Var inte fakta-fundamentalist!

Fem frågor till Emma Frans, doktor i epidemiologi, forskare vid Karolinska institutet och författare till Expertparadoxen och fyra tidigare böcker om vetenskap.

1 | Vad är expertparadoxen?

– Det är ett begrepp som jag själv har hittat på. Det är positivt både för samhälle och individer att vi har ett högt förtroende för forskare och expertis, men det höga förtroendet kan också innebära problem när det slår över i en sorts blind tro på vetenskapliga auktoriteter.

2 | Du skriver också om faktafundamentalister. Vad är det?

– Det är en anspelning på begreppet faktaresistens, och motsatsen till det. Vi har pratat jättemycket om faktaresistens, vetenskapsförnekelse och så vidare. Men jag tycker mig också se en ytterlighet på andra sidan: folk som tror på allting, bara för att det kommer från någon sorts forskare och expert.

– Det är viktigt för allmänheten att förstå att olika experter har olika typer av kompetens – och ser olika problem utifrån sina olika perspektiv. Vilken typ av svar man får är ganska beroende av vilken typ av experter man frågar. Under pandemin var det väldigt mycket fokus på experter inom medicin. Frågor som varför vi inte får gå på sportevenemang men på Ullared ställdes till en epidemiolog, när det egentligen var en juridisk fråga.

3 | Vad har du själv lärt dig i din roll som expert?

– Jag har upplevt att man ibland har lite orealistiska förväntningar på oss experter, att vi förväntas ha rätt redan från början, när det ännu inte finns så mycket forskning på området. Som forskare tycker jag inte att det är konstigt när forskare ändrar sig, eller att forskare är oeniga fram tills man har nått någon sorts konsensus och det finns ordentligt med vetenskapligt stöd för en uppfattning. Men jag upplever att allmänheten ibland uppfattar det här som paradoxalt och förvirrande.

– Det är därför jag har skrivit i den här boken. För att överhuvudtaget kunna förhålla sig till experterna behövs en viss typ av grundförståelse för vad vetenskap är och för den vetenskapliga processen.

4 | Att forskningsresultat sprids innan de granskats i en vetenskaplig tidskrift har blivit vanligare, inte minst under pandemin. Vad får det för konsekvenser?

– Under pandemin var det ett extremt stort sug efter alla möjliga typer av data, även om de inte var granskade. Jag tror att vi alltmer går i den riktningen. Man kan inte vänta in sega granskningsprocesser i den här typen av akuta krissituationer. Det är bra att forskare snabbt kan dela sina preliminära data med varandra, men det innebär också att man måste öka förståelsen för det här bland allmänheten.

5 | Hur mycket tycker du att forskare ska delta i samhällsdebatten?

– Jag tycker att forskare bör ge sig in i samhällsdebatten. Däremot tycker jag inte att de ska bestämma. Det är någonting som jag har ändrat uppfattning kring i arbetet med den här boken. Kanske också att pandemin fick mig att ändra uppfattning, i och med att det blev uppenbart hur komplext det är när forskare ska in och tycka till om policybeslut. 

– Jag tror att det är jättebra att forskare lämnar labbet och försöker nå ut med sin kunskap och försöker påverka och informera både allmänhet och beslutsfattare. Samtidigt är det individer och beslutsfattare som måste vara de som i slutändan får försöka väga samman fakta och personliga preferenser. Politiker måste ta hänsyn till vad folket faktiskt vill. Man kan inte köra över människor.