Oväntad medicin bromsar tumörer

Det antidepressiva läkemedlet paroxetin har visat sig ha ytterligare en egenskap: att behandla cancer, åtminstone i en första studie på möss. Det visar forskare från Karolinska institutet.

Text Oskar Alex
Publicerad
    Hos möss som fått det antidepressiva läkemedlet paroxetin bromsades tumörtillväxten kraftigt. Förhoppningen är att läkemedlet så smånigom ska kunna ges till patienter med Ewings sarkom, en ovanlig cancerform som främst drabbar unga. 
Bild: Getty Images

Ewings sarkom är en ovanlig cancerform som främst drabbar unga genom tumörer i skelett eller mjukdelar. Överlevnadsstatistiken har stått stilla i flera decennier, och behovet av nya behandlingar är stort.

Sedan tidigare vet man att cancerformen är särskilt beroende av ett signalämne kallat IGF1, som är viktigt för tillväxt även hos friska celler. Signalämnet stimulerar celler att dela sig genom att binda till receptorer på cellernas utsida.

Tidigare försök att behandla Ewings sarkom genom att stänga ned dessa receptorer (IGF1R) med läkemedel har dock misslyckats – och nu vet svenska forskare varför.

När receptorn blockeras kommer ett annat signalsystem kallat β-arr-BS till undsättning och skyddar cancercellen. Jakten på att komma runt detta problem ledde forskare från Karolinska institutet till det antidepressiva läkemedlet paroxetin. Egentligen påverkar paroxetin en helt annan grupp receptorer, men forskarna fann att de hade molekylära likheter med IGF1R.

Tack vare denna gemensamma nämnare visades paroxetin ha en ”bonuseffekt” som tidigare inte varit känd: att blockera både IGF1R och dess backupsystem, med en effekt stark nog att hålla tumörtillväxt i schack.  

Bromsade tumörtillväxten med 50 procent

I den nya studien gavs möss sprutor med mänskliga cancerceller. När tumörerna blivit tillräckligt stora behandlades mössen med dagliga injektioner paroxetin under en månad.

En kontrollgrupp med möss behandlades med en overksam substans. I slutet av perioden var deras tumörer mer än dubbelt så stora som tumörerna hos mössen som givits paroxetin. 

Tidigare försök att blockera IGF1R har byggt på antikroppar och riktat in sig på den del av receptorn som sticker ut utanför cellen. Med paroxetin har forskarna lyckats komma åt receptorns andra ände, på insidan.

Nyckeln är att paroxetin går en helt annan väg, via ett enzym kallat GRK2. Det förklarar Leonard Girnita, docent i patologi vid Karolinska institutet och en av forskarna bakom studien.

– GRK2 binder specifikt till delen av IGF1R som sticker ut på cellens insida vilket är det eleganta med vår studie. Genom att hämma enzymet tappar receptorerna sitt fäste på cellen och bryts ned vilket dödar cancercellerna.

Kan behandlingen ha skadliga bieffekter?

– De flesta celler klarar sig bra utan receptorn, medan cancercellerna är betydligt mer beroende av IGF1R för att överleva. Vi kommer att veta mer om bieffekter när behandlingen testats i kliniska studier, säger Leonard Girnita.

Fördel att använda ett etablerat läkemedel

Gustaf Ljungman är universitetslektor i pediatrik vid Uppsala universitet och överläkare i barnonkologi vid Akademiska sjukhuset.

– Jag tycker att studien är mycket välgjord, med lovande resultat. Kommande steg är fas I, II och III-studier på människor. I detta fall kan processen gå fortare då det gäller paroxetin, ett känt läkemedel med väl kartlagd säkerhetsprofil hos vuxna, säger han.

Redan i dag finns flera studier som kopplat långtidsbehandling med paroxetin mot psykisk ohälsa till en lägre risk för vissa cancertyper.

Förutom att ta sina fynd vidare till test på människor vill forskarna undersöka om samma princip kan appliceras på andra signalsystem. Målet är att behandla andra cancerformer på samma sätt.

Studien är publicerad i Cancer Research. Huvudförfattare är Caitrín Crudden, som tidigare forskat vid Karolinska institutet.

Text Oskar Alex
Publicerad

Medicin & hälsa

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor