Långa uppehåll mellan måltider kan vara ohälsosamma för äldre

Att gå en stor del av dagen utan att äta framhålls ofta som ett sätt att förbättra hälsan eller gå ner i vikt. Men en ny studie tyder på att långa uppehåll mellan måltider kan påverka äldre på ett annat sätt – särskilt de allra äldsta.

I studien följde mina kollegor och jag nästan 3 000 personer i Sverige som var 60 år eller äldre. Vi fann att de som vanligtvis gick längst tid utan att äta utvecklade kroniska sjukdomar snabbare än de som hade kortare uppehåll mellan måltiderna. Skillnaden var tydligast bland personer som var 78 år eller äldre.

Det betyder inte att fasta orsakar sjukdom hos äldre, eller att alla äldre bör undvika långa perioder utan mat. Men resultaten väcker frågor om huruvida råd som bygger på studier av yngre och medelålders vuxna utan vidare kan tillämpas på äldre.

Vid fasta går kroppen över från att använda lättillgängligt socker till att använda lagrad energi, till exempel fett. Studier på yngre vuxna har kopplat vissa former av fasta till bättre blodsockerkontroll och andra förändringar i ämnesomsättningen som kan vara gynnsamma. En aktuell forskningsöversikt visar att periodisk fasta ger en måttlig viktnedgång och vissa förbättringar av den metabola hälsan jämfört med att äta utan sådana begränsningar.

Äldre kroppar fungerar dock annorlunda på flera viktiga sätt. Åldrandet förändrar hur vi smälter maten, tar upp näringsämnen, reglerar blodsockret och bevarar muskelmassa. Äldre människor har också oftare flera kroniska sjukdomar och använder flera läkemedel samtidigt. Allt detta kan påverka hur fasta inverkar på hälsan.

Vår studie använde data från 2 981 personer som var 60 år eller äldre och deltog i en långvarig svensk studie om åldrande. När studien inleddes mellan 2001 och 2004 var deltagarna i genomsnitt 74 år.

Deltagarna uppgav vid vilka tider de vanligtvis åt måltider och mellanmål eller drack. Vi beräknade det längsta uppehållet mellan två tillfällen då de åt eller drack under ett typiskt dygn. På så sätt fick vi ett mått på deras vanliga fastetid, snarare än på om de följde någon särskild fastediet.

Vi visste inte om deltagarna medvetet begränsade den tid på dygnet då de åt, eller om de helt enkelt gick långa perioder utan mat på grund av aptit, hälsa, personliga vanor eller andra omständigheter. I analysen tog vi dock hänsyn till flera sådana faktorer.

Därefter följde vi diagnoser för 60 kroniska sjukdomar hos deltagarna under upp till 15 år. Uppgifterna kom från flera källor, bland annat medicinska undersökningar på plats, sjukdomshistorik, läkemedelsanvändning och patientregister. Det gjorde det möjligt att studera inte bara hur många sjukdomar deltagarna hade, utan också hur snabbt antalet ökade.

Deltagarna delades in i fyra grupper utifrån hur länge de vanligtvis gick utan att äta varje dygn. I gruppen med kortast fastetid var uppehållet mellan 6 och 11,5 timmar, medan deltagarna i gruppen med längst fastetid regelbundet gick mellan 14 och 24 timmar utan att äta.

De som gick 14–24 timmar utan mat utvecklade kroniska sjukdomar snabbare än de som fastade kortare tid. Det gällde bland annat hjärt-kärlsjukdomar som hjärtsvikt och stroke samt neuropsykiatriska tillstånd som depression och demens. Däremot sågs ingen skillnad för sjukdomar i rörelseapparaten, som artrit och osteoporos.

Åldern tycks spela roll. Bland deltagare som var 78 år eller äldre var längre fastetid förknippad med en snabbare ökning av antalet kroniska sjukdomar. Bland dem som var 60–77 år såg vi inget tydligt samband.

Flera biologiska processer skulle kunna förklara varför fasta får olika effekter i olika åldrar. Matsmältningssystemet kan bli mindre effektivt senare i livet, vilket försämrar upptaget av viktiga näringsämnen som vitamin B12, folat, kalcium och järn. Längre fasta innebär att tiden då man äter koncentreras till en mindre del av dygnet, vilket kan göra det svårare för äldre att få i sig och ta upp tillräckligt med näring.

Musklerna reagerar också sämre på protein med stigande ålder. Att äta protein regelbundet under dagen ger upprepade signaler som hjälper kroppen att bevara muskelmassan. Långa uppehåll mellan måltiderna kan minska dessa tillfällen. Tidigare studier har kopplat muskelförlust hos äldre till sämre hälsa, bland annat hjärt-kärlsjukdomar och neuropsykiatriska sjukdomar.

Även läkemedel kan ha betydelse. Vissa läkemedel behöver tas tillsammans med mat för att förbättra upptaget eller minska biverkningarna, medan andra kan påverka blodsockret om de tas långt från en måltid. Dessa förklaringar är rimliga, men vår studie var inte utformad för att klarlägga biologiska mekanismer bakom sambandet mellan fasta och kroniska sjukdomar.

De personer som vanligtvis gick längst utan att äta tenderade också att vara äldre, äta färre måltider, få i sig mindre energi och protein, motionera mindre och redan från början ha fler sjukdomar.

Vi tog hänsyn till dessa och många andra skillnader, däribland kostkvalitet, rökning, sömn, utbildning, boendeform, sociala kontakter och behov av hjälp och omsorg. Resultaten blev också likartade när vi upprepade analyserna med andra antaganden.

Trots det var detta en observationsstudie, och vi kan därför inte säga att långa fasteperioder gör att människor utvecklar sjukdomar snabbare. Det kan i stället vara dålig hälsa som får människor att hoppa över måltider, tappa aptiten eller ändra sina matvanor. Vi tog hänsyn till skörhet och svårigheter att klara vardagliga aktiviteter och fick ändå liknande resultat, men vi kan inte helt utesluta att det var dålig hälsa som ledde till längre fasteperioder snarare än tvärtom.

Deltagarna var huvudsakligen högutbildade äldre personer som bodde i städer och i eget boende i Sverige. Matvanorna kan se annorlunda ut i andra länder, på landsbygden, i socioekonomiskt utsatta grupper och bland äldre som bor på institution. Uppgifterna om måltidstider samlades dessutom in för mer än två decennier sedan, och kostvanorna kan ha förändrats sedan dess.

Sammantaget pekar resultaten inte ut något visst antal timmar mellan måltiderna som idealiskt. Däremot tyder de på att råd om fasta kan behöva ta hänsyn till ålder, risk för näringsbrist, läkemedelsanvändning och befintliga hälsoproblem. Ett ätmönster som kan ge vissa metabola fördelar tidigare i vuxenlivet skulle kunna innebära ytterligare risker senare i livet, när det blir svårare att få i sig tillräckligt med näring, bevara muskelmassan och fortsätta klara sig själv fysiskt.

Den här artikeln är återpublicerad från The Conversation under creative commons-licens. Här kan du läsa den engelska originalartikeln.