”Vi har nergraderat medborgarskapet”

Debatten om en svensk kulturkanon har handlat mycket om litteratur. Men historikern Lars Trägårdh, som har fått i uppdrag av regeringen att leda kanonarbetet, vill ta ett bredare grepp. Frågan han ställer sig är: Vad har format Sverige?

Varför tror du att du fick uppdraget?

– Det mest uppenbara svaret ur ett slags kompetensperspektiv är väl att jag har skrivit en bok om Sverige som ändå har gjort ett visst avtryck. Jag tänker på Är svensken människa? som jag skrev med Henrik Berggren. Sedan har jag ju också forskat en hel del om vad som står på spel i Sverige i dag, till exempel frågor som rör social sammanhållning, tillit och förtroende för gemensamma institutioner. Men här spekulerar jag, för jag vet inte själv.

Hur påverkar det att du inte kommer från kulturområdet utan är historiker?

– Jag var själv angelägen om att från första början poängtera att jag inte kunde gå in i det här uppdraget om det skulle vara definierat i termer av det vi lite slarvigt kan kalla högkultur, alltså litteratur, musik och konst och så vidare. För min del var det ett villkor att utgå från ett brett kulturbegrepp. Jag sa att om det är ett problem på något som helst sätt så kunde vi avsluta samarbetet på en gång.

– Direktivet är, som jag ser det, väldigt bra, för det betonar verkan snarare än verkshöjd. Sedan kan man givetvis inte separera dessa två totalt.

Var det självklart för dig att säga ja?

– Nej, min första impuls var att säga nej, eftersom jag förstod att det här skulle ta mycket tid. Samtidigt finns det också ett slags medborgerlig plikt i sammanhanget. Vi har under­investerat i den här typen av samtal under lång tid, så jag tror att det finns ett uppdämt behov av att prata om de här frågorna: Vad är Sverige? Vad är svensk kultur? Och vilka frågor är viktiga när Sverige på många sätt befinner sig i skarpt läge?

Och så vill du utgå från ett brett kulturbegrepp.

– Ja, för mig är det ganska självklart. Om jag frågar någon som bara känner till Sverige mer ytligt, om vad de tänker på när jag nämner Sverige, då är en lista på litterära verk inte det första som dyker upp, utan man pratar om samhällsmodellen, demokratin, välfärdsstaten, kanske om jämställdhet, barns rättigheter och lagbunden ordning. Vår landslag har nästan 700 år på nacken, så svensk rättskultur och idén om att ”land ska med lag byggas” är ett basalt element.

– Sverige skapar den kanske första moderna, öppna och transparenta skattestaten i Europa, vilket är funda­mentalt för samhällskontraktet. Det bygger på idén att medborgarna betalar skatt och att de kan se vad det ger för resultat, i form av rättigheter, in­vesteringar, gemensamma resurser, angelägenheter och så vidare. Vi fick fri- och rättigheter redan på 1700-talet.

Vad, utöver rättshistoria, bör ingå?

– Det finns också en kultur kopplad till vår ekonomi. Det händer saker någonstans vid mitten av 1800-talet som leder fram till hundra år av enorm ekonomisk tillväxt, ungefär mellan 1870 och 1970. När vi pratar om välfärd måste vi komma ihåg att den bygger på att det finns ett välstånd som gör det möjligt att investera i välfärden. Den här ekonomiska kulturen är kopplad till en tradition av ingenjörskap och uppfinningar. Ibland får folk för sig att det viktiga med Alfred Nobel var Nobelpriset, men han är ju en gestalt som har givit uttryck för den här kombinationen av uppfinnande och ingenjörskap som sedan har investerats i näringslivet. Om vi inte har koll på det, så har vi inte förstått så mycket av svensk kultur egentligen.

I Är svensken människa? dyker författaren och historikern Erik Gustaf Geijer (1783–1847) upp frekvent. Kommer han finnas med i en kulturkanon?

– Ja, det ser jag väl som ganska troligt. Som första leverans kommer vi att göra en historisk inventering av hur vi i Sverige har hanterat kulturkanonfrågor tidigare, och en enkel tes är att vi har varit ganska duktiga på det, vilket faktiskt har handlat just om Geijer. När folkskolan infördes skapades ett slags kanonberättelse i form av läromedel och där ingår den geijerska berättelsen om Sverige. Det här sammanfaller med byggandet av nationalstaten och med att demokratin har sitt genombrott. Så småningom ersätts katekesen i skolan med en bok i medborgarkunskap. Hela det här projektet med att fostra demokratiska medborgare har nästan blivit kontroversiellt i dag, men det var en självklarhet på den tiden. Projektet som vi leder nu kommer från en borgerlig regering men i grund och botten är det ett klassiskt socialdemokratiskt projekt.

Handlar uppdraget om att hitta gemensamma referensramar?

– När man tittar historiskt på vilka institutioner som har varit viktiga för att skapa någon form av gemensam identitet på nationell nivå, så har man ofta pekat på folkskolan, i viss mån värnplikten, men även medierna. Bland de problem som jag brukar föra fram när jag diskuterar tillit och social sammanhållning, och en eventuell kris i det avseendet, så är det just det faktum att vi har pluraliserat skolan. Vi har också under lång tid avskaffat den allmänna värnplikten och vi har ett fragmenterat mediesamhälle. Kombinerat med internationaliseringen och anammandet av multikulturalismen skapas mindre goda förutsättningar vad gäller svensk identitet.

– Vi måste förstå vad som står på spel. Om vi inte kan ge alla våra ungdomar och nyanlända till Sverige tillgång till gemensamt kulturellt kapital, då tror jag vi gör dem en otjänst, för det här är ett kapital som man behöver för att kunna vara lycklig, ha framgång och fungera i det moderna svenska samhället. Lyckas man inte skapa en sådan grund är det svårt att ha ett gemensamt samtal, även om man i det samtalet samtidigt kan ha lite olika perspektiv och ingångar.

Ser du en koppling mellan kanon och medborgarskap?

– Ja, det tycker jag nog. Jag tycker att vi har nergraderat medborgarskapet. Vi har ett samhällskontrakt i Sverige som bygger just på att vi är en nationalstat där plikter och rättig­heter är i balans. När en invandrare kommer till Sverige och vill bli medborgare måste man sätta fingret på att det här är något värdefullt, som har ett innehåll. Så att det inte bara blir att man kan ha ett, två, tre eller fyra medborgarskap, som om det inte spelade någon roll, ungefär som att du kan vara medlem i både ICA och Coop samtidigt, eller heja på två fotbollslag.

– Jag blev till exempel aldrig amerikansk medborgare, trots att jag bodde 40 år i USA, för jag hade liksom känslan att man får välja: Antingen är jag svensk medborgare eller så är jag amerikansk medborgare. Vilket jag väljer har betydelse. Vi ska inte underskatta kopplingarna mellan medborgarskapet och grundläggande värderingar, institutioner och historia. Och jag tycker att vi ska kunna prata om detta tydligt och klart, utan att förblindas av den ganska ensidiga diskussionen kring att all nationalism är dålig, för då har vi inte förstått att en nationell gemenskap har varit grunden för demokrati, välfärd och ett slags solidaritetslogik.