”Ge personer med typ 2-diabetes samma teknik som de med typ-1”

Kontroll av blodsockret är avgörande för alla med diabetes. Det gör det lättare att undvika både akuta och långsiktiga komplikationer. Tyvärr utnyttjas inte möjligheterna fullt ut att behandla diabetes med löpande kontroll av blodsockret, så kallad kontinuerlig glukosmätning (CGM). Utrustningen består av en liten sensor i underhudsfettet, ofta på överarmen eller magen, för att mäta glukosnivån dygnet runt.

Tekniken har använts vid typ 1-diabetes i cirka 20 år. Nya studier visar att CGM även vid typ 2-diabetes leder till bättre kontroll över blodsockret. Det ger mer tid inom önskvärda blodsockernivåer, färre komplikationer och mindre sjukhusinläggningar. Trots detta nekas många med diabetes i primärvården tillgång till tekniken – man hänvisar till kostnader och till att personerna inte uppfyller dagens kriterier för att få CGM.

Kontinuerlig mätning ger viktig information om aktuella blodsockernivåer, liksom värden för de senaste 14 dagarna och även trenden för kommande värden. CGM varnar vid risk för snabbt fallande eller stigande nivåer. Det ger både patienten och vårdpersonalen bättre möjligheter att justera behandlingen i tid, alltså att vara proaktiv i stället för reaktiv.

Tillgången till diabetesteknik varierar kraftigt mellan olika regioner, och ibland även inom samma region. Vissa vårdenheter begränsar förskrivningen trots tydliga rekommendationer från medicintekniska produktrådet (MTP-rådet), medan andra är mer generösa. Resultatet blir att personer med diabetes får olika möjligheter till behandling beroende på var de bor eller vilken vårdenhet de tillhör.

CGM innebär även ökad trygghet och bättre livskvalitet. För många personer med diabetes innebär insulinbehandling en återkommande oro för lågt blodsocker. Det kan leda till att man medvetet lägger sig alltför högt. Med CGM kan vårdgivare se glukosnivåerna på distans och ge individer med diabetes råd, vilket underlättar behandlingen.

Diabetesvården är dyr. Samhällskostnaden för typ 1-diabetes är cirka 12,9 miljarder per år, och för typ 2-diabetes är summan 20 miljarder per år. Lägger man till produktionsbortfall dubbleras kostnaderna. 70 procent av de direkta kostnaderna för diabetesvården är kopplade till vård för komplikationer. Den som vill spara pengar behöver därför minska komplikationerna.

Många länder har kommit längre än Sverige när det gäller kontinuerlig glukosmätning. Min uppfattning är att metoden bör erbjudas till alla diabetespatienter som behandlas med insulin, vilket också är den europeiska rekommendationen.

Argument om kostnader återkommer ofta i diskussionen om kontinuerlig glukosmätning. Ett problem är att primärvården och diabetesmottagningarna får bära hela kostnaden, men inte ta del av vinsterna. De positiva ekonomiska effekterna visar sig i stället genom minskad belastning på helt andra vårdenheter och kliniker, till exempel inom hjärtvård, stroke, njurmedicin, ortopedi och infektionsmedicin. Ett sådant system fungerar inte. Därför måste politiker och andra beslutsfattare se till att diabetesteknikens vinster omvandlas till ökade anslag i de delar av vården som bär kostnaderna.

Inom svensk hälso- och sjukvård pratar vi ofta om personcentrerad vård. Men den kräver också att vården har tillgång till de verktyg som bäst gynnar den enskilda patientens hälsa.

Personcentrerad diabetesvård kan inte bara vara ett ideal i policydokument, den måste också prägla beslut om hur vården organiseras. Frågan är därför inte om vi har råd att ge personer med typ 2-diabetes tillgång till kontinuerlig glukosmätning. Frågan är: Har vi råd att låta bli?