Annons

Utsläckta sinnesintryck Att dra sig undan sinnesintryck har fascinerat människan sedan civilisationens begynnelse, som ett sätt att främja insikt och reflektion – eller, när det sker under tvång, som ett sätt att bryta ner psyket. Metoder för sinnesminimering har även varit i fokus inom modern vetenskap och nu senast som en lovande behandling för generaliserad ångest.

Bild: 
Steve Wrubel / Getty images

Tortyren som blev terapi

Under kalla kriget försökte forskare framkalla hjärntvätt och psykiska sammanbrott genom att avskärma personer från sinnesintryck. Det är ursprunget till floating – som nu i stället används i experiment för att behandla ångest. Här skriver Kristoffer Jonsson om sin forskning.

Författare: 

Publicerad:

2019-02-07

Lyssna på artikeln:

Jag var fylld av förväntan blandad med en viss oro när jag för första gången skulle kliva ner i en tank fylld med kroppstempererat saltvatten. Som psykologistudent på Karlstads universitet blev jag erbjuden att prova floating, en behandling som går ut på att minimera alla intryck från omvärlden. Det var mitt under en hektisk tentaperiod, så jag såg fram mot en stunds skön avslappning. Samtidigt hade jag metodens mörka historia i bakhuvudet – berättelser om hur forskare under det kalla kriget experimenterade med sensory deprivation (sinnesminimering) för att bryta ner människor psykiskt med hallucinationer och ångest.

Flyttankar av den sort jag skulle testa utvecklades från början av den amerikanske läkaren och neurofysiologen John Lilly på 1970-talet. Han utforskade sitt eget medvetande svävande i sin flyttank, emellanåt under inflytande av den psykedeliska drogen LSD. Han gjorde viktiga insatser bland annat i konsten att registrera den elektriska aktiviteten i hjärnbarken hos försöksdjur, men är mer känd för sina försök att kommunicera med delfiner och valar.

Vad skulle jag själv få uppleva i tanken? Ett psykiskt sammanbrott? Eller något slags upplyst tillstånd av det slag som John Lilly talat om? Jag stoppade in ett par orange proppar i öronen, stängde ingångsluckan över mig och lät kroppen komma till ro flytande på rygg i fullständigt mörker.

Forskningen om floating började med en enkel fråga: Vad händer i hjärnan när strömmen av information från omvärlden försvinner? Det handlar om psykologisk grundforskning, men frågan intresserade även militären under det kalla krigets politiskt spända klimat mellan öst och väst.

Under ett hemligt möte på Ritz Carlton Hotel i Montreal, Kanada, den 1 juni 1951, var hjärntvätt en av punkterna på dagordningen. Inför högt uppsatta militärer från USA, Storbritannien och Kanada spekulerade den kanadensiske psykologen Donald Hebb i att fångar möjligen kunde bli medgörliga om de hölls isolerade i miljöer med väldigt lite sinnesintryck.

Hans idéer väckte intresse. Tre månader senare fick han forskningspengar från Kanadas försvarsmakt och påbörjade ett omfattande projekt vid McGill university om sinnesminimering och dess effekter på psyket. Den amerikanska hemliga underrättelsetjänsten höll noggrann uppsikt över arbetet.

Donald Hebb använde utrustning väsensskild från dagens inbjudande flyttankar i spa-miljö. Han betalade studenter 20 dollar om dagen för att ligga stilla i ett sterilt och ljuddämpat rum iförda ögonbindel och en sorts läderdräkt som minimerade alla sensoriska intryck. De fick bara ta paus för att äta och gå på toaletten.

Omräknat till dagens penningvärde fick studenterna cirka 1600 kronor per dag för att göra ingenting. Trots det stod väldigt få av dem ut mer än två eller tre dagar på grund av kraftiga effekter på psyket. Deltagarnas kognitiva förmågor sattes ur spel och de flesta upplevde starka och ibland ångestframkallande hallucinationer. Det började som regel med enkla ljusblixtar och geometriska mönster som övergick i mer komplexa former, såsom rader av små män i armkrok.

Flera andra forskare började göra snarlika experiment. En senare sammanställning av all denna forskning visade att flertalet deltagare upplevde enkla hallucinationer. Ungefär en femtedel hade komplexa hallucinationer om att de till exempel interagerade med andra människor, djur eller sagoväsen i verklighetstrogna miljöer.

Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA var främst intresserad av hur metoden kunde påverka människors övertygelser. Därför testade man under experimenten att låta försökspersonerna höra inspelade budskap om att telepati, spöken och andra paranormala fenomen finns på riktigt. Effekten var påtaglig – till den grad att vissa som tidigare varit mycket skeptiska rapporterade att de var rädda att de skulle se spöken flera dagar efter experimentet.

Hebbs fynd fick stort genomslag. Mot slutet av 1950-talet hade forskare publicerat 230 artiklar om sinnesminimering. Några handlade om hur soldater skulle klara sig i ubåtar, radarstationer och andra isolerade miljöer. Även den amerikanska rymdstyrelsen Nasa intresserade sig för ämnet. Som en förberedelse inför rymdfärder fick blivande astronauter stå upprätt i en vattenfylld tank iförda en täckt dykhjälm som avskärmade synintryck.

Forskningens delvis hemliga och militära inriktning har präglat dess roll i populärkulturen. Filmen Altered states från 1980 handlar om en psykolog som likt John Lilly experimenterar med sig själv i en flyttank. Upplevelsen gör honom galen, och till sist genomgår han en biologisk förvandling och lämnar flyttanken som förhistorisk stenåldersmänniska. Floating-tekniken förekommer även i populära tv-serier som Fringe och Stranger things.

Min egen upplevelse av att testa floating för första gången var långt mindre dramatisk. Efter en stund råkade jag klia mig i ögat och blev tvungen att kliva upp och skölja bort saltvattnet. Tillbaka i tanken väntade jag rastlöst på en spektakulär upplevelse. Ingenting hände, förutom att jag märkte hur otroligt spänd jag var i nacken. Det var kolsvart och helt tyst, bortsett från ett kluckande av allt svagare vågor mot tankens kanter. Jag blev medveten om min andning och hur den blev långsammare. Mina tankar avstannade nästan helt, och jag upplevde hur spänningar i kroppen gradvis släppte. Efter 45 minuter signalerade klyschig avslappningsmusik från en högtalare att sessionen var över. Vid det laget hade jag nästan glömt att jag låg i en flyttank. I duschen efteråt kände jag mig lugn och närvarande. Det var som om jag fått en välbehövlig distans till allt som gav upphov till stress och oro. Jag var nästintill tom i huvudet.

Dagens floating skiljer sig markant från de metoder Donald Hebb använde för att minimera sinnesintrycken. Han utförde sina experiment i obehagliga miljöer under väldigt lång tid, flera dygn. När flyttankar blev kommersiellt tillgängliga på 1970-talet nådde de nya användare. En stor publik var redo att betala för korta sessioner, vanligtvis mellan 45 och 90 minuter.

Sådana behandlingar har visat sig reducera stress, mätt både med subjektiva skattningar och med objektiva stressmarkörer som blodtryck och utsöndring av hormonet kortisol. En genomgång av 27 vetenskapliga studier visar att floating kan vara ett mycket effektivt alternativ till massage, progressiv muskelavslappning och andra etablerade sätt att motverka stress. Floating har också blivit omnämnt i Rehabiliteringsrådets slutbetänkande från 2011 som en lämplig behandling för stressrelaterade åkommor. Men trots alla lovande fynd är metoden fortfarande relativt okänd, och användningen begränsad till i huvudsak privata aktörer.

Periodvis har elitidrottare använt flyttankar i syfte att förbättra återhämtningen, och inom New age-kretsar har tekniken kommit i bruk som ett sätt att slappna av och utforska sig själv.

Ett år efter min första session i en flyttank blev jag antagen som doktorand vid Karlstads universitet. Jag ville studera floating. Förutom den avslappnande effekten var jag fascinerad över den distans jag fått till mina tankar efter behandlingen. Jag kunde uppleva dem som från håll, utan något behov att reagera på dem.

Min utgångspunkt blev att undersöka om floating kunde vara en gynnsam behandling för ångestproblematik, där överdrivna och negativa tankeprocesser är centrala. Efter samråd med läkare inom psykiatrin kom jag fram till att en lämplig målgrupp skulle vara individer med så kallat generaliserat ångestsyndrom (GAD). De har en typ av ångestproblematik som ger konstant oro och svårigheter att slappna av, vilket leder till kroppsliga besvär som muskelspänningar, huvudvärk och magont.

Jag slogs av det paradoxala i situationen: Jag skulle använda en metod som i mitten av förra seklet blev känd för att framkalla ångest – i ett försök att motverka ångest. Min förhoppning var att kunna använda sinnesminimering till mänsklighetens gagn.

Ett första steg var att genomföra en pilotstudie för att se om metoden är lämplig som behandling mot GAD. Totalt 50 individer med GAD slumpades till två grupper. Den ena gruppen fick behandling, medan den andra hamnade på en väntelista och utgjorde en kontrollgrupp. Senare fick även personerna på väntelistan samma behandling. Deltagarna hade från början stora problem med oro och ångest. Depression och sömnproblem var mer regel än undantag.

Behandlingen pågick i sju veckor och bestod av tolv floating-sessioner à 45 minuter. Samtliga deltagare fick skatta sin grad av GAD-symtom, patologisk oro, depression, sömnkvalitet, mindfulness samt förmåga att reglera sina känslor. Tillsammans med mina medarbetare gjorde jag mätningar före, under och efter avklarad behandling, samt ett halvår efter den sista sessionen. Dessutom intervjuade vi deltagarna efter avslutad behandling för att få bättre grepp om vad de upplevt.

Resultaten visade på en rad förbättringar för behandlingsgruppen jämfört med kontrollgruppen. De som genomgått floating sov bättre, var mindre eller inte alls deprimerade, hade en ökad kontakt med sitt känsloliv och en bättre förmåga att reglera sina känslor. Huvudfyndet var att GAD-symtomen minskade. I gruppen som genomgått behandlingen uppfyllde 37 procent inte längre kriterierna för GAD. Effekten är lika stor som för behandling med läkemedel, och aningen mindre än för psykoterapi.

Samtliga effekter av behandling med floating, förutom minskningen av depression, kvarstod även vid en uppföljning efter ett halvår. Om de lovande resultaten står sig i ytterligare studier skulle floating kunna bli ett alternativ till dagens mediciner och psykoterapi för patienter med GAD.

Det är lockande att tolka resultaten från vår pilotstudie mot bakgrund av tidigare forskning, som visar att floating minskar spänningar och stress. Om behandlingen hjälper patienter att slappna av kan det också leda till bättre sömn, som i sin tur motverkar depression och stärker förmågan att hantera känslor.

Kontrollerad miljö Denna typ av tank användes under försöken vid Karlstad universitet.

Bild: 
Karlstads universitet

Våra intervjuer med deltagarna i försöket ger intressant nog delvis en annan bild. Deras första sessioner i flyttanken var allt annat än avslappnande. Deltagarna berättade att de kände sig rastlösa, upplevde spänningar och smärta i kroppen och blev plågsamt medvetna om negativa och repetitiva tankar. Många upplevde att ångesten ökade och att de blev överväldigade av känslor som i flera fall var kopplade till detaljerade minnen av tidigare trauman eller svåra perioder i livet. Trots det fortsatte 96 procent av deltagarna med behandlingen.

Först efter denna omtumlande fas nådde deltagarna det behagligt avslappnade tillstånd som friska individer vanligtvis upplever under floating. Deltagarna beskrev att de gradvis fick mer distans till sina psykologiska processer och större möjligheter att styra dem. De upplevde också att de fick bättre kontakt med sin kropp och sitt känsloliv.

Deltagarnas upplevelse av behandlingen är intressant med tanke på att en ledande teori kopplar GAD till ett undvikande av starka känslor och inre bilder. Mot den bakgrunden kan man tänka sig att effekten i vår studie beror på att deltagare som lägger sig i flyttanken exponeras för kroppsliga upplevelser och eventuella minnesbilder av trauman, och att denna exponering leder till lindring.

En forskargrupp ledd av neuropsykologen Justin Feinstein vid Laureate institute of brain research i Oklahoma, USA, har visat att floating under en timme räcker för att tillfälligt dämpa flera olika former av ångest. Han har även använt så kallad funktionell magnetresonanstomografi (fMRT) för att studera hur floating påverkar hjärnan hos friska försökspersoner. Resultaten visar att tre behandlingar à 90 minuter höjer aktiviteten i en djupt liggande del av hjärnbarken som kallas insula och ofta räknas till det limbiska systemet, även känt som ”känslohjärnan”. Insula tar hela tiden emot information om kroppens inre tillstånd.

Neurobiologisk forskning tyder på att upplevelsen av emotioner grundar sig på tolkningar av hur kroppens fysiologi förändras från stund till stund. Hjärnan organiserar information från hjärtat, lungorna, magen, immunförsvaret och resten av kroppens inre värld till en detaljerad kroppskarta, som informerar oss om hur kroppen mår. Justin Feinstein menar att störningar i denna kroppskarta kan utgöra grunden för en rad psykiatriska åkommor, i synnerhet ångestrelaterade problem. Om det stämmer kan en behandling som hjälper ångestpatienter att få kontakt med sin kroppskarta bidra till att de lär sig korrigera eventuella störningar och på så vis får bukt med sin problematik. Floating tar effektivt bort distraktioner från den yttre världen, så att patienterna tydligare kan uppleva sin inre värld.

Än så länge är forskningen om floating i sin linda. Framtida studier får utvisa om metoden blir en naturlig del av psykiatrisk behandling av ångest eller inte. Men redan nu står det klart att floating är en stark motpol till vår tidsanda av ständig uppkoppling. Floating ger en möjlighet att koppla ur, koppla av och lyssna till kroppens signaler om hur vi egentligen mår.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

Kommentarer

Mycket intressant artikel. När jag läser den kan jag inte låta bli att undra om floating även skulle vara effektivt för patienter med diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (tidigare borderline personlighetsstörning)? En diagnos som innehåller ångest, svårigheter att reglera känslor och ofta traumatiska upplevelser under barndomsåren.

Intressanta tankar. Personlighetsstörningar är ju som regel svåra att behandla; skulle dock vara värt att undersöka empiriskt och isf. tillsammans med psykoterapi dels för att öka det psykosociala stödet under behandling samt öka chanser för ett positivt behandlingsutfall. Jag är starkt positiv till att vidare undersöka om floating kan vara en metod som kan förbättra behandlingsutfall av psykoterapeutiska interventioner, speciellt för svårbehandlade diagnos. I min mening är psykiatrin i stort behov av nya fungerande behandlingar med få biverkningar.

Lägg till kommentar