Få äldre med adhd har rätt diagnos

Fram till relativt nyligen var det ovanligt att utreda och behandla adhd hos vuxna och äldre. De senaste tjugo åren har forskningen på vuxenfronten gått framåt, men studier på personer över 50 år är fortfarande ovanliga. Den tillgängliga forskningen visar dock att adhd finns även hos äldre. Samtidigt är det tydligt att det ofta saknas kunskap om denna utsatta grupp i psykiatri, primärvård och äldrevård. Det är till och med svårt att få klarhet i en så enkel sak som hur stor andel av den äldre befolkningen som har adhd. Olika studier ger olika besked.

Skillnaderna beror bland annat på vilka metoder forskarna använder, och vilka grupper de undersöker. Studier som tittar på befolkningen i allmänhet visar att mellan 2 och 3 procent uppfyller kriterierna för adhd utifrån olika skattningsskalor. Men om man bara tar med dem som fått en formell diagnos är siffran så låg som 0,23 procent. Det är alltså tydligt att många äldre som beskriver att de har adhd-symtom aldrig någonsin kommer att få en diagnos – trots att deras symtom fortfarande orsakar problem.

Äldre med adhd löper, precis som yngre med diagnosen, hög risk att få andra sjukdomar. Denna samsjuklighet kan vara både kroppslig och psykisk. Äldre med adhd beskriver oftare än andra jämnåriga att de känner sig ensamma och utsatta.

Tyvärr är de negativa upplevelserna rotade i verkliga svårigheter. Studier visar på en tydlig koppling mellan adhd och små sociala nätverk, problem på jobbet och skilsmässor. Inte särskilt överraskande beskriver äldre med adhd också att de har lägre självkänsla och livskvalitet jämfört med jämnåriga utan diagnosen.

Samsjuklighet betyder att en person lever med en eller flera andra diagnoser utöver sin adhd. Just samsjuklighet är mer regel än undantag vid adhd i alla åldrar. Den vanligaste psykiska samsjukligheten även hos äldre är ångest och/eller depressionstillstånd.

Sannolikt drabbas äldre med adhd av samma slags samsjuklighet som yngre, till exempel missbruk av olika slag. Men tyvärr saknas mycket av forskningen som skulle kunna ge oss ledtrådar till hur vi kan förebygga samsjuklighet hos vuxna och äldre med adhd. Därför är det förstås svårt att veta om vi gör rätt saker för den utsatta gruppen.

Vi lever alla i en strid ström av information som vi måste ta in, värdera, processa och agera på. Hjärnan har fullt upp. Det gäller oavsett ålder och eventuella diagnoser. Adhd innebär att vissa mentala processer är nedsatta eller fungerar annorlunda jämfört med hos personer utan diagnosen. Mest forskningsstöd finns för att man vid adhd har svårt med tre olika övergripande saker:

En viktig poäng är dock att adhd kan ta sig väldigt olika uttryck. Olika personer kan ha olika svårt på någon, några eller alla de tre punkterna.

Att utreda och diagnostisera adhd hos äldre personer är ofta mer komplicerat än hos barn. Den psykiatriska diagnosmanualen DSM-5 kräver bland annat att funktionsnedsättande symtom på adhd ska ha förekommit före tolv års ålder för att en diagnos ska kunna ställas. Men en äldre person kanske inte har några nära anhöriga eller vänner kvar som kan beskriva hur han eller hon var och fungerade som barn.

Många tycker att det här kriteriet borde skrotas. Det är ju orimligt och ytterst oetiskt att neka stöd eller vård enbart på grund av att man inte kan hitta ”bevis” för problem för 60, 70 eller 80 år sedan.

En annan utmaning när äldre personer utreds för adhd är att svårigheter att behålla fokus, planera och agera målinriktat också kan bero på en demenssjukdom. Det enda sättet att med tillräckligt god precision skilja olika tillstånd från varandra är genom att noggrant kartlägga patientens sjukdomshistoria.

För någon som gradvis tappat kognitiva funktioner och inte tidigare haft några symtom på adhd ligger det kanske närmare till hands att förklara svårigheterna med demens eller andra kroppsliga tillstånd som påverkar minnet. För någon annan, som alltid varit glömsk, lättdistraherad, rastlös och impulsiv, är kanske adhd en rimligare förklaring. Den avgörande faktorn för adhd kommer alltså att vara hur länge symtomen har funnits.

En ytterligare svårighet är att flera av de samsjukliga tillstånd som är vanliga vid adhd – till exempel depression, ångest och sömnsvårigheter – även är vanliga vid demens. Flera studier har pekat på samband mellan adhd och demenssjukdom. Sambandet kan troligen förklaras av gemensamma riskfaktorer, till exempel övervikt, rökning, hjärt-kärlsjukdom eller missbruk. Det är alltså viktigt att noggrant kartlägga och utesluta olika kroppsliga och psykiatriska tillstånd i utredningar av adhd hos äldre. Här finns ett stort behov av mer kunskap om hur svårigheter skiljer sig åt beroende på om de har uppstått på grund av adhd eller demens.

Det behövs också mer forskning om hur äldre med adhd reagerar på olika former av behandling. Sandra Kooij är psykiatriprofessor vid Amsterdam University Medical Centre i Nederländerna och en av världens ledande forskare på adhd hos äldre. Hon har gått igenom den tillgängliga forskningen och rekommenderar att man precis som vid adhd hos yngre vuxna erbjuder fyra insatser: kunskap om själva diagnosen, läkemedelsbehandling, stödgrupper och kognitiv beteendeterapi.

Kunskap om diagnosen är ofta viktig för att patientens anhöriga ska förstå varför saker inte fungerar och för att hitta bättre strategier i vardagen. Vid läkemedelsbehandling finns det flera faktorer som behöver beaktas mot bakgrund av att det finns så lite forskning. Ett fåtal fallstudier visar att centralstimulerande läkemedel har god effekt även vid adhd hos äldre. Det bästa vi kan säga i dag är alltså att det i alla fall inte finns något som talar emot att centralstimulerande läkemedel skulle kunna användas även hos äldre med adhd, så länge det inte finns några kroppsliga orsaker till att det är olämpligt.

Däremot är det viktigt att ta särskilda hänsyn på grund av de centralstimulerande läkemedlens effekter på sköra individer. Det finns inga rekommendationer gällande doser och eventuella biverkningar. Det kan till exempel vara så att äldre med adhd kan behöva lägre doser, och att effekten av läkemedlet sitter i längre jämfört med hos yngre vuxna.

Att äldre med adhd ofta har utvecklat kroppslig samsjuklighet kan också göra att man behöver vara extra försiktig, eftersom central­stimulerande läkemedel kan påverka hjärtat och blodtrycket. Även andra vanliga biverkningar, som nedsatt aptit, viktnedgång och sömnsvårigheter, kan drabba äldre mer än yngre.

Adhd växer oftast inte bort. Barn med adhd växer i de flesta fallen upp till vuxna och äldre med de svårigheter som adhd i alla åldrar innebär, i form av kognitiva funktioner, samsjuklighet och funktionsnedsättning i vardagen. Uppåt 3 procent av alla över 65 år borde statistiskt sett ha en adhd-diagnos. Andelen som faktiskt fått möjlighet att göra en utredning och få en diagnos är bara omkring en tiondel så stor. Mot bakgrund av det livslånga lidande som personer med adhd och deras närstående beskriver, och de enorma kostnader som odiagnostiserad adhd innebär för samhället, är det viktigt att öka kunskapen om upptäckt, utredning och behandling av äldre vuxna med adhd. Vi har lite att vinna, och mycket att förlora, på att låtsas som att adhd inte finns även hos äldre.