”Filantropi kan skada förtroendet för museer”

I december 2024 meddelade Kulturdepartementet att de statliga museimyndigheterna, till exempel Nationalmuseum, Moderna museet och Naturhistoriska riksmuseet, ska redovisa hur de har arbetat för att bredda finansieringen av sina verksamheter under 2025. Uppdraget är inskrivet i regleringsbrevet och kulturminister Parisa Liljestrand (M) önskar sig mer samarbete mellan privata finansiärer och offentliga museer. I mitten av juni 2025 sjösattes också en statlig utredning om hur finansieringen av kultur kan breddas, till exempel genom skattereduktion för gåvor till kultur. Den särskilda utredaren Karin Forseke ska bland annat ”analysera möjligheten att införa ett system där det offentliga förstärker monetära gåvor från privata aktörer, så kallat matchningssystem”. Utredningen ska redovisa sitt betänkande i maj 2026.

Privat stöd till statligt finansierade museer är vanligt förekommande, både i ett historiskt och samtida perspektiv. Detta stöd behöver inte vara problematiskt, utan kan bidra positivt till museernas verksamheter. Samtidigt kan krav på privat finansiering, särskilt i kombination med otillräckliga statliga anslag, påverka hur museerna uppfattas av allmänheten. Framför allt kan det väcka frågor om institutionernas oberoende, om vilka intressen som styr innehållet i deras verksamheter, och om de verkligen uppfyller uppdraget att verka för samhällets bästa.

Min forskning om svenska museer har visat att kultursponsring troligtvis är den privata finansieringsform som oftast kritiseras för att hota museernas oberoende. Det beror på att sponsring bygger på ett affärsmässigt utbyte av tjänster mellan företag och museum – för att få ta del av sponsorns pengar måste museet erbjuda något i gengäld. Det vanligaste är att företaget ger ekonomiskt stöd till enskilda utställningar och evenemang. I utbyte marknadsför museet företaget, till exempel genom att exponera dess logotyp i utställningskataloger och på dess hemsida. Detta utbyte kan verka harmlöst, men har kritiserats för att ge företag ett oproportionerligt inflytande över museernas publika verksamheter. Bland annat finns det en risk att sponsorer försöker påverka innehållet i museernas verksamheter eller att museerna prioriterar utställningar och evenemang som lockar sponsorer. 

En finansieringsform som i regel betraktats som mindre riskabel än sponsring är filantropiskt stöd. Detta stöd innebär att en privatperson, stiftelse eller ett företag ger ekonomiska bidrag eller skänker föremål till museer utan att kräva någon motprestation. Till skillnad från sponsring anses filantropi därför vara en i grunden altruistisk verksamhet. Det är dock en sanning med modifikation. I själva verket kan det hävdas att filantropi i hög grad gynnar den som delar med sig av sina ekonomiska tillgångar. Även om gåvor och donationer formellt sett inte kräver en motprestation är det vanligt att givarens namn exponeras på tackplakat, i informationstexter och på museets hemsida. Betydande donationer och gåvor brukar också väcka positiv uppmärksamhet i media.

Den som ägnar sig åt filantropi kommer därmed att framstå som osjälvisk och givmild i allmänhetens ögon. Filantropen kommer dessutom att associeras med de positiva värden som konst och kultur representerar. På så sätt bidrar filantropen inte bara till att finansiera kulturlivet, utan också till att stärka sin egen position i samhället. Precis som med sponsring finns det också en risk att filantropiskt stöd påverkar museernas trovärdighet på ett negativt sätt. Den risken är särskilt stor om filantropen har haft stort inflytande över deras verksamheter och samtidigt förknippas med kontroversiella eller negativa företeelser.

Ett av de tydligaste exemplen på riskerna med filantropi är historien om hur det gick för de många museer som tog emot donationer från Sackler-familjen. Medlemmarna i Sackler-familjen har sedan 1950-talet gjort sig kända som några av USA:s mest generösa filantroper. Genom sina stiftelser har familjen gett stöd åt några av USA:s och Europas mest framstående museer. Till följd av det har de gett namn åt bland annat The Sackler educational laboratory på American museum of national history, The Sackler wing på Metropolitanmuseet och Aile Sackler på Louvren. Under det senaste decenniet har den positiva synen på Sackler-familjens filantropi emellertid förändrats. De museer som har skyltat med namnet Sackler har dessutom blivit föremål för omfattande protester. Det beror på att det framkommit att medlemmar i Sackler-familjen i hög grad har bidragit till uppkomsten och eskaleringen av den amerikanska opioidepidemin.

Den amerikanska opioidepidemin inleddes i mitten av 1990-talet till följd av det ökade användandet av läkemedelsklassade opioider. Konsekvenserna av epidemin har varit förödande. Fram till 2020 har drygt 500 000 amerikaner dött till följd av opioidmissbruk. Samhällskostnaderna för epidemin är dessutom enorma, endast under 2017 beräknades kostnaderna uppgå till drygt 1 miljard dollar. Epidemins uppkomst och eskalering möjliggjordes av ett antal sammanlänkande faktorer, däribland utvecklingen och försäljningen av opioider, den kommersiella läkemedelsindustrins inflytande över den offentliga sektorn, bristande myndighetskontroll samt bristen på sociala skyddsnät. Bakom de två förstnämnda faktorerna stod ett antal läkemedelsföretag som genom sin produktion, marknadsföring och lobbyverksamhet har lyckats mångdubbla föreskrivningen av opioidpreparat.

Det företag som har fått motta hårdast kritik för sin inblandning i opioidepidemin är Purdue Pharma, som fram till 2019 ägdes och drevs av ett antal medlemmar i Sackler-familjen. År 1996 lanserade företaget det kraftigt smärtstillande opioidpreparatet Oxycontin. Läkemedel av detta slag var inte ett nytt inslag på den amerikanska läkemedelsmarknaden utan hade länge använts vid svår cancerbehandling och inom palliativ vård. Det som skilde Oxycontin från liknande opioider, och som lade grunden för den omfattande försäljningen av preparatet, var att det marknadsfördes som en effektiv behandling av kronisk smärta. Enligt Purdue Pharma var Oxycontin nämligen ett läkemedel med låg risk för beroendeutveckling, vilket innebar att det var säkert att bruka under långa perioder. Sanningen var dock att det saknades studier om preparatets beroendeframkallande egenskaper och mycket snart visade det sig att den som nyttjade preparatet under en längre period löpte stor risk att utveckla ett beroende.

Efter lanseringen kom flera rapporter om missbruk och överdoser, men marknadsföringen och försäljningen ökade ändå kraftigt. Vid millennieskiftet omsatte Oxycontin en miljard dollar, vilket gjorde det till USA:s mest lukrativa läkemedel. Fyra år senare hade det blivit det mest missbrukade läkemedlet i USA och amerikanska läkare blev så småningom mer restriktiva med att skriva ut det. Följden blev att mängder av patienter som hade blivit beroende av Oxycontin försökte få tag på läkemedlet på illegal väg. På grund av det mycket höga gatupriset på Oxycontin fann sig många dock tvingade att nyttja likartade droger med lägre pris, såsom fentanyl och heroin. I förlängningen har den vårdslösa utskrivningen av Oxycontin alltså bidragit till en ökad försäljning och ett ökat missbruk av illegala droger.

I sammanhanget är det viktigt att understryka att Purdue Pharma inte kan hållas ensamt ansvarigt för överutskrivningen och missbruket av opioider. Det råder dock en stor enighet om att det Sackler-ägda företaget har haft en avgörande betydelse för den amerikanska opioidepidemins uppkomst och fortlevnad. Det är även viktigt att vara medveten om att Purdue Pharma, och därmed medlemmar i Sackler-familjen, har tjänat oerhörda summor på det utbredda bruket av Oxycontin. Delar av denna förmögenhet har lagt grunden för Sackler-familjens omfattande filantropiska verksamhet. Det innebär att pengar som genererats av en samhällsförstörande verksamhet har använts för att främja de samhällsförbättrande verksamheter som bedrivs på museer.

En av dem som riktat hårdast kritik mot de museer som har tagit emot gåvor och donationer av Sackler-familjen är konstnären, aktivisten och den före detta opioidmissbrukaren Nan Goldin. År 2017 grundade hon organisationen Pain (en akronym för prescription addiction intervention now) med syftet att synliggöra Sackler-familjens inblandning i opioidepidemin. Pain har genomfört flera protestaktioner på eller i anslutning till de museer som har namngett delar av sina byggnader och verksamheter efter Sackler-familjen. Dessa protester har väckt stor uppmärksamhet och aktualiserat en viktig diskussion om museernas moraliska ansvar att avstå från att ta emot gåvor och donationer från filantroper vars verksamheter är problematiska.

Ett syfte med Pains protester har varit att belysa hur Sackler-familjen har använt filantropi för att stärka sitt varumärke. Pain har också krävt att de berörda museerna ska bryta alla band med Sackler-familjen och ta bort dess namn från sina byggnader. Kravet grundar sig dels i uppfattningen att Sackler-familjens framträdande position i kulturvärlden har möjliggjorts av intäkterna från försäljningen av Oxycontin, dels i uppfattningen att familjens filantropi har varit ett slags PR-strategi avsedd att ställa den i god dager. Den senare av dessa uppfattningar stödjs av ett antal privata textmeddelanden som skickats mellan Sackler-familjens medlemmar och som offentliggjordes i samband med att Purdue Pharma försattes i konkurs 2019. Av meddelandena framgår bland annat att filantroperna Ilene Sackler Lefcourt och Marrissa Sackler uppmanat flera konstmuseer att offentligt stödja familjen i samband med att New York Times granskade Sacklers roll i opioidepidemin.

Pains protestaktioner och påverkansarbete har – i kombinationen med den i övrigt ökade medvetenheten om Sackler-familjens inblandning i opioidepidemin – fått tydliga resultat. Redan när protesterna inleddes i slutet av 2010-talet meddelade flera stora konstmuseer att de skulle tacka nej till allt framtida stöd från Sackler-familjen. I mars 2019 rapporterades det även att South London Gallery hade lämnat tillbaka en gåva på 125 000 brittiska pund till Mortimer and Theresa Sackler Foundation. Anledningen var att styrelsen ansåg att gåvan riskerade att skada museets rykte.

I takt med att det offentliga missnöjet med Sackler-familjen har växt har flera av de museer som utsatts för Pains protester dessutom valt att avlägsna familjens namn från sina byggnader och verksamheter. Bland dessa museer återfinns Louvren, Metropolitanmuseet, Guggenheimmuseet, National Portrait Gallery och Victoria and Albert museum. Dessutom har ett antal framstående brittiska museer – Serpertine Galleries, Tate gallery och British museum – som själva inte varit föremål för protester ändå avlägsnat namnet Sackler från sina väggar. Reaktionerna på Sackler‑familjens filantropi visar alltså att det kan vara riskabelt för museer att associeras med privata finansiärer. 

Pains protester är bara ett exempel på de aktioner som, till följd av museernas finansiering, har ägt rum på amerikanska och europeiska museer under de senaste decennierna. Till exempel har Tate Britain blivit utsatt för protester på grund av sitt sponsorsamarbete med oljeföretaget BP. Protester av detta slag visar att frågan om privat finansiering av museer inte är okomplicerad. Även om det i Sverige är ytterst ovanligt att filantroper får sätta namn på museers verksamheter och lokaler kan kravet på att centralmuseer ska söka privat finansiering leda till problem. Det har att göra med att dessa museer inte bara är platser för visning av historiskt och kulturellt betydelsefulla föremål. De är även institutioner som genom sina verksamheter förväntas bidra till samhällets bästa.

När den statliga kulturpolitiken i Sverige började ta form på 1960-talet var grundtanken att kulturinstitutionerna inte skulle vara beroende av privata mecenater för att kunna bedriva sina verksamheter. Ett sådant beroende ansågs riskabelt, eftersom det gjorde institutionerna sårbara för enskilda aktörers intressen och prioriteringar. Visionen var därför att staten, genom att ta ett ekonomiskt ansvar för delar av kulturlivet, skulle skapa förutsättningar för en fri konst och ett oberoende kulturliv. För att möjliggöra ett mångsidigt kulturutbud tog staten också på sig ansvaret att stödja den kultur som inte kunde överleva på marknadens villkor.

Under 1990-talet började svensk kulturpolitik i allt högre grad påverkas av nyliberal ideologi. Det yttrade sig bland annat i att så kallade management-idéer om resultatmätning, effektivitetskrav och ekonomisk redovisning fick allt större inflytande på det kulturpolitiska området. Enligt företagsekonomerna Jenny Svensson och Klara Tomson har den nyliberala ideologin haft så stort genomslag att kultur och kulturpolitik inte längre primärt ses som ett bildnings- och demokratiprojekt, utan också som ett näringspolitiskt verktyg och ett område i behov av ekonomisk styrning och effektivisering. (Se Kampen om kulturen, Studentlitteratur 2016.) Det har haft stor påverkan på de svenska centralmuseerna, inte minst eftersom de i allt större utsträckning förväntas bidra till sin egen finansiering.

Om centralmuseernas ekonomiska samarbeten ifrågasätts riskerar deras legitimitet som demokratiska institutioner att undergrävas. Denna risk ökar särskilt när privat finansiering kommer från verksamheter som skadar det samhälle som museerna ska främja. Om gränsen mellan humanistiska värden och ekonomiska intressen överskrids kan allmänhetens förtroende för museerna minska. Var denna gräns går är inte alltid självklart, och fallet Sackler visar att det kan vara svårt att i förväg bedöma om ett samarbete kommer att uppfattas som legitimt över tid.