Från Lindberg till Beachman

Sverige är det land som sägs ha haft mest efternamnsbyten i världen. Och det blir allt vanligare. Samtidigt som svenskar nu tar sig namn utan förankring i svenskt språkbruk – exempelvis Beachman, Nickrod, Dekhil och Mortaigne – så tar sig många invandrare svenska efternamn. Sålunda sker en snabb internationalisering av det svenska efternamnsskicket parallellt med att utländskt klingande namn ersätts av sådana som låter typiskt svenska.

Tidigare bara ett namn

Trots att vi har bytt efternamn sedan hundratals år, är själva idén att ha efternamn tämligen senkommen. Under stora delar av den kända historien har människor haft bara ett namn, förnamnet. Vid behov kunde det kompletteras med en uppgift om vilken ort eller trakt man kom ifrån, eller vilket yrke man hade: Lars Skomakare eller Karin på Berget.

Under medeltiden blev det vanligt med s k patronymikon. Det innebär att faderns förnamn var grunden för det egna efternamnet: hette far Per blev efternamnet Persson. Detta namnskick ledde till att efternamnet skiftade från generation till generation.

I Sverige var dock förnamnet det viktigaste namnet fram till och med 1600-talet. Detta innebar att många människor delade på ett fåtal namn. En annan praxis var att personer kunde byta namn när de bytte ställning eller inträdde i en ny fas av livet.

Under 1600- och 1700-talen, när en stark stat och ett mer komplext samhälle växte fram, blev det vanligare att ha mer särskiljande efternamn. Myndigheternas behov av skatteuttag och utskrivningar krävde mer individuella namn för att undersåtarna skulle kunna identifieras lättare. Men ända in på 1800-talet kunde samma person stava sitt namn olika vid olika tillfällen.

De ärftliga släktnamnen är därför inte särskilt gamla. Under medeltiden var det bara ett fåtal adliga namn i Sverige som gick i arv (exempelvis Trolle, Bonde). Det var först från 1600-talet och framåt som det blev vanligt hos adeln att använda släktnamn, ofta efter tyskt mönster (exempelvis Swedenborg, Alströmer). Även bland präster och lärda började ärftliga efternamn användas under 1600-talet, men de valde främst namn efter latinskt eller grekiskt mönster (exempelvis Caroli, Gothus, Montelius). Under 1700-talet kom franska ideal alltmer i fokus (exempelvis Dalin, Franzén).

De s k borgerliga sammansatta släktnamnen efter tyskt mönster blev allt vanligare under 1800-talet och byggde ofta på att det första ledet härrör från hemorten (exempelvis Bredman, från Bredvik).

”Osvenska” efternamn

År 1901 antog riksdagen den första släktnamnsförordningen. Tidigare hade olika påbud styrt namnskicket i någon grad, exempelvis var det inte tillåtet för soldater att använda adelsnamn.

– Att den första släktnamnförordningen tillkom nu var knappast någon slump, säger historikern Torkel Jansson, professor vid Uppsala universitet. Det var uppenbarligen ett utslag av den moderna statens behov av ordning och kontroll. Vid den här tiden tillkom också den allmänna värnplikten och den allmänna självdeklarationen.

Det tidiga 1900-talet präglades av nationalism och storsvenskhet. Många i samtiden menade att det var ett oskick att så många svenska efternamn hade utländsk prägel, vad gäller både innehåll och form.

– Det propagerades mycket för att folk skulle byta till andra namn än de vanliga sonnamnen, säger Sonja Entzenberg, doktorand i nordiska språk vid Uppsala universitet. Syftet var alltså att kunna skilja människor åt – det här var ju före personnumrens tid, men också att få så svenska namn som möjligt.

Många människor tog vara på möjligheten att ta sig ett nytt efternamn; under åren 1920 till 1952 godkändes 64 000 nya efternamn i Sverige. I Svensk namnbok, som gavs ut 1921, presenterades förslag till nya namn och grunder till namnbildningar. En av författarna upprättade tio budord för dem som ville ta ett nytt namn (se rutan här intill).

– Man byter namn av praktiska skäl, men också för att skapa en identitet, säger Torkel Jansson. I många fall handlar det om social klättring.

En preliminär undersökning av namnbyten inom Svenska Missionsförbundet kring mitten av 1900-talet, som han har gjort, visar att namnbytena präglades av två tendenser. Dels byttes sonnamn till andra, mer ovanliga namn (Andersson till Granstig), dels byttes stavningen av vanliga namn till mer ovanliga stavningar (Eklund till Eklundh, Eriksson till Erixon, Skog till Skoog).

Svensk namnbok från 1921 uppmuntrade särskilt namn med efterleder som -brant, -fjäll, -grund, -malm, -skog, -vik och liknande. Det tidiga 1900-talet var industrialiseringens och urbaniseringens tidsålder. Svenskens kärlek till naturen predikades, och naturen, landsbygden och landskapen romantiserades. Detta ser vi spår av i alla tvåstaviga efternamn med naturord i båda leden. Efter de vanligaste sonnamnen är de våra vanligaste namn i dag (se rutan på sidan 45). Allra vanligast är Lindberg, tätt följt av Lindström och Lindgren.

Lennart Ryman vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet har nyligen disputerat på en avhandling om namnskick under 1600- och 1700-talen. Vissa av dessa namn dök upp redan då.

– Sannolikt kommer vissa av dessa namnled från ballader, visböcker och den höviska lyriken. Just linden är så gott som det enda trädet i detta litterära landskap, som kan ha varit en inspirationskälla när man tog sig ett nytt efternamn.

Brott i utvecklingen

Åren kring 1940 förändrades namnskicket ytterligare. Nya upplagor av Svensk namnbok öppnade för nya typer av namnbildningar. Den senare upplagan innehöll 26 000 förslag på namn att ta, ofta fritt skapade efter olika ortnamn.

– Detta jämnade alltså vägen för innehållslösa ljudsammansättningar i släktnamnen, säger docent Eva Brylla, forskningschef vid Sofi, Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala. Och det innebär en allt liberalare syn på namnbildningen.

I 1950- och 60-talens utredningar, kommittébetänkanden och namnböcker samt i Nämnden för svensk språkvård tilläts allt fler typer av ändelser och varianter av namnbildningar. I 1964 års namnförslagsbok förekom en mängd nya namn med innehållslösa förleder som skapats av en dator (exempelvis Foldeson). Samtidigt vidgades rätten till namnbyten. Tidigare hade endast personer med sonnamn eller löjeväckande namn haft möjlighet att byta. Enligt 1963 års släktnamnslag, som ersatte förordningen från 1901, räckte det att namnet inte var tillräckligt särskiljande för att man skulle få tillstånd att byta.

Men det var 1982 års namnlag som enligt Eva Brylla innebar det verkliga genombrottet för individuella efternamn. Lagen har också ambitionen att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor. Man kunde nu välja mannens eller kvinnans efternamn vid äktenskap eller låta båda parter behålla sina efternamn.Både patronymikon och metronymikon tillåts också i och med denna lag. Om en kvinna väljer att kalla sig exempelvis Stigsdotter i efternamn, är det rimligtvis en könspolitisk markering, och ofta tas ett sådant namn efter en skilsmässa. Att anta ett namn som exempelvis Brittasdotter är rimligen att gå ännu ett steg i denna riktning och stärka en kvinnlig identitet. Detta är dock inte särskilt vanligt, och de flesta kvinnor tar sin mans efternamn vid giftermål. Detta förvånar Eva Brylla.

– Trots en stark kvinnorörelse i Sverige och trots feminismens genombrott, så verkar inte kvinnor vara särskilt måna om att behålla sitt efternamn. Även flera kända feminister tar ännu i dag sin mans efternamn vid äktenskap.

År 1988 godkändes namnet Antersparre, vilket också markerade ett genombrott. Namn som antyder en högre social status fanns det tidigare förbud mot, om det ”giver sken av tillhörighet till ett visst stånd”. På senare tid har det skett en uppluckring av detta förbud. Namn som Ehrensparre, Rosenstierna och Odenskiöld har godkänts som nya släktnamn, men ansökningar om namn som börjar med adelsmarkerande af, de eller von avslås fortfarande regelmässigt. De flesta avslagen motiveras dock med att de liknar befintliga namn i alltför hög grad. I dag sköts namnändringar av Patent- och registeringsverket, vars beslut kan överklagas hos Patentbesvärsrätten.

Internationalisering

– Efter 1980-talet kan man ofta inte längre se om de nytagna namnen är svenska, utan de bygger på hopsatta ljud utan någon svensk språklig betydelse. Under 1990-talet har antalet ansökningar om nya efternamn sakta ökat, och fantasin har varit stor, säger Eva Brylla.

En femtedel av alla ansökningar om nya namn kommer från invandrare, vilket ungefär motsvarar deras andel av befolkningen.

– Vi ser två motstridiga trender. Antingen vill de försvenska eller byta till svenska namn på grund av svårigheter att få jobb och bostad, eller efter ständiga besvär med felstavningar och problem med uttal. Eller också vill de stärka sin känsla för sitt gamla land genom att betona sitt ursprungsnamn. Det kan ha att göra med att namnet var förbjudet eller innebar problem i det gamla landet. Ett exempel är kurder från Turkiet. Man vill knappast byta sitt namn när man äntligen kan bära det.

Men precis som alla de namn som kom in i svenskan på 1600-talet då stora delar runt Östersjön blev en del av det svenska riket, införlivas dagens invandrade efternamn i det svenska språket efter hand.

– En motsatt trend är att svenskar internationaliserar sina namn, och då framför allt till anglosaxiska namn. Detta är ett slags språkförlust, menar Eva Brylla och jämför med USA:

– Tack vare att många amerikaner har behållit sina efternamn kan man än i dag se vilka olika europeiska länder som deras förfäder kom från. I Sverige har vi under 1900-talet i stället gått från sträng puritanism till nästan ohämmad liberalism i synen på vad som kan passa som efternamn.