion liksom av personligt samvete och skuldkänsla. Men i komplexa samhällen som vårt, där de flesta som vi möter är enbart tillfälliga och ytliga bekantskaper, blir situationen en annan. Bedrägeri är svårare att upptäcka och potentiellt mycket lönsamt. Samtidigt uppstår ett antal mycket specifika situationer, där det är av vital betydelse att avslöja lögnare: vid polisförhör, i underrättelsetjänst, i militära sammanhang och i försäkringsbranschen, till exempel.

Psykologiska studier har visat att vi lite till mans är usla lögndetektorer. I hundratals olika laboratorieförsök har personer kunnat skilja mellan lögnare och sanningssägare i bara 55 procent av fallen. Knappt mer än slumpen alltså. Inte ens erfarna polisutredare förmådde i en undersökning peka ut mer än 65 procent av lögnarna.

Att man i en studie också har kunnat visa att en på tusen försökspersoner faktiskt är exceptionellt duktig på att avslöja lögnare hjälper inte mycket i det stora hela. När lögndetektion är extra viktigt, som i brottmål, är det därför förståeligt om man ser sig om efter pålitligare, tekniska metoder.

Tills helt nyligen har dock förväntningarna på teknikens välsignelser kommit på skam. Den mest kända tekniska lögndetektorn är polygrafen. I sin nuvarande form såg den dagens ljus 1939, med föregångare så tidigt som 1895. En polygraf mäter kroppsliga reaktioner – bland annat andning, puls, blodtryck och svett – vilka man tror ger utslag när en person luras.

Fastän den först väckte stora förhoppningar, har det dock visat sig att den inte är något pålitligt hjälpmedel. Alltför mycket hänger på operatörens intuition, och flera spioner som klarat sig förbi apparatens mätningar har skakat dess trovärdighet. Följaktligen är polygrafer inte tillåtna i de flesta amerikanska domstolar. Där är det fortfarande som regel juryn som får fungera som lögndetektor.

För några år sedan började en annan sorts lögndetektor att användas som bygger på röstanalys. Tanken liknar den i polygrafen – att lögnen stressar lögnaren. Detta ska i sin tur kunna avslöjas av variationer i tonläget, rytmen, frekvensen och andra förändringar i rösten. Tekniken som sådan är inte ny, men mer avancerade datorprogram påstås nu kunna avgöra om människor talar osanning eller inte. Användarna hittills är främst polis och försäkringsbolag. Tillförlitligheten är dock även här omdebatterad, och en del forskare talar rentav om humbug.

Under 2000-talet har ytterligare tekniska möjligheter dykt upp. Av dem uppfattas en vara den mest lovande hittills. Den ser nämligen rakt in i hjärnan. Även om du kan rätta till dina anletsdrag och din röst när du ljuger, så kan du inte medvetet lura din egen hjärna att tro att inget särskilt pågår.

Det började för ungefär tio år sedan med medicinsk forskning som använde en magnetkamera, fMRI (functional magnetic resonance imaging), för att kartlägga hjärnans funktion. Det är en teknik som gör det möjligt att se vilka delar av hjärnan som aktiveras av olika stimuli, vare sig dessa är fysiska förnimmelser, synintryck eller olika typer av tankar och känslor.

Av en händelse upptäckte amerikanska forskare att vissa delar av hjärnan ”lyser upp”, det vill säga att blodflödet ökar, när en försöksperson ljuger. När personen talar sanning händer däremot inget i dessa områden. Personen i fråga behöver inte ens säga något. Det räcker med att man tänker något lögnaktigt, så lämnar det avtryck på kamerabilderna.

Affärsbolag har redan startats för att exploatera de möjligheter som nu öppnar sig. Företaget med det fyndigt klingande namnet No Lie MRI säger rakt ut på sin hemsida att denna teknik utgör det ”första och enda sättet i människans historia att direkt mäta och verifiera sanning”. Och ”sanningsverifiering” är just vad man kallar det.

En fråga i sammanhanget är dock än så länge obesvarad: Vad händer om man faktiskt ”lurar” sig själv, om man alltså inte är medveten om att man talar osanning? Vilka sorters sanningar och lögner är urskiljbara via magnetkameran? Och vem har egentligen rätt att få veta vad och på vilka grunder?

Lögndetektion är alltid förknippat med makt. Med effektivare och så småningom allt billigare och lätttillgängligare tekniker kommer också fler intressenter att kunna begagna sig av dem, långt utöver dem som vi i ett demokratiskt samhälle uppfattar som legitima. Och ju bättre och pålitligare apparaterna är, desto större blir detta dilemma.

I slutändan kommer diskussionen att behöva knytas till det faktum att alla möjliga former av extern, teknikbaserad intelligens nu utvecklas i rasande fart. Vad kommer det att innebära om man billigt och pålitligt, med hjälp av maskiner, faktiskt kan avgöra om vi ljuger eller inte? Då kommer en moraliskt förknippad sanningsnorm inte bara att grundas på mänskliga relationer – vissa omdömen kommer att lämnas över till maskinerna, som blir en sorts överordnad instans. Kommer vi då ständigt att känna oss som Adam och Eva när de förgäves försökte slingra sig ur den knipa de hade försatt sig i?