Så ska döda återuppstå i Sverige

Ingen puls, inga andetag. Hela kroppen är djupfryst. Till och med ögonen är täckta av is. Men när temperaturen sakta stiger visar filmklippet en oväntad ryckning i ögonvrån. Stelnade leder börjar försiktigt att röra sig. Sedan ligger kroppen stilla en stund. Plötsligt tar den ett skutt – och försvinner ner i en skogstjärn.

Nästan alla djur dör om de blir djupfrysta. Den nordamerikanska skogsgrodan Rana sylvatica är ett undantag. Under en vinter i Alaska kan den vakna efter åtta månader i djupfryst tillstånd. I laboratorieförsök har skogsgrodor legat isiga, livlösa och stela som pinnar vid samma temperatur som i en frysbox – för att sedan tina och fortsätta sina liv som om ingenting hänt.

Om en groda klarar sådana strapatser utan frostskador, borde det inte också kunna vara möjligt för en människa? Den tanken är central inom kryoniken, som går ut på att frysa ner en död människas kropp i hopp om att framtidens läkekonst ska kunna väcka henne till liv igen.

Den som väntat allra längst på en sådan återuppståndelse är den amerikanske psykologiprofessorn James Bedford, född år 1893. När han gick bort i njurcancer i januari 1967 var han 73 år gammal. I början av nästa år infaller hans sextioårsdag som djupfryst. Med tanke på det har den senaste fasen i hans tillvaro varit anmärkningsvärt kringflackande.

Juridiska strider, höga kostnader, svajiga kry­onik­bolag och tekniska problem har lett till att an­höriga flyttat honom gång på gång.

I mitten av 1990-talet ledde oro för jordbävningar i delstaten Kalifornien till att James Bedford hamnade hos företaget Alcor life extension foundation i Scottsdale utanför Phoenix i Arizonas öken. Där vilar han fortfarande tillsammans med kvarlevor från omkring 270 andra individer, antingen hela kroppar eller bara huvuden. Samtliga ligger i stålcylindrar fyllda med flytande kväve vid ungefär minus 196 grader Celsius.

Just nu letar Alcor efter en lämplig plats för att starta en liknande verksamhet i Europa. Jag träffar företagets chef James Arrowood i Stockholm under en konferens om kryonik anordnad av Institutet för framtidsstudier. Deltagarna är filosofer, jurister, biologer och andra experter.

– Sverige skulle vara idealiskt av många skäl, i synnerhet de norra delarna, säger James Arrowood.

Kryonik är en långsiktig verksamhet som kräver stabilitet inom allt från geologi till politik och kultur. James Arrowood påpekar att Sverige har låg bakgrundsstrålning och minimal risk för jordbävningar. Bland Sveriges övriga fördelar ser han en vetenskapligt inriktad och öppen kultur, stabila institutioner, fungerande transportsystem och en lång historia utan krig.

– Jag tror att vi har ett beslut inom något år, säger James Arrowood.

I ett och ett halvt år har han lett Alcor, ett företag utan vinstintresse. Han har en bakgrund som jurist och uttalar sig försiktigt om chanserna för att djupfrysta människor verkligen kommer att kunna återuppstå. Trots det har han siktet inställt på en framtid inom kryoniken även på mycket lång sikt. För egen del kommer han att försöka bevara sitt huvud.

– Kroppen är inte mycket att hoppas på, säger han.

James Arrowood har en ärftlig bindvävssjukdom som hittills tvingat honom att genomgå fem större operationer. Därför hoppas han att det någon gång i framtiden blir möjligt att installera en hjärna som varit djupfryst i en ny kropp framställd på konstgjord väg. I kryonikens värld tillhör han en grupp som kallas sig ”bio” eftersom de tänker sig att livet efter uppståndelsen bygger på att den ursprungliga hjärnan måste fungera rent biologiskt.

Ett annat synsätt kallas ”kisel”. I den gruppen finns människor som hoppas att det någon gång blir möjligt att skanna en djupfryst hjärna in i minsta detalj för att sedan överföra informationen till en dator – och att den avlidne vaknar upp som en medveten datorsimulering med minnen från sitt tidigare liv. Den förhoppningen har Anders Sandberg, datavetare och filosof knuten till Institutet för framtidsstudier. Han har redan förberett sina närmaste på att det kommer en fortsättning. 

– När jag gifte mig med min make slutade vårt äktenskapslöfte med orden ”tills döden skiljer oss åt – tillfälligt”, säger han.

Formuleringen var lite skämtsam men Anders Sandberg tar kryoniken på allvar, inte minst som filosof. Att skanna en hjärna för att sedan återskapa dess medvetande i en dator eller annat konstgjort system är fortfarande ren science fiction. Om det mot alla odds skulle bli möjligt ställs Anders Sandberg inför underliga frågor.

– Mitt livs hårdaste filosofiska debatt var på ett bröllopsparty i Oxford. En kollega gifte sig. Och jag blev uppträngd i ett hörn bredvid grillen av filosoferna Peter Singer och Derek Parfit, säger han.

Båda två har satt djupa spår i modern filosofi. Peter Singer är kanske mest känd som djurrättsfilosof och författare till den internationellt storsäljande och numera klassiska boken Djurens frigörelse. Inom filosofin räknas han som utilitarist, vilket enkelt uttryckt innebär att han tycker att ens handlingar ska leda till så mycket lycka som möjligt åt så många som möjligt.

Under debatten vid grillen påpekade Peter Singer hur många myggnät det skulle gå att köpa åt människor söder om Sahara för att skydda dem mot malaria till samma kostnad som att frysa ett enda huvud från en välbärgad filosof. Anders Sandberg försvarade sig med att han faktiskt ger bort 10 procent av sina inkomster till välgörande ändamål.

– Peter tyckte att jag kunde höja det till 20 procent. Det har han ju en poäng i, men det finns också en praktisk gräns, säger Anders Sandberg.

Derek Parfits invändningar var mer invecklade. Han är känd för ett omtalat tankeexperiment som går ut på att resa till Mars på ett klurigt sätt: En maskin läser av exakt hur din kropp är uppbyggd, atom för atom. Informationen skickas till Mars. Där finns en annan maskin som bygger upp en likadan kropp, atom för atom. Det hela slutar med att din kropp på jorden förstörs.

Det är nu det blir invecklat: Är personen på Mars verkligen du? Eller dog du på jorden när din kropp förstördes? Och om din kropp på jorden inte förstördes – eller om maskinen på Mars gjorde flera kopior – vilken eller vilka av dem är du?

– Jag håller med Derek Parfit om att personlig identitet inte riktigt finns, säger Anders Sandberg.

Han försvarade sitt beslut att ändå försöka återuppstå i form av en datorsimulering med att han är en glad person som trivs, och att det borde vara bra för en framtida värld att den är befolkad av sådana personer, snarare än av dysterkvistar.

– Jag vet inte om jag kan säga att jag kom ur den där diskussionen genom vinnande argument, men jag kom ur den levande i alla fall, säger Anders Sandberg.

Det är tydligt att kryoniken kan leda till engagerade samtal mellan filosofer. Men hur troligt är det att den faktiskt leder till något praktiskt resultat: att en död människa får liv på nytt?

– För mig låter det väldigt utopiskt, säger Torsten Malm, barnhjärtkirurg och tidigare ansvarig för vävnadsbanken vid Lunds universitet.

Ett stort problem är att nedfrysning leder till att växande iskristaller inuti celler trasar sönder deras membraner och inre strukturer. Grodan Rana sylvatica motverkar sådana skador genom att bilda ett slags naturligt frostskyddsmedel i sin lever. När temperaturen faller pumpar levern ut en sirapslik vätska med hög halt av glukos och urea. Följden blir att cellerna skyddas genom att is bildas mellan dem, men knappt alls inuti.

Personalen på Alcor i Arizona använder en alternativ metod som de kallar vitrifiering. Blod ersätts med en vätska som bland annat innehåller glykol. Därefter följer långsam nedkylning i flera steg. Det slutliga målet är att kroppen ska övergå i ett fast, isfritt tillstånd som liknar glas. Vid 196 minusgrader upphör i praktiken alla biologiska och kemiska processer.

Inget fullt utvecklat ryggradsdjur har överlevt så stark kyla. Skogsgrodan Rana sylvatica klarar visserligen nedkylning till närmare 20 minusgrader, men bara under några månader.

– Vid vanliga frysboxtemperaturer fortsätter nedbrytning bland annat på grund av enzymer och oxidation, säger Torsten Malm.

Det är därför kryonikens visioner om nedfrysning i hundratals eller tusentals år kräver mycket lägre temperatur.

Redan i dag använder vården rutinmässigt flytande kväve för att bevara mänsklig vävnad. Ända sedan slutet av 1980-talet har svenska kirurger transplanterat hjärtklaffar som lagrats vid 196 minusgrader. Då är bäst före-datumet tio år framåt, men sannolikt skulle de klara sig längre än så, enligt Torsten Malm.

– Då handlar det inte om levande vävnad. Själva hjärtklaffen har en mekanisk funktion, men den har väldigt få levande celler i sig, säger han.

Samma sak gäller bland annat ben, blodkärl och senor. Sådant går att frysa. Det gäller även enstaka celler som ägg, spermier och stamceller.

Ett fullt utvecklat organ är något annat. För att till exempel en njure ska fungera måste mängder av olika slags celler leva och dessutom fungera tillsammans.

Varje dag transplanteras cirka 300 njurar på olika håll i världen. Njurarna transporteras vid kylskåpstemperatur och har en hållbarhet på ett eller i nödfall två dygn. Arbetet skulle förstås bli mycket enklare om det gick att frysa en njure utan att förstöra den. Här har forskare nyligen gjort vissa framsteg.

I januari 2026 rapporterade den tyskfödde ingenjören Korkut Uygun vid Harvard Medical School i USA och hans medarbetare att de förvarat grisnjurar vid 15 minusgrader i upp till tio dagar, och att de sedan tinade upp njurarna och såg att de började producera urin. Nedfrysningen var bara partiell, enligt en preliminär rapport. Liksom hos de frysta grodorna bildades ingen is inne i cellerna, och temperaturen var långt högre än i kryonikens kvävebad.

Trots begränsningarna har framsteget bidragit till allt större förhoppningar om att kryoniken står inför ett Dolly moment. Länge menade de flesta forskarna att det var omöjligt att klona ett däggdjur. Fåret Dolly, som föddes i Skottland den 5 juli 1996, ändrade allt. Det omöjliga var plötsligt möjligt.

Kryonikens anhängare hoppas på ett liknande genombrott, kanske att en tidigare vitrifierad njure fungerar i en gris, eller braskande rubriker om hur en mus som varit nedkyld till 196 minusgrader vaknat till liv. Med största sannolikhet skulle sådana nyheter få fler att fundera över möjligheten att själva återuppstå.

En sak som kryonikens kunder också måste begrunda är i vilket skick de vill vara när de på­börjar sin långtidsförvaring. Demenssjukdomar och tumörer kan bryta ner en hjärna på ett sätt som gör det svårt att återställa den i brukbart skick. Ett sätt att undvika det vore att avsluta livet och påbörja vitrifieringen innan skadan är skedd.

Francesca Minerva, universitetslektor i moralfilosofi vid Università degli Studi di Milano i Italien, förordar något hon kallar kryotanasi. Ordet eutanasi – en form av dödshjälp där någon annan än patienten själv utför den avgörande handlingen – brukar användas för att beskriva en behandling som avslutar en svårt sjuk människas liv för att lindra lidande. Kryotanasi är något annat.

– Det är idén att vi bör tillåtas att utöva eutanasi, det vill säga att orsaka legal död i förväg innan personen dödas av en sjukdom, i hopp om att de kan leva mycket längre i framtiden, säger Francesca Minerva.

Hon tycker inte att traditionella argument mot eutanasi gäller för kryotanasi. Den stora skillnaden är att kryoniken syftar till att förlänga människors liv, inte att förkorta det.

– Det här är en behandling som, om den fungerar, kan ge hundratals fler år att leva, säger hon.

James Arrowood delar bilden av kryonikens möjligheter – men fasar inför ordet kryotanasi.

– Det tar verkligen kål på mig, säger han.

Han befarar att jurister går i baklås på grund av associationer till dödshjälp, och att folk blir rädda för hela kryoniken. James Arrowood tycker bättre om att jämföra kryonikens långtidsförvaring med koma, och föreslår begreppet kryokoma. Anders Sandberg för sin del talar om ett paustillstånd vid sidan om begreppen levande och död.

– Som pausad delar man egenskapen med döda att man inte gör någonting. Man ska antagligen inte hålla på och betala skatt, säger han.

Å andra sidan menar han att man ska ha vissa rättigheter, till exempel att fortlöpande få påfyllning med flytande kväve så att man inte blir upp­tinad i förtid. Men ska man ha kvar sin äganderätt? Och hur ska den i så fall kombineras med dagens lagar om arvsrätt?

Anders Sandberg är optimistisk när det gäller kryonikens framtid. Han föreställer sig att den snart kan få sitt Dolly moment. Därför tycker han att vi som samhälle bör tänka igenom juridiska och etiska frågor redan nu.

– Regler och lagar som instiftas i panik eller med en stark känsla av brådska blir ganska ofta dåliga lagar, säger han.