Forskare kartlägger tumlarnas hemliga nattliv

Kullahalvön ligger utsträckt i kvällssolen som en skrovlig urtidsdrake, med nosen rakt ut i Kattegatt. Ditåt styr vi också, än så länge bara för nöjes skull. För doktoranden Johanna Stedt och Per Carlsson, lektor i akvatisk ekologi, börjar inte jobbet förrän solen går ner. Havet är platt som smält blåglänsande metall. En perfekt kväll för tumlarspaning − inga vågor kan dölja de decimeterhöga ryggfenorna. Ett par minuter från hamnen i Mölle dyker de första upp. Sedan är det bara att vrida huvudet runt, runt i en 360-gradersföreställning.

Ett par meter bakom båten hörs en utandning. Det kunde ha varit en människas ”pff”, efter att ha hållit andan länge. Pff:et kommer från en varelse som är ungefär jämnstor med oss − de största tumlarna blir nästan två meter långa och väger 75 kg. Precis som alla däggdjur har de lungor och måste därmed upp till ytan för att andas.

− De är så lika oss … och ändå vet vi så lite om deras liv, säger Johanna Stedt.

Hon ingår i en svensk-dansk forskargrupp som jobbar på att få veta mer, för att i förlängningen kunna skydda tumlarna bättre mot undervattensbuller, båtkollisioner, miljögifter och drunkningsdöden i fiskenät.

− Där är en som loggar! Johanna Stedt pekar på en ryggfena som ligger kvar några sekunder vid ytan i stället för att direkt försvinna ner igen som de andra. Loggar är en försvenskning av logging och betyder att tumlaren ligger och flyter som en trädstam. Ett slags mikrovila. Det är inte lätt att sova tungt när man lever under vattnet och måste upp för att andas hela tiden. Liksom många andra havslevande däggdjur sover tumlare med en hjärnhalva i taget, så att det alltid finns en vaken del av hjärnan som håller kroppen i rörelse. Kanske är det i halvsömnen de unnar sig att ligga och flyta en stund så här på kvällen. Något de sällan gör mitt på dagen när det är fullt av fritidsbåtar här, enligt ­Johanna Stedt. I trafikerade vatten får de kanske inte nog med vila under dagarna, eller så drar de sig längre ut för att vila. Det finns många frågetecken kvar att reda ut.

Att förstå de små valarnas liv är inte lätt, bara utifrån den korta glimten av en svart trekant. Därför använder forskargruppen drönare för att filma dem uppifrån och se hela djuren när de är nära ytan. På flera drönarfilmer verkar tumlarna samarbeta om att driva ihop och jaga fiskstimmen. Tidigare har de betraktats som ensamvargar, som hänger ihop då och då men i stort sett sköter sina egna affärer.

Den här kvällen är redskapet inte drönare, utan en tre meter lång planktonhåv. När solen har gått ner och ljuset från Kullens fyr sveper över vattnet är det dags att undersöka vad planktonen har för sig i det mörka djupet under oss. I en tidigare studie såg Johanna Stedt att tumlarna är betydligt mer aktiva om natten, särskilt under fullmånenätter. Vad detta beror på är däremot fortfarande okänt. Nu provar de hypotesen att tumlarna följer fisken, som i sin tur följer djurplanktonen som kommer upp till ytan om natten. De millimeterstora små djuren tar chansen att beta växtplankton i skydd av mörkret, när de inte själva löper lika stor risk för att bli uppätna. Att djurplanktonen rör sig uppåt på natten är ett välkänt faktum, men hur hänger deras rörelser ihop med fiskarnas och tumlarnas?

Det är den frågan som planktonhåven ska besvara när den halas upp från drygt 20 meters djup. Vinschen längst fram i fören påminner om fiskebåtarnas, men ingen vanlig fiskare skulle vara nöjd med den mikroskopiska fångsten. Johanna öppnar en kran i håvens botten och koncentrerad planktonmassa rinner ner i en glasburk. Myriader av minimala individer syns som en grå sprittande dimma därinne. Att räkna och artbestämma dem blir ett jobb för regniga höstdagar. För varje tur får forskarna sex nya burkar att gå igenom. Precis samma expedition gjorde de i förmiddags, för att kunna jämföra nattlivet med daglivet. När alla data är ihopräknade kommer forskarna att se hur planktonens rörelser stämmer överens med fiskens och tumlarnas.

Fisken är framför allt sill. Den mäts med ekolod och syns i form av ljusa prickar på en skärm vid rodret. Johanna växlar mellan ekolodsskärmen och datorn på förarstolen bakom, som visar djupet under oss. Stolen är ett av båtens få torra ställen och får bli skrivbordet där hon arbetar i ostbågeställning med huvudet i lårhöjd. Hur tumlarna rör sig just nu kommer att visa sig om en vecka när det är dags att ta upp tumlardetektorerna. Det är små rör som har suttit på 25 meters djup under hela sommaren och spelat in klickljud, alltså ljud som tumlarna använder för ekolokalisering. Precis som många andra valar och fladdermöss kastar de ur sig ljud som studsar tillbaka, och med ekots hjälp får de en bild av omgivningen. Både fladdermöss och tumlare ”ser med öronen”, men tumlarna använder också synen när de jagar på dagen.

Det här sättet att navigera och kommunicera gör tumlarna känsliga för undervattensbuller från båtars ekolod, propellrar och byggen till havs. Ett av de starkaste oljuden i tumlarnas värld kommer från bubblor som spricker. Alla propellrar pressar ihop vattnet och lämnar ett spår av ångfyllda bubblor, men mängden bubblor beror mycket på hastigheten.

− Det blir väldigt stor skillnad om du kör 7 eller 20 knop. När en båt kommer jättesnabbt hinner tumlarna inte lokalisera den i allt buller, förklarar Per Carlsson.

Det är då tumlarna kan bli påkörda och få dödliga propellerskador. Snabba båtar kan också separera en kalv från sin mamma, och om de inte hittar varandra igen så överlever inte kalven.

− Därför är det viktigt att identifiera viktiga tumlarområden och ha hastighetsbegränsningar där, säger Johanna Stedt. 

Men behöver vi verkligen mer detalj­kunskaper för att kunna skydda tumlarna, räcker det inte med att veta ungefär var de finns?

− Om någon söker tillstånd för en vindkraftspark, att åka vattenskoter eller spränga en mina så behöver vi välgrundad vetenskaplig kunskap för att säga vad effekterna blir.

Det som skyddar tumlare är också bra för många andra av havets invånare. De är viktiga som ambassadörer för de mindre arterna, som kanske inte är lika lätta för människor att relatera till, menar hon. Exempelvis de små hoppkräftorna som kom upp i planktonhåven.

Nu är planktonfångsten avslutad. När vi stänger av pannlamporna syns bara stjärnorna och fyrljuset. Johanna Stedt stannar motorn och allt blir tyst, utom ett stilla skvalp mot båtens sidor och en förnimmelse av vind. Först händer ingenting, sedan ingenting … sedan hörs en häftig utandning rakt bakom båten. Följt av en häftig inandning och ”wow” från alla i båten, för efter tumlaren följer en ljus strimma. Mareld. Ett försilvrat spår ligger kvar när små dinoflagellat-plankton blir skrämda av rörelsen och försvarar sig med ljusblixtar. Som undervattensfyrverkerier syns tumlarnas vågiga banor på alla sidor om båten. När två av dem simmar bredvid varandra ligger deras försilvrade spår kvar precis parallellt. 

Det kunde ha varit en reklamfilm för en new age-festival, men varken kameran eller ekolodet kan fånga de lysande strimmorna i det svarta, som datorskärmssillarna nyss. Här blir det tydligt, att havets största och minsta invånare har ett nattliv tillsammans som vi bara kan ana små glimtar av.