”Havsborstmaskar kan vara sagolikt vackra djur”

Vad vill du berätta med dina bilder?

– Många av de djur som jag fotograferar har ingen sett eller hört talas om, förutom ett litet fåtal specialister: mina kollegor. Jag vill visa upp den fascinerande mångfalden. Maskar har ju ingen bra klang men havsborstmaskar kan vara sagolikt vackra djur med helt otroliga färgställningar, ungefär som fjärilar.

Kan man själv spana efter havsborstmaskar när man badar?

– Ja, men de flesta är små och lever i regel nedgrävda på något sätt. En del av dem bygger rör som de gömmer sig i för att skydda sig från fiskar och krabbor. Därför är det svårt att se dem om man inte vet precis vad man ska leta efter. Men om du sticker ut på Västkusten och tar ett hugg med bottenmaterial som du går igenom, då kommer hälften av alla arter och hälften av alla individer vara havsborstmaskar. Det är en väldigt dominerande grupp på havsbottnarna.

Vilken roll har de i det marina ekosystemet?

– Bland havsborstmaskarna finns predatorer, filtrerare och parasiter, ja, allt man kan tänka sig. Och de har väldigt olika storlekar, från sådana du inte kan se med blotta ögat till sådana som är en meter långa, och de tillhör ändå samma grupp: ringmaskar. Daggmaskar och iglar hör också dit. Det är en gammal djurgrupp, kanske 500 miljoner år gammal, så evolutionen har haft mycket tid med dem. Bara i Sverige finns omkring femhundra beskrivna arter. Och med dna-explosionen inser vi ofta att det vi trodde var en art var kanske tio eller femton arter, men vi har inte sett skillnad på dem innan.

Varför blev du en fotograferande forskare?

– Jag är ute och samlar mina djur och sedan konserverar jag dem, det kan vara i sprit eller formalin, för vidare studier. Då är kruxet att i den stund man fixerar dem så försvinner alla färger. Och de här färgerna är både väldigt estetiskt tilltalande och intressanta för att skilja närbesläktade arter åt. Så när jag hade jobbat med de här djuren i 10–15 år så började jag fota dem också för att kunna bevara färgerna.

Vad innebar bilderna för din forskning?

– När man gör dna-analyser kan det vara så att man upptäcker att det här är inte en art utan två arter. Då vill man kunna gå tillbaka till bilderna och se om de skiljer sig åt i pigmentering. Därför blev jag intresserad av fotot – sedan har det tagit över ganska mycket på vägen. Jag fotar inte bara havsborstmaskar men jag har satt något slags gräns vid att det ska vara marina och ryggradslösa djur. Det blir så enormt mycket att hålla reda på annars. Och så är det väl roligt att ha ett lite eget område. Det finns fantastiskt många bra fågelfotografer till exempel men här får jag liksom jobba med lite mindre konkurrens.

Vilka fler djur har du fastnat för?

– Jag har hållit på lite grann med nakensnäckor också och många av dem har varnande färger som gör att andra djur låter bli att attackera dem. De talar om på ett eller annat sätt att ”jag är giftig – rör mig inte!” Och de kan ha helt osannolika färger.

Hur gör du när du ska porträttera dina djur?

– Det beror lite på hur stora djuren är, men säg att en vanlig storlek är kanske en eller två centimeter långa, så det behövs speciella kameralinser för att fota dem. Jag har djuren i en skål med vatten och i regel bedövar jag dem så att de ligger stilla. Om det är djur som rör sig långsamt kan jag hinna med, men det är inte alltid givet. Jag har kameran uppsatt på ett mikroskopstativ – man vill undvika skakningar när man fotar så här små saker – och oftast använder jag blixt.

Har du experimenterat dig fram till den här tekniken?

– Ja, jag har gått en ganska lång väg och gjort många misstag. Det tog sin tid innan jag fick det som jag ville ha det. Men det roliga är att många i min omgivning numera har samma uppsättning prylar som jag har.

Hur väcktes ditt intresse för små havsdjur?

– Jag tog ett par kurser på Tjärnö, ett marint laboratorium utanför Strömstad, och kände att det här ville jag jobba med. Jag hade en speciellt inspirerande lärare och frågade honom vilka grupper som vore lämpliga att skriva en uppsats eller kanske en doktorsavhandling om. Själv hade jag bläckfiskar högt upp på listan, men han svarade att de vanligaste djuren på havsbottnarna och samtidigt de sämst kända, det är havsborstmaskarna. Så jag lydde hans råd. Bläckfiskar tar jag i nästa liv.

Vad har du hunnit med hittills i det här livet, ditt havsborstmaskliv alltså?

– Jag har beskrivit ett stort antal arter och jobbat med fylogenetiska träd, där man rekonstruerar evolutionen och ser hur arterna är släkt med varandra. Jag och en kollega skrev en bok 2001, innan dna-analyserna hade kommit i gång ordentligt – de var fortfarande dyra och svårtillgängliga. De fylogenetiska träd som vi då hade rekonstruerat var vi inte nöjda med. De baserades på morfologin, alltså på hur djuren ser ut, och vi hade dåligt stöd för en oerhörd massa grupper. Så vi sa till oss själva: ”När vi har ett träd som vi tror på för de här grupperna, då skriver vi nästa bok och då har vi bara med ett träd – som förhoppningsvis är det rätta.” Den boken kom ut för att halvår sedan. Men jag är övertygad om att det fortfarande kommer att hända saker med de där träden.

Vilken roll spelar det att djurgruppen är så gammal?

– Det är svårare att rekonstruera fylogenin hos en gammal grupp, speciellt om man bara har morfologiska data tillgängliga. Så fort man hittar en ny karaktär så förändras trädet. Man har ingen stabilitet. När det gäller dna så är mängden data så stor att man inte samma problem med det.

Har du något marint minne som du tänker tillbaka på lite extra?

– En av de roligare sakerna jag har varit med om var utanför USA:s västkust där vi hade en ROV, alltså en fjärrstyrd obemannad undervattensfarkost, nere på 2 000–3 000 meters djup och då såg vi helt plötsligt havsborstmaskar som simmade i vattnet, ganska nära botten. Vi tog upp dem och fattade först inte vad det var för djur. Det visade sig att de tillhör en ganska välkänd grupp men den här grenen av gruppen kände man inte till tidigare. De har blåsor precis bakom huvudet och när de blir störda släpper de blåsorna som bomber och producerar starkt ljus, vilket i en helt svart miljö på flera tusen meters djup måste bli en chock för angriparen. Det var häftigt.