Biologins underdog

Epigenetiken har väckt rabalder. Emil Nilsson reder ut om detta är en ny form av lamarckism.
Publicerad
Det är något som inte stämmer. På senare tid har jag stött på provocerande påståenden om arv och miljö, om att biologin är på väg in i ett nytt paradigm. Forskningsfältet som skapat så stort rabalder kallas epigenetik. Denna nya del av biologin kommer enligt några av epigenetikerna själva att kasta omkull gamla sanningar. Dessa tre nya böcker ger en bild av området. Jag läser dem för att undersöka om jag måste omvärdera det jag tagit för självklart: att dna är den informationsbärande molekylen hos alla organismer. Även om jag älskar en underdog så kräver jag väl underbyggd empirisk kunskap för att jag ska ta påståendena på allvar. Jablonka & Lambs bok Evolution in four dimensions är ambitiös. De vill förändra hela biologin, inte bara vår syn på ärftlighetens mekanismer. Boken är upprinnelsen till de provocerande påståenden som jag stött på. Den verkliga nageln i ögat är att författarna väcker en sedan hundra år förkastad hypotes till liv igen. Den går ut på att miljön påverkar organismen på ett sätt som sedan går i arv. Idén framfördes först av den biologiska idéhistoriens outsider, fransmannen Jean-Baptiste de Lamarck, som år 1809 hävdade att även förvärvade egenskaper ärvs. Jablonka & Lamb menar att epigenetiska mekanismer gör det hela möjligt. Men vad har de för bevis? I ett kapitel i Evolution in four dimensions kommer så det enda epigenetiska fenomen som jag är någorlunda inläst på. Det är en kort beskrivning av Linnés muterade blomma, kallad Peloria (se F&F 1 2007). Forskarna gör en överdriven tolkning av denna enda undersökning som gjorts av en enda växtindivid. Det är inte första gången jag har stött på vidlyftiga tolkningar av denna empiriska undersökning. Bokens sätt att använda enstaka spektakulära exempel som bevis för en väldigt kontroversiell ståndpunkt gör mig misstänksam. I vetenskapliga artiklar som jag läst har det framgått att åtminstone däggdjur har en ganska välutvecklad apparat för att återställa den epigenetiska statusen hos dna tidigt i fosterutvecklingen. Detta rimmar dåligt med Jablonkas & Lambs slutsatser. Jag väljer i stället att vända mig till en av forskarna som beskrivit den epigenetiska orsaken till Peloria, Enrico Coen. I sin bok The art of genes förklarar Coen på ett vackert sätt hur olika grundläggande gener bestämmer hur våra kroppar ska se ut. Leverceller har inte samma egenskaper som hjärnceller, trots att båda bär på samma basala genetiska information i dna. Skillnaden består i att det är olika gener som är aktiva i leverceller och hjärnceller, något som bland annat regleras av epigenetiska mekanismer. Från att ett fåtal gener är aktiva just efter befruktningen orkestreras fler och fler geners aktivitet med hjälp av olika genetiskt bestämda dirigenter. Den aktiva delen hos de här genetiskt bestämda dirigenterna är styrproteiner. När en organism utvecklas från befruktning till vuxen individ är det alltmer specialiserade styrproteiner som orkestrerar cellernas biokemiska sammansättning. Men det är inte hela sanningen. Epigenetiska modifieringar ingår också i själva orkestreringen av organismer. Även om jag tycker att den smakfulla boken The art of genes ger en helhetsbild av hur olika gener bygger upp våra kroppar efter befruktningen, så är det Ecological developmental biology som bäst tar upp epigenetiska fenomen. Det är ingen lättläst bok. I kapitel efter kapitel tar boken upp mekanism efter mekanism som påverkar den process som gör utveckling från befruktning till vuxen individ möjlig. I den senare delen av boken finns också en lång lista på epigenetiska mutationer som verkar gå i arv under minst ett fåtal generationer. Här hittar jag det jag sökt efter, uppräkningar av kartlagda epigenetiska fenomen, även om jag inte tycker att det ger underdogen rätt i alla bemärkelser. Jag har fortfarande inte fått reda på vilka genetiska faktorer som påverkar de epigenetiska modifieringarna under normala omständigheter. Dessutom är det fortfarande oklart hur länge de epigenetiska mutationerna håller, och vad som krävs för att de inte ska återställas tillsammans med de andra generna i den tidiga fosterutvecklingen. Epigenetiken som forskningsfält är här för att stanna. Det är inget tvivel om det; epigenetiska fenomen är inblandade i allt från varför en levercell skiljer sig från en hjärncell till cancer. Däremot har böckerna inte hjälpt mig förstå om epigenetiska mutationer spelar en viktig roll när ny ärftlig variation blir till, och därigenom skulle vara en viktig del i den evolutionära processen. Det behövs mer bevis. Jag kan trots allt sträcka mig så långt som till att erkänna att det finns epigenetiska mutationer som går i arv. Hur vanliga de är, hur länge de finns kvar och vilken roll de spelar i den evolutionära processen är inte fastlagt i dag.

Ecological developmental biology

Gilbert, Scott F. & Epel, David
Springer Science

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor