”Universiteten har glidit in i ett lydnadsförhållande under regeringen”

Regeringens oväntade beslut att ändra mandatperioden för ledamöterna i universitetens styrelser från tre år till 17 månader möttes av såväl förvåning som stark kritik från flera håll. Landets högskolerektorer skrev ett protestbrev till regeringen och många har spekulerat i vad som är det egentliga skälet till kortningen.

Utbildningsminister Mats Persson (L) har motiverat beslutet med att kriterierna för vilka kompetenser som behövs i styrelserna behöver ses över, särskilt med tanke på det säkerhetspolitiska läget. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har däremot sagt att kortningen beror på att regeringen måste veta vilka som sitter i universitetsstyrelsen och se till det inte förekommer otillbörlig påverkan.

– Det här är svepskäl. Jag tror att det handlar om personfrågor, att det finns personer som anses misshagliga. Vilka det är får vi se om 17 månader för då kommer de inte omförordnas, säger Shirin Ahlbäck Öberg, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Tidigare i våras publicerade hon en artikel om akademisk frihet, utgiven av fackförbundet Sulf (Sveriges universitetslärare och forskare).

– Och precis när jag hade skrivit den får vi ett klockrent exempel på den institutionella sårbarhet som jag beskriver att universiteten har. Med fyra dagars varsel, utan någon som helst framförhållning eller förankring, ändrar regeringen helt på förutsättningarna för hur man nominerar personer till våra högskolestyrelser, säger Shirin Ahlbäck Öberg.

Hon menar att politikerna har klivit över en gräns, utan att ens förstå det. Bakgrunden till varför det kan ske beskriver hon som en utdragen urholkning av universitetens autonomi. Under mer än 150 år har statsmakterna steg för steg omvandlat fria akademier till förvaltningsmyndigheter.

– När jag började gräva i det här såg jag att det aldrig har fattats något principbeslut om att universiteten ska bli förvaltningsmyndigheter. Det är en lång räcka av beslut som gör att vi har glidit in i ett lydnadsförhållande under regeringen, säger Shirin Ahlbäck Öberg, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Universiteten har alltid haft någon form av koppling till staten, men länge hade de ett omfattande självstyre. Universiteten var en så kallad akademisk jurisdiktion med egna lagar och egna fängelser. Systemet togs bort i mitten på 1800-talet och universiteten kom att bli alltmer beroende av statsanslag.

Omvandlingen av Göteborgs och Stockholms högskolor till statliga universitet 1954 respektive 1960 är en viktig händelse i sammanhanget, enligt Shirin Ahlbäck Öberg.

– De förstatligades utan någon egentlig debatt om vad det skulle innebära och varför.

Universiteten blev förvaltningsmyndigheter under regeringen och 1964 kom en gemensam universitetsstadga där tidigare formuleringar om särskilda friheter och rättigheter, samt om ”Kungl. Maj:ts beskydd”, togs bort.

– I svensk samhällsutveckling under 1950-och 1960-talet stod staten för något gott. Man ansåg inte att det behövdes några skyddsräcken mot staten för att begränsa dess inflytande, säger Shirin Ahlbäck Öberg.

I en internationell studie, publicerad 2017 i Policy reviews in higher education, jämförde forskarna den akademiska i friheten i EU-länderna, framför allt baserat på skyddet i lagstiftningen. Sverige hamnade på 26:e plats av 28. När det gällde benägenheten att signera internationella rättsakter och överenskommelser om skydd för den akademiska friheten placerade sig Sverige ungefär i mitten. Men när det kom till lagstiftningens faktiska skydd av den institutionella autonomin och självstyret låg Sverige i botten.

Det svaga lagskyddet gör universiteten beroende av att politikerna förstår vad som krävs för att verksamheten ska kunna bedrivas på ett fritt sätt, enligt Shirin Ahlbäck Öberg.

– Den förståelsen finns inte nu och det tycker jag verkligen att utbildningsministern ger ett förvånansvärt tydligt exempel på det med mandatändringen. Han tänker på akademisk frihet som bara det som görs på verksamhetsgolvet, men den institutionella friheten är grunden.

Förutom styrningen av universitetens ledningar ser hon också en ökad detaljstyrning från politiken, bland annat när det gäller vad utbildningar ska innehålla. Ett exempel är Tidöavtalets skrivning om att socionomutbildningen ska ”reformeras för att göra kriminalitet bland ungdomar till ett obligatoriskt utbildningsmoment”. Ett annat exempel hittar man i Januariavtalet vad gäller lärarutbildningen.

– Att de statliga lärosätena har samma verksamhetsform som andra förvaltningsmyndigheter är ett problem. Vi måste hitta en verksamhetsform som gör oss mindre åtkomliga för direkt politisk styrning, säger Shirin Ahlbäck Öberg.