Kommer att till å försvinna?

Bruket av att efter verbet komma svajar i skriftspråket. Det kan bero på dålig folklig förankring.
Publicerad

Mången lärare och språkgranskare kämpar med att infinitivmärket att efter verbet komma utelämnas. Enligt dem ska det heta så här: Nu kommer notisen att börja.

Men i talspråk ser det annorlunda ut. I en avhandling har Kristina Hagren, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, undersökt hur svenskt dialektalt talspråk konstruerar infinitiv, det vill säga verbets grundform.

Det visade sig variera mycket över landet. Av de fyra sätt att konstruera infinitiv på som finns i svenskan är det allra vanligaste med å. Det näst vanligaste är med till. Sedan kommer ren infinitiv, det vill säga utan infinitivmärke. Ovanligast är till å.

Vissa verb som bruka, behöva och orka följs nästan alltid av en ren infinitiv, utom i södra och västra Götaland.

Men ett av de mycket få verb som aldrig uppträder med ren infinitiv är komma. I de dialekter som Kristina Hagren har undersökt följs komma av till, antingen ensamt eller tillsammans med å som i det östgötska ”dä kåmmer nog te å hålle ôppe i natt”.

– Språkvården runt förra sekelskiftet var betydligt mer normerande, det vill säga reglerande, än nu. Eventuellt ville man ha bort det dialektala bruket och förordade att efter komma, säger Kristina Hagren. Att inte ha något infinitivmärke alls efter verbet komma är dock främmande för alla dialekter.

Publicerad

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor