Är studien om migration och brott dålig?

En vetenskaplig artikel med kodorden ”migration” och ”våldsbrott” är en given klickmagnet långt utanför kriminologernas korridorer. Nyhetsjournalister, ledarskribenter, politiker och åsiktsmaskiner kommer raskt att läsa den, eller åtminstone skumma sammanfattningen. Så när kriminologinestorn Jerzy Sarnecki med kollegor släppte en studie om förändringar i migration och våldsbrottsfrekvens, publicerad i Journal of International Migration and Integration, så kan du nog ana vad som hände sedan.

Först intervjuade Ekot i Sveriges Radio en av forskarna bakom studien: ”Utifrån vår analys har vi sett att det finns liten till ingen koppling mellan proportionen av invandrare i en kommun och rapporterade våldsbrott”, sade Amber Beckley, docent i kriminologi och lektor vid Örebro universitet.

Sedan gick turen vidare till uttolkarna. Aftonbladets ledarsida slog fast att forskning visar att ”invandringskritikerna” har fel: ”Brottslighet sitter inte i hudfärgen utan beror på sociala omständigheter”. Därefter kom artiklarna i Kvartal och Fokus med rubrikorden ”dålig forskning” respektive ”fake news”. 

Jag hittar inga uppenbart alarmerande konstigheter i Sarnecki-lagets studie eller dataurvalet, men jag fastnar på en punkt: Jämförelserna utgår från kommunnivå. Med tanke på rådande segregation vore det väl snarare intressant att titta på kvartersnivå? 

Jag ställer frågan till Hans Grönqvist, professor i nationalekonomi och forskningsledare för Svenska kriminalpolitiska laboratoriet, för att få ett sakkunnigt omdöme. Kommer man att upptäcka ett eventuellt samband mellan migration och brottsutveckling med en så pass grov indelning? Han håller på sätt och vis med mig: ”Är områdena tillräckligt stora är det svårt att upptäcka sådana effekter mot bakgrundsbruset”, säger han. 

Samtidigt framhåller han att det finns goda skäl att göra just den indelningen. Studien är upplagd enligt en sorts internationell standard som gör den jämförbar med liknande studier i till exempel Italien och Storbritannien. De svenska resultaten går också i linje med de internationella. ”Man brukar hitta rätt små, om några, effekter av utrikesfödda på andelen brott”, säger Hans Grönqvist. 

Hur det ser ut om man zoomar in på mindre geografiska områden än kommuner kan vi få svar på längre fram i vår – av just Hans Grönqvist. Tillsammans med kollegan Susan Niknami skriver han en rapport för ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. De dokumenterar sambandet mellan boendesegregation och brottslighet, inte på kommunnivå utan på församlingsnivå. Till skillnad från Sarneckis studie följer de också andra generationens invandrare. ”Det är barn och unga som under en kritiskt känslig period exponeras för boendesegregation, så det finns skäl att tro att effekterna kan vara större för den gruppen”, säger Hans Grönqvist.

Tyvärr samspelar en mängd faktorer på ett sätt som gör det rörigt att reda ut vad som väger tyngst. Är det att ha föräldrar födda i vissa länder? Att ha föräldrar med låg utbildning och dåligt med pengar? Att inte gå gymnasiet? Att omges av vissa värderingar? Uppräkningen kan pågå i spaltmeter. 

Det återstår att se hur ESO-rapporten kommer användas. Om den ger ammunition till dem som lägger tyngden på socioekonomiska faktorer eller till dem som pekar på kulturella värderingar från andra länder än Sverige. ”Det ligger i farans riktning att alla kommer välja sin egen ingång och prata förbi varandra”, säger Hans Grönqvist. 

Rapporten kommer inte kunna ge alla svar om varför vissa barn apterar sprängmedel i bostads-hus, medan andra är hemma och gör läxorna. Det behöver inte betyda att forskningen är dålig. Verkligheten är inget perfekt experiment där ingredienserna kan hållas isär.