Tony tappade plötsligt minnet – drabbades av TGA

Det var fredag och Tony Wennersten-Gradert kom loss från jobbet som kock på Norrbackaskolan i Visby redan klockan två på eftermiddagen. Han såg fram mot en mysig kväll med sin fru. På hemväg stannade han till för att köpa vin och ingredienser till en indonesisk gryta, bland annat kokosmjölk, citrongräs, och tamarindjuice.

– Jag var i en asiatisk butik som inte ens hade färskt citrongräs, men det fanns fryst och till slut fick jag ihop det jag behövde, säger han.

Han parkerade bilen utanför det grå parhuset söder om Visby och bar in varorna till köket på bottenvåningen.

– Jag lade maten och en flaska vitt i kylen. Det är det sista jag kommer ihåg, säger Tony Wennersten-Gradert.

Sedan är det tomt. Drygt tre timmar är som bortklippta ur livet. Han minns ingenting av samtalet med sin fru, eller av den aktivitet som sanno­likt ledde till att han fick ett slags minnesförlust som kallas TGA, transitorisk global amnesi.

Studier från olika delar av världen visar att mellan 3 och 8 personer per 100 000 får TGA under ett år. Det betyder att den märkliga minnesrubbningen årligen drabbar någonstans mellan 300 och 800 svenskar. Flertalet är över 50, och fördelningen är jämn mellan könen. Ett typiskt anfall är kort, från någon timme upp till ett dygn, och påverkar bara specifika minnen – inte tankeförmågan i stort.

– Just det är så skumt. Tony var helt borta när det gäller minnen i närtid, men betedde sig adekvat i övrigt, säger hans fru Lina Wennersten-Gradert.

Vi sitter vid parets köksbord. Tony berättar om sina upplevelser och Lina fyller i med händelser som passerat hans hjärna utan att fastna.

Till vardags arbetar Lina på Forskning & Framsteg som redaktör för humaniora och samhällsvetenskap (där jag själv skriver om medicin). Det känns förstås underligt att intervjua en kollega och hennes man, men vi är överens om att Tonys berättelse är alltför intressant för att bara vara ett samtalsämne i tidningens fikarum.

Vid halvsextiden den där fredagskvällen i augusti stod det klart att något var på tok. Lina berättar att Tony frågade vilken dag det var.

– Det är fredag, svarade Lina.

– Jaha, fredag. Då har jag jobbat i dag alltså?

– Ja, du har jobbat.

Tony var tyst en stund.

– Det känns som att jag helt har tappat det. Jag har inte en aning om någonting. Vilken dag är det i dag?

– Det är fredag.

– Jaha. Har jag varit på jobbet i dag?

Så där fortsatte samtalet. Det är vanligt att människor som drabbas av en plötslig minnes­lucka frågar om samma sak med bara några minuters mellanrum.

På nätet finns flera diskussionsgrupper om TGA. En av dem, med tusentals medlemmar på Facebook, presenterar sig så här: ”Gruppen avser att erbjuda empati och stöd till överlevande och deras nära och kära, som alla har påverkats av den störande och skrämmande upplevelsen av TGA.”

Ordet ”överlevande” kan tyckas överdrivet i sammanhanget. Vetenskapliga studier har inte kunnat belägga att tillståndet leder till några allvarligare besvär än att känna sig omtumlad efteråt, och kanske ha lite ont i huvudet. Men skrämmande kan det förstås vara.

– Jag kan tänka mig att man skulle kunna få panik, nästan dödsskräck över att förlora sig själv. Men Tony var lugn. Han är en lugn person, säger Lina.

– Mmm, säger Tony.

Han har för egen del inget minne av vad som hände under själva minnesluckan. Däremot minns han att han haft en liknande minneslucka för fjorton år sedan, långt innan han träffade Lina. En morgon under en stressig period i livet påträffade han sig själv i en sjuksäng – och hade ingen aning om hur han hamnat där.

– Den gången var det ganska läskigt, säger Tony.

Bredvid sängen satt hans dotter, hans dåvarande sambo och en läkare i vit rock. Han kände igen dottern och sambon, visste vem han själv var, men hade ingen aning om vad som hänt under det senaste dygnet.

Ungefär var åttonde person som haft TGA drabbas på nytt. Tony är alltså en av dem. När han fick sin andra minneslucka i somras visste Lina att det hänt en gång tidigare. Och hon visste att han vid ett par tillfällen haft en dimmig känsla av att en ny episod är på gång, en känsla som gått över efter bara några minuter. Eftersom inget farligt inträffat förut när hans minne sviktat tänkte hon att det skulle gå bra den här gången också. Men man vet ju inte. Kanske var det en stroke eller något annat allvarligt? Lina ringde sjukvårdsupplysningen och fick rådet att genast åka till akuten.

Resan till Visby lasarett tog bara en kvart. På vägen dit passerade de Norrbackaskolan på höger sida. Tony tittade ut genom bilrutan:

– Så här jobbar jag väl då, rimligen?

– Ja det gör du.

– Har jag jobbat i dag?

– Ja det har du.

– Vilken dag är det?

– Det är fredag.

Väl framme vid sjukhuset gick allt snabbt. Tony blev undersökt med EKG-elektroder som visade att hjärtat fungerade normalt. Och vare sig neurologiska tester eller bilder tagna med en hjärn­kamera avslöjade några tecken på stroke. Det var en lättnad. Läkarna kom fram till att Tony hade TGA, ett tillstånd som går över av sig självt utan medicinsk behandling. För säkerhets skull beslöt de att han skulle vara kvar under natten för observation.

Lina och Tony blev lämnade för sig själva i ett rum. Tony fortsatte att undra vilken dag det var, och om han hade jobbat. Dessutom frågade han gång på gång om Buffy, parets dvärgpinscher. Han undrade om Linas dotter Harriet var hemma och kunde gå ut med Buffy, eller om den stackars hunden var ensam.

Tony kunde alltså komma ihåg både Buffy och Harriet, och att han bodde någon annanstans än där han befann sig. Han hade inte heller glömt Lina eller tappat sin egen personliga identitet – ett vanligt problem i Hollywoodfilmernas skildringar av minnesluckor. Däremot fallerade hans episodiska minne, det som bevarar personliga upplevelser kopplade till specifika tider och platser.

Sådana händelseminnen rubbas på två olika sätt vid TGA. Dels försvinner förmågan att komma ihåg vad som sker i stunden under mer än någon minut, dels raderas redan lagrade minnen av händelser längre bakåt i tiden – allt från minuter eller timmar upp till flera år.

Under hela sin senaste minneslucka kunde Tony komma ihåg den förra minnesluckan fjorton år tidigare.

– Det där nämnde du om och om igen, säger Lina.

– Det har jag inget minne av, säger Tony när vi några månader senare sitter här vid parets köksbord i huset utanför Visby.

Lina berättar att Tony under de bortglömda timmarna undrade vad som kunde ha orsakat hans minnesförlust. Förra gången hade läkarna sagt att det antagligen var stress. Det kom han ihåg. Men den här gången fanns det väl ingen stress? Vad var det egentligen som utlöste det hela?

Det finns ganska lite kunskap om TGA. Det korta förloppet gör det praktiskt svårt att boka in patienter till systematiska undersökningar medan de fortfarande har symtom. Dessutom kan det vara svårt att motivera dyr forskning om ett relativt sällsynt tillstånd som dessutom går över av sig själv.

Dock finns ett antal rapporter om patienter som dykt upp på sjukhus runt om i världen. En vanlig utlösande faktor verkar vara fysisk ansträngning, allt från trädgårdsarbete till ett hårt träningspass. Andra har haft en chockartad upplevelse, till exempel nedkylning i en kall dusch, ett oväntat besked om en anhörigs död eller smärtan av att få tummen krossad i en bildörr. En specifik aktivitet som återkommer i flera fallbeskrivningar är sex. Lina tror att det kan ha orsakat Tonys senaste minneslucka. För egen del saknar Tony minnen av själva händelsen.

Läkarna på Visby lasarett gjorde inga större ansträngningar för att hitta orsaken till Tonys minneslucka. När de väl kommit fram till att den med all sannolikhet snart skulle gå över av sig själv blev han lämnad i fred.

I sjukhusrummet fick Lina tillfälle att prata med Tony i lugn och ro. Han hade på sig en t-shirt inköpt i Schweiz under parets bröllopsresa till Champex-Lac sommaren 2023. Tony kunde vagt komma ihåg en sjö, men inga detaljer om resan. Lina frågade också vad han kunde komma ihåg från i somras. Bara några veckor tidigare hade de varit i Italien tillsammans med ett stort sällskap för att fira en nära väns femtio­årsdag. Tony mindes ingenting.

En stund senare, vid halv niotiden på kvällen, hade Lina mobilkameran i gång när hon frågade Tony om han kunde komma ihåg att de nyligen varit på en flygresa.

– Jo, just det.

– Men hallå! Du är ju på väg tillbaka nu Tony, säger Lina i filmklippet.

– Vi var ju i Italien.

– Kommer du ihåg det?

– Jag kommer ihåg stället också nu. Allting. Fem lägenheter och poolen. Det kommer jag ihåg, säger Tony i filmen.

Därefter klarnade allt mer. Avlägsna minnen kom tillbaka först. Så småningom kändes minnet som vanligt igen för händelser ända fram till scenen hemma i köket med matkassar vid kylskåpet. Därefter är det tomt. Den försvunna perioden sträcker sig fram till samtalet om semesterminnen i rummet på sjukhuset.

Följande förmiddag fick Lina köra hem sin man. Båda var trötta efter fredagskvällens strapatser så de bestämde sig för att slappa en stund i soffan framför en film. Med gårdagens drama i bakhuvudet valde Lina lite skämtsamt The long kiss goodnight, en action-thriller från 1996 om en lärarinna som förlorat minnet och glömt sin egen historia. I en scen hackar hon grönsaker med sådan skicklighet att hon tror att hon tidigare varit kock. I själva verket har hon ett förflutet som lönnmördare för den amerikanska underrättelsetjänsten CIA.

– Filmen var ganska dålig, men lagom för att slötitta, säger Lina.

Efter filmen letade kocken Tony fram receptet till den där indonesiska grytan som aldrig blev lagad kvällen innan och började hacka chilifrukter och ingefära.

– Den blev riktigt bra, säger han.

– Ja, det var jättegott, säger Lina.

Läs mer: ”TGA är en guldgruva för att förstå det mänskliga minnet”