Annons

Vid Bernauer Strasse i Berlin står en bit av muren fortfarande kvar. Den abrupta övergången till metallstänger understryker att muren är borta, men att den ändå lever kvar i tyskarnas medvetande.

Bild: 
Henrik Mårtensson Almegård

Tyska författare stångas fortfarande mot Berlin-muren

I år är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Men bland tyskar finns muren fortfarande kvar – i sinnet. Och den stora romanen, den som ska beskriva återföreningen och det nya Tyskland, den väntar fortfarande på att bli skriven.

Publicerad:

2019-11-08

Redan 1982, i Murhopparen, formulerade den västtyske författaren Peter Schneider ett problem som lever kvar ännu 30 år efter att muren föll, och 29 år efter att det forna Östtyskland och Västtyskland återförenades. Schneider, vars korta roman handlade om människor som flydde över muren, skrev: ”Att riva ner muren i våra tankar kommer att ta längre tid än något rivningsföretag behöver för den synliga muren”. Muren i våra tankar – eller ”Mauer im Kopf” som det heter på tyska har blivit bevingade ord och ingår i många debatter kring hur det blivit i det återförenade Tyskland.

– Schneider själv visste nog inte exakt hur profetiska hans ord skulle bli när han skrev ner dem, säger Petra Platen, doktor i tyska vid Göteborgs universitet.

Så snart det handlar om den tyska delningen och den därpå följande återföreningen av Tyskland används nämligen begreppet ”Mauer im Kopf”. Det plockas fram i diskussioner om politiska inställningar i östra respektive västra Tyskland, i tal om ekonomiska och sociala skillnader mellan de båda tidigare åtskilda länderna – och i olika litterära sammanhang. Schneiders ord präglar kort sagt fortfarande det offentliga samtalet och framstår så här 37 år senare just precis som profetiska. Vid något tillfälle har det ifrågasatts om han själv verkligen var den som myntade uttrycket första gången.

– Han har själv erbjudit 1 000 € till den person som kan bevisa att han inte gjorde det. Hittills har ingen lyckats, säger Petra Platen.

Peter Schneiders Berlintrilogo

Författaren Peter Schneider har återvänt till muren och dess fysiska och psykiska betydelse för tyskarna i flera romaner. Efter Murhopparen följde Parningslekar och Eduards hemkomst. Tillsammans räknas dessa tre böcker som Schneiders Berlintrilogi. I sin avhandling om Peter Schneiders författarskap från 2005 undersökte Petra Platen en grundläggande tematik i Schneiders författarskap:

– Schneiders verk präglas av frågan om gränser mellan: utopi och utopiförlust; offentlig och privat identitet (framför allt som gräns mellan stat och individ); kollektiv och personlig historia; historisk och personlig skuld. Dessa frågor kopplar han rumsligt till Freiburg där han växte upp och framför allt till den delade staden Berlin.

Under hösten har Petra Platen tillsammans med kollegorna Linda K. Hammarfelt och Edgar Platen vid Göteborgs universitet arrangerat en internationell konferens just på temat gränser. I sitt eget föredrag undersökte Petra hur Peter Schneider beskriver Berlin i en nyare bok An der Schönheit kann es nicht liegen. Berlin – Porträt einer ewig unfertigen Stadt (Det kan inte handla om skönhet – porträtt av en evigt ofärdig stad) som kom 2016.

– Hans tes är att återföreningsprocessen kommit längst just i staden som blev en symbol för den tyska delningen. Han anser att det nya Berlin lyckats bättre med integrationen än övriga Tyskland, för att staden inte har några anspråk på att vara ”vacker”. Han menar att det är just i det ofärdiga och det fula som Berlins inkluderande potential ligger, säger Petra.

Berlin vill inte sopa spåren under mattan

Den som har varit i Berlin förstår vad han menar. Trots en dramatisk gentrifiering är det fortfarande många delar av Berlin som framstår som just ofärdiga. På en paradbyggnad som Altes Museum har skotthålen från andra världskrigets slutstrid i Berlin bevarats – och Gedächtniskirches sönderbombade torn är en symbol för en stad som inte valt att sopa alla historiens spår under mattan.

Konferensen i Göteborg behandlade de specifikt tyska frågeställningarna kring landets delning och återförening, men tog också upp frågor som hur gränser, migration, globalisering och mobilitet också präglar andra länders litteratur.

– Det är intressant att jämföra olika länders litteraturhistorieskrivning. Som exempel kan nämnas att det endast är i den tyska litteraturhistorien som året 1989 anges som ett viktigt slutdatum för en epok, nämligen postmodernismen. Så är det ju inte i exempelvis brittiska eller amerikanska litteraturhistorieböcker. Det är uppenbart att de tyska litteraturhistorikerna varit så påverkade av 1989 som historiskt datum att de också ville sätta punkt där. Men postmodernismen är inte slut – den förs i dag vidare av pop- och migrationslitteraturen. I vår globaliserade tid är det viktigt att inte bli hemmablind, utan att också se till internationella tendenser, som förmodligen präglar litteraturen mer än nationella datum, även ett så viktigt som 1989, säger Edgar Platen, som är professor i tyska vid Göteborgs universitet.

Drömmen om "den stora romanen"

Att tyska litteraturhistoriker och kritiker så gärna ville sätta en slutpunkt för en litterär epok just när Berlinmuren föll hösten 1989, kan möjligen förklara varför så många direkt efter murens fall och den tyska återföreningen började drömma om den stora ”Wenderomanen”. Alltså den stora roman som skulle förklara den tyska återföreningen och på samma gång paketera den och därmed förpassa den till dåtid. Framför allt under 1990-talet utropade framstående litteraturkritiker som bland annat Iris Radisch ofta: ”Endlich! Der Wenderoman” om en nyutkommen bok (Die Zeit 25 mars 1999). Men begreppet och förhoppningarna finns kvar än i dag. För efter det euforiska utropet om att Wenderomanen med stort W är här följer alltid en debatt som utmynnar i konstaterandet att det inte heller den här gången var den stora återföreningsromanen som landade på bokhandlarnas diskar.

Bland annat uppstod nära nog tumult när en av landets mest tongivande efterkrigsförfattare, Nobelpristagaren Günter Grass, publicerade romanen En invecklad historia. I den tecknade Grass ett porträtt av Tyskland från marsrevolutionen 1848 fram till en frostkall decemberdag 1989, då två gamla män korsar den nu öppna gränsen vid Potsdamer Platz i Berlin och rör sig längs den raserade muren. Vissa kritiker utsåg den direkt till den stora återföreningsromanen. Den uppfyllde ju många av kraven: Den är 572 sidor tjock, den behandlar historien och pekar fram mot Berlinmurens fall. Men andra kritiker, som den tyske stjärnkritikern Marcel Reich-Ranicki, förklarade att den var oläslig och lät sig fotograferas för den tyska tidningen Der Spiegels omslag där han rev romanen mitt itu. Därefter var det inte längre många som såg En invecklad historia som den stora återföreningsromanen.

Ett liknande öde tillkom den i Östtyskland uppvuxne författaren Uwe Tellkamp och hans roman Tornet som kom 2008. Även här en riktig tegelsten på 971 sidor. Och ännu en bok som skildrar historiens gång fram mot murens fall. Tellkamp skildrar DDR:s sju sista år i ett storslaget panorama som följer tre intellektuella familjer från en relativt välbärgad stadsdel i Dresden. Romanen hyllades för sina litterära referenser, för det breda anslaget och för sin detaljerade skildring av livet i DDR – och belönades med Tyska bokpriset 2008. Men snart kom de vanliga invändningarna: Detta var inte den stora återföreningsromanen. På senare år har Uwe Tellkamps litterära rykte också solkats ned av hans ställningstagande för det främlingsfientliga partiet Alternativ för Tyskland.

Finns inga kriterier för "den stora romanen"

Förhoppningarna om den stora återföreningsromanen påminner på många sätt om amerikanernas dröm om ”The Great American Novel”. Den efterfrågas ständigt av kritikerna, men den kommer aldrig, vilket förmodligen beror på att det inte finns några exakta kriterier för vad en sådan roman ska innehålla. Edgar Platen tycker inte att det är så konstigt att den tyska återföreningsromanen fortfarande inte utsetts:

– För ett helt nytt genrebegrepp krävs inte enbart att en roman skildrar ett historiskt moment. Den måste estetiskt också vara något nytt. Det är oklart vari detta nya skulle bestå. Det kritikerna önskade av ”återföreningsromanen” var att den i likhet med Thomas Manns Huset Buddenbrock, skulle lyckas göra en hel epok förståelig. Samtidigt skulle den ge den tyska efter-krigshistorien ett avslut. Den skulle med andra ord skildra den tyska delningen som ett resultat av nationalsocialismen och andra världskriget. Den skulle också bearbeta skuldfrågan och ge en upplösning av denna i form av en lycklig beskrivning av återföreningen. Det skulle alltså vara en frälsningshistoria i en helt ny litterär form. Ingen av de romaner som diskuterats har varit i närheten av att vara just detta och har förmodligen inte heller velat vara det. Det visar sig exempelvis i Günther Grass En invecklad historia, där den historiska skulden inte övervinns, säger Edgar Platen.

Även inom historieforskningen sågs 1989 länge som en slutpunkt: för kommunismen, för nationen DDR, kalla kriget och Sovjetunionens totala dominans i öst. Men 30 år senare är även historikerna mer inriktade på att studera tiden som process, där händelserna 1989 både är ett resultat av historien, och också början på ett nytt Tyskland. Professor Martin Sabrow är historiker och chef för Leibniz-Zentrum für Zeithistorische Forschung i Potsdam. Han illustrerar denna nya inriktning med två begrepp som ursprungligen lanserades av den franske författaren och litteraturvetaren Roland Barthes för att analysera fotografier: punctum och studium.

– Punctum är för mig en bra beskrivning av vetenskap som fokuserar på en historisk händelse, isolerad i tiden. Så behandlades 1989 länge i forskningen. I dag ägnar vi oss snarare åt studium: historiens längre linjer. Det intressanta nu är att se hur året 1989 kan placeras i den pågående nutidshistorien. Hur förstår vi 1989 som ett resultat av det som hände innan? Och minst lika viktigt. Hur förstår vi händelserna 1989 som början på något nytt, på problemen vi i dag ser i Tyskland med ökad främlingsfientlighet och högerpopulism? säger Martin Sabrow.

Förlag vill sätta stämpeln Wenderoman

Historiens längre linjer är också något som författaren Annett Gröschner intresserar sig för. Vi träffas i utkanten av Berlin, i den sydöstra delen där det före detta industriområdet Schöneweide ligger. Annett är där för att göra research för, och för att skriva, sin kommande roman: en kvinnlig industriarbetares släktkrönika från 1913 till 2013. Den ska skildra två världskrig, Tysklands delning, livet som kvinna i DDR, den tyska återföreningen och tiden därefter. Omfånget är inte klart än, men redan innehållet låter ana att kritikerna kommer att dra fram begreppet Wenderoman i sina recensioner.

– Jag skriver själv en del litteraturkritik och vet att det är viktigt med etiketter som snabbt förklarar för läsarna vad det är för en bok de kan förvänta sig. Förlagen använder ständigt Wenderoman i sin marknadsföring. Redan min första roman Moskauer Eis (Moskvaglass) kallades så, men för mig är det ett överspelat begrepp. Jag kallar den inte själv så och jag intresserar mig i romanen huvudsakligen för DDR:s industrihistoria och hur kvinnor där faktiskt deltog i arbetslivet på ett annat sätt än i Västtyskland, säger Annett.

Förra gången jag träffade Annett var för sju år sedan, då jag intervjuade henne för Dagens Nyheter i samband med publiceringen av hennes förra roman Walpurgistag (Valborgsmässoafton). I den följde hon ett stort antal personer runt omkring Berlin under en enda dag: Valborgsmässoafton 2002. I den romanen rörde sig hennes huvudpersoner fortfarande efter ett öst-väst-mönster. De som var uppväxta i de östra delarna av Berlin undvek väst och de som bodde i väst besökte aldrig Berlins östra stadsdelar. Muren beskrev hon i vår intervju då som ”ett dåligt läkt sår”.

– I dag skulle jag nog snarare säga att muren är ett ärr som sytts ihop slarvigt. Samtidigt måste jag säga att Berlin faktiskt är en återförenad stad, vilket inte gäller för andra delar av Tyskland. I dag går skiljelinjerna mellan städerna och de avhängda områdena på landet där folk i öst tjänar dåligt och har det svårt.

"Muren går fortfarande igenom mig"

Jag frågar henne om hon fortfarande kan relatera till Peter Schneiders ord om ”Mauer im Kopf” och hon nickar eftertänksamt.

– Muren går nog fortfarande igenom mig. Jag föddes i DDR, i Magdeburg 1964. Muren restes tre år tidigare, så naturligtvis var den helt självklar för mig som barn. I dag tycker jag att det är intressant att fundera över det undantagstillstånd vi levde i och vilket övergrepp muren och hela statsapparaten i DDR förkroppsligade, säger hon.

Västförfattare som Peter Schneider och Günter Grass utgör snarast undantag när det kommer till att skildra återföreningen och få stämpeln Wenderoman. Oftast är det i stället just de författare som liksom Annett Gröschner växte upp i DDR som fått stämpeln Wenderoman placerade på sina böcker. Mer än en författare med DDR-bakgrund har värjt sig mot att deras böcker beskrivs som återföreningsromaner när jag intervjuat dem, som exempelvis Lutz Seiler eller Ingo Schulze.

– Det är lite tröttsamt att vi som växte upp i öst och som skriver romaner om det omvälvande slutet av 1980-talet alltid får höra att vi är återföreningsförfattare. När någon från väst skriver om samma tid är det ”bara” en roman om den tiden, sa Ingo Schulze när jag intervjuade honom för DN för några år sedan.

Humoristiskt om muren blev skandalsuccé

I samma intervju uttryckte Schulze förhoppningen om att få läsa en ny västtysk skildring av Wende. Även om det kommit några, som till exempel Iris Hanikas humoristiska roman Wie der Müll geordnet wird (Hur skräpet ska sorteras), dominerar ändå fortfarande de författare som är födda i DDR. Och att även de kan skriva humoristiskt om en så smärtsam sak som muren, diktatur och övervakning har en författare som Thomas Brussig bevisat. Han gjorde skandalsuccé med romanen Hjältar som vi (på tyska 1995) där han skildrade hur ”toalettfobikern” Klaus Uhltzscht (även på tyska ett omöjligt svårt efternamn) var den som egentligen rev muren – med sin erigerade penis! Brussigs roman lanserades under den våg som kallades ”ostalgi” och som var ett mer humoristiskt och förlåtande sätt att se på DDR, genom att nostalgiskt hylla produkter och miljöer från det försvunna landet.

Muren – som en fysisk symbol för Tysklands delning – har figurerat i många skönlitterära beskrivningar genom åren. Även murens fall och återföreningen av Tyskland har använts som litterärt stoff. Fattas bara annat. Det finns gott om dramatik att utvinna. Och även om muren är borta finns den ändå kvar, som en symbol i litteraturen, men också som en tanke i tyskarnas medvetande. Minnesmärket på Bernauer Strasse i Berlin (Gedenkstätte Berliner Mauer) lyckas kongenialt gestalta detta. En del av den grå betongmuren står kvar där, men abrupt ersätts den av metallstänger som visar var gränsen gick, samtidigt som de genom luften som finns mellan dem pekar på det faktum att gränsen är upplöst. Att den i dag endast består i våra medvetanden: ”Mauer im Kopf”.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.