Ulrika Engström

Den nyfunna himlakroppen är nästan lika stor som Pluto. Den går i en kraftigt elliptisk bana runt solen, där ett varv tar 10 500 år.

Strax efter nyår skickade den europeiska rymdsonden Mars Express hem de första bilderna från Mars. Den tittade rakt ner på den röda, ärriga ytan.

När man för första gången tittar på Saturnus genom en fältkikare eller ett enklare teleskop kan man bli mäkta besviken. Eller djupt imponerad.

I Vintergatan föds bara en handfull stjärnor om året, och här är en av dem: HH 46/47 som ligger 1 140 ljusår bort i stjärnbilden Vela.

Första dubbelpulsaren sätter strålkastarljuset på neutronstjärnors atmosfär.

Sedan flera år kan forskare på laboratorier över hela världen få ljuset att gå i promenadtakt (se F&F 7/99).

När astronomerna riktar sina optiska teleskop mot galaxen NGC1637 i stjärnbilden Andromeda ser den ut som en alldeles normal och sansad spiralgalax.

På hösten 1977 skickades syskonfarkosterna Voyager 1 och Voyager 2 ut i planetsystemet för att undersöka jätteplaneterna Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.

Den väger fyra gånger så mycket som en proton men har en livslängd på bara en tusendels attosekund (10-21 sekunder) och visade sig första gången i partikelacceleratorn KEK Laboratory i Japan.

Helt oväntat avvek solen från sin aktivitetscykel på 11 år och brakade ut i olika utbrott som var de största som solforskarna någonsin har observerat.

Om man med ett vaket öga studerar stjärnorna, ser man att en hel del av dem inte lyser lika starkt varje kväll. De kallas för variabla stjärnor.