Tandlöst förslag mot forskningsfusk

Forskningsfusk brukar ses som en svart-vit historia. Det hörs på ordet att fusk är något som en person har gjort för att lura andra. Den som anklagas för fusk är antingen skyldig eller oskyldig och ska fällas eller frias, precis som i en rättegång. Fokus ligger alltså på person, den enskilda forskaren. Men detta är en olycklig begränsning som riskerar att bli kontraproduktiv för vetenskapen.

Fusk är för övrigt inget bra ord för att täcka in de brott mot god vetenskaplig sed som bör bekämpas. Det finns ingen perfekt term, men den hittills bästa är nog vetenskaplig oredlighet. I en skrivelse till regeringen år 2007 lämnade Vetenskapsrådet och Sveriges universitets- och högskoleförbund ett förslag på hur misstankar om vetenskaplig oredlighet borde hanteras. De föreslog samtidigt följande definition:

Vetenskaplig oredlighet innefattar handlingar eller underlåtelser i samband med forskning, vilka leder till falska eller förvrängda forskningsresultat eller ger vilseledande uppgifter om en persons insats i forskningen. För ansvar krävs att den vetenskapliga oredligheten begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

Detta är en utmärkt definition, eftersom den nämner både handlingar och underlåtelser, både uppsåt och grov oaktsamhet. Och den säger ”i samband med forskning” vilket gör att den möjliga oredligheten inte begränsas till själva forskningsprocessen. Mycket av det som har diskuterats på senare år har att göra med publicering, peer review och anslagsansökningar.

Den hittills dominerande personfokuseringen har gjort att det har blivit centralt att försöka avgöra om en handling skett avsiktligt eller inte. Avsikten har blivit så fundamental att man på många håll i världen har ”friat” en anklagad trots att det har förekommit brott mot god forskningssed, till exempel i form av bristande noggrannhet eller obefintlig arkivering.

I en domstolsprocess måste man, åtminstone teoretiskt, med 100 procents säkerhet kunna slå fast att en person är skyldig. Är man säker till 99 procent ska den anklagade gå fri och kanske också få skadestånd. Inom rättsväsendet är det alltså åklagaren som har bevisbördan. Den åtalade kan förneka allt och gå fri. Inom vetenskapen är det däremot forskaren som har bevisbördan. Det går till exempel inte an att påstå att man har uppfunnit en ny metod att bota cancer och sedan säga: ”Det är er sak att bevisa att jag inte har gjort det.”

Oavsett om ett forskningsresultat är korrekt eller inte – detta går aldrig att veta helt säkert – måste en forskare kunna göra troligt att hon har gjort det hon påstår sig ha gjort. Det ställer stora krav på dokumentation och arkivering av material. Eftersom det är lätt att manipulera till exempel bilder, ställer det också stora krav på ärlighet.

Somliga menar att frågan om forskningens kvalitet inte hör hemma i den här debatten, men det anser jag att den gör. Vetenskaplig oredlighet är nämligen ett viktigt problem främst därför att den gör att forskningsresultat inte går att lita på.

Den avsiktligt fuskande forskaren, den illvillige manipulatören, är enligt alla initierade bedömare ovanlig. Icke desto mindre tycks bilden av fuskaren vara utbredd bland allmänheten och även inom stora delar av forskarsamhället. Detta leder till beröringsskräck. Det blir viktigt att distansera sig, inte bara från misstänkta personer utan också från forskningsfusk som fenomen och begrepp. En vanlig attityd är att ”fusk, ja det kanske kan förekomma, men inte här”.

Eftersom området är stigmatiserat väcker anmälningar om misstänkt vetenskaplig oredlighet upprörda känslor. Den anklagade känner att hon har råkat ut för det värsta som kan hända en forskare. Och anmälaren blir ofta utsatt för repressalier som utfrysning och motanmälningar. Många vågar inte anmäla vad de sett för att inte själva råka illa ut.

I vetenskapens intresse borde ämnet avdramatiseras och betraktas mer nyanserat än enbart i svart och vitt. Ett bra förslag som har framförts i debatten är att införa en ”incidentrapportering” i likhet med den som förekommer inom flygvapnet och som har minskat antalet olyckor där. Även inom sjukvården finns något liknande, Lex Maria och Lex Sarah. Inom forskningen skulle ett sådant system innebära att den som upptäcker något tvivelaktigt i en vetenskaplig studie måste rapportera detta. Även egna fel bör anmälas på samma sätt för att förebygga framtida misstag. Om detta ska fungera på önskat sätt, är det viktigt att ingen blir straffad. Meningen med det hela är ju inte främst att brännmärka forskaren utan att förbättra forskningen. Vid försvårande omständigheter kan dock någon behöva lämna verksamheten, liksom en läkare kan förlora legitimationen.

Många har påpekat att gråzonen mellan svart och vitt är allra viktigast att uppmärksamma, bland annat eftersom den är betydligt större än det rena fusket. Redan för femton år sedan stod det i tidskriften Science att ett dåligt beteende inom forskningen som inte är så allvarligt att det kallas fusk, kan vara väl så skadligt för vetenskapens integritet. Genom att erodera forskningens etiska grunder kan det tvivelaktiga beteendet skapa en miljö där uppenbart fusk blir mer sannolikt.

I dagens Sverige, med den senaste forskningspropositionen (2008/09:50) i åtanke, är det särskilt viktigt att hålla reda på gråzonsoredligheten. Slarv med kontroller och dåligt definierade författarskap är sådant som annars riskerar att öka, när de som delar ut anslag premierar stor produktion och många citeringar.

Om vetenskaplig oredlighet ska kunna bekämpas framgångsrikt, krävs betydligt mer än det urvattnade förslag som regeringen nu har lagt i sin proposition. Forskare behöver få bättre utbildning. Rutiner behöver stramas upp, informeras om och följas. Opponenter och betygsnämnder måste bli bättre på att kontrollera vad respondenten har gjort. Chefer, handledare och projektledare måste ta sitt ansvar för denna förebyggande verksamhet.

Dessutom är det inte bara högskoleforskningen som måste hålla måttet. Detta är lika viktigt inom industrin och olika institut, men forskningen där lämnar regeringen åt sitt öde när den föreslår att rektorerna även i fortsättningen ska ha hela makten över hur misstänkt vetenskaplig oredlighet utreds. De ”bör” visserligen ”som regel” inhämta yttrande från den nya expertgrupp under Centrala etikprövningsnämnden som föreslås, om en anmälare eller en anmäld begär det. Men allt måste fortfarande passera rektor.

Det rimliga hade varit att inrätta en helt fristående expertgrupp som hade fått ta emot anmälningar, inklusive incidentrapporter, direkt från enskilda personer. Det finns åtskilliga exempel, både i Sverige och utomlands, på att vissa rektorer gärna sopar problem under mattan.

Det är ett okunnigt och naivt förslag som regeringen har lagt.