Annons

Den fläckiga hyenan är en mycket skicklig jägare som lever i välorganiserade grupper, klaner.

Bild: 
Will Burrard-Lucas / NPL

Hyenan och människan – sociala genier som följts åt

Hur fick människan så stor hjärna? Svaret har länge sökts bland människoaporna. Men ny forskning visar att det i stället kan vara klokare att studera de fläckiga hyenorna. Deras utveckling är förvånansvärt lik människans.

Annons

Homo sapiens var inte den första arten från vårt släkte som lämnade Afrika. Homo erectus utvandrade redan för ungefär två miljoner år sedan och spred sig över stora delar av Eurasien. Homo erectus var en långlivad art som hängde med i 1,8 miljoner år. Man kan säga att Homo erectus var den första människan som tog den här planeten i besittning, en entreprenör som var smart, flexibel och innovativ och därför snabbt kunde anpassa sig till alla nya miljöer den stötte på under expansionen. Under spridningen till Eurasien uppstod nya arter inom vårt släkte. Homo erectus tros ha gett upphov till Homo heidelbergensis som i sin tur gav upphov till neandertalaren i Europa och till denisovamänniskan i Asien. Vår art Homo sapiens representerar en andra våg. Vi uppstod i Afrika för ungefär 300 000 år sedan och utvandrade till Eurasien så sent som för 70 000 år sedan.

Så långt människans historia. Men det finns ett annat släkte inom däggdjuren vars utveckling har varit förvånansvärt lik vår egen. Det heter Crocuta och precis som vårt släkte Homo innehåller Crocuta endast en levande art i dag. Det är ett ganska illa beryktat flocklevande rovdjur som kallas Crocuta crocuta, den fläckiga hyenan. Även den fläckiga hyenan hade en föregångare som utvandrade från Afrika för ungefär två miljoner år sedan. Ett internationellt forskarteam med svenska deltagare har nu kartlagt de fläckiga hyenornas intåg i Eurasien. Forskarna konstaterar att både hyenor och människor vandrade österut, sannolikt via den så kallade Levantinska korridoren, den tunna landremsan som förbinder Afrika med Asien.

Omfattande artbildning

– De äldsta fynden efter fläckiga hyenor i Asien har hittats i Indien och Kina och är ungefär två miljoner år gamla. Till Europa kom hyenan så sent som för ungefär en miljon sedan, där den äldsta dateringen är från Spanien, säger Lars Werdelin, som är professor vid enheten för paleobiologi på Naturhistoriska riksmuseet och medförfattare till den nya studien.

Precis som hos vårt släkte ledde koloniseringen av Eurasien till en ganska omfattande artbildning hos Crocuta. I Asien uppstod en art som heter Crocuta ultima.

– Och i Europa uppstod en ny art som ibland kallas Crocuta intermedia och den gav i sin tur upphov till grotthyenan, Crocuta spelaea, för ungefär 250 000 år sedan.

Den utdöda grotthyenan hade fläckig päls. Det visar en grottmålning som är ungefär 30 000 år gammal. Den finns i Chauvetgrottan i Frankrike.

Bild: 
Wikimedia

Grotthyenan såg ut som en större variant av den nu levande fläckiga hyenan. Man vet att även den var fläckig – den finns nämligen avbildad på en grottmålning i Frankrike. Namnet kommer från att man har hittat så mycket lämningar efter grotthyenor i just grottor.

– Det är oklart om grotthyenorna verkligen levde i grottor eller om det var så att de sökte upp dem när vädret var dåligt. Men det är uppenbart att en del av dem dog där. Eftersom grottorna användes under väldigt lång tid blev det många ben. Jag har mätdata från flera tusen grotthyenor och i princip alla har hittats i grottor.

Var människan inblandad i grotthyenans utdöende?

Hyenor och människor verkar alltså ha följt i varandras fotspår genom Eurasien i ungefär två miljoner år. Men för ungefär 50.000 år sedan börjar bestånden av grotthyenor krympa snabbt och ungefär 20.000 år senare dör de ut. Det är troligt att vår art, Homo sapiens hade ett finger med i spelet.

– Det finns naturligtvis inga bevis för det. Men grotthyenans utdöende sammanfaller ganska väl i tiden med neandertalarens. Och man har ju kopplat neandertalarens utdöende till Homo sapiens framfart på flera olika sätt, så det kan ju finnas en liknande koppling till grotthyenan, säger Lars Werdelin.

Stora hjärnor har varit ett utmärkande drag hos människosläktet under flera miljoner år. Att stora hjärnor och hög intelligens har bidragit till att vi blev så framgångsrika och fick en sådan spridning över jordklotet är de flesta forskare överens om. Däremot råder det delade meningar om hur det gick till. Stora hjärnor är naturligtvis användbara, men de är dyra i drift. En människas hjärna utgör några få procent av kroppsvikten men står för 20 procent av det dagliga kaloribehovet. En teori om hur våra hjärnor kunde bli så stora måste alltså kunna förklara hur fördelarna uppvägde kostnaderna.

”Sociala hjärnan-hypotesen”

Enligt den brittiske antropologen Robin Dunbar var det kravet på ett allt mer avancerat gruppliv som drev utvecklingen mot allt större hjärnor. Människan har alltid varit en social varelse och att kunna samarbeta i grupper ger många fördelar. Genom att jaga i grupp går det att fälla stora villebråd och gruppen kan försvara bytet mot rovdjur och fientliga människor.

Den här teorin, som brukar kallas ”den sociala hjärnan-hypotesen”, har stort stöd inom forskarvärlden men den är av naturliga skäl ganska svår att testa. Det går dock att finna ledtrådar hos en del grupplevande djur och det är här som hyenorna kommer in i bilden.

Hos däggdjur är det den främre delen av hjärnans pannlob, den så kallade prefrontala barken, som har det övergripande ansvaret för det sociala samspelet. Man kan alltså förvänta sig att den här delen av hjärnan är stor hos djur som klarar att samarbeta i stora grupper. Den fläckiga hyenan är visserligen den enda nu levande arten inom släktet Crocuta, men det finns ytterligare tre arter inom andra släkten. Deras levnadssätt är väldigt olika. Jordvargen är inget flockdjur, den lever ensam. Den strimmiga hyenan är vanligtvis ensamlevande men det förekommer att några få individer slår följe och honor som är släkt kan hjälpas åt med att ta hand om ungarna. Den bruna hyenan bildar grupper som kallas klaner. De består av ett tiotal individer. Hannar och honor har var sitt rangsystem men är jämställda mot varandra.

Fläckiga hyenan – ett socialt geni

Den fläckiga hyenan sticker ut i det här sammanhanget. Den är inte bara grupplevande, den är ett socialt geni. Den bildar klaner som kan bestå av mer än 100 individer, där alla känner igen varandra och hjälps åt med att försvara territoriet och har gemensam ungvårdnad. Det är honorna som bestämmer och det finns tydliga rangordningar inom klanen. Rangordningen fastställs genom antagonistiska interaktioner, det vill säga, den som vinner ett bråk kan stiga i rang. Och precis som hos vissa apor är det varken råstyrka eller storlek som avgör utgången av bråken, utan snarare listighet och social kompetens. Det gäller att kunna ”nätverka” och skaffa kumpaner inom flocken.

Den fläckiga hyenan brukar betraktas som asätare, men faktum är att den är en formidabel gruppjägare som klarar att fälla stora villebråd som zebror och gnuer. En ganska vanlig scen i naturfilmer är ett lejon som äter av ett kadaver medan hyenorna tittar på. Det finns dock studier som visar att det är mer sannolikt att det är hyenorna som har slagit bytet än lejonet.

Ett amerikanskt forskarteam har skannat skallar från de fyra arterna av hyenor och jämfört storleken på deras ”sociala centrum”, den prefrontala hjärnbarken. Det visade sig, inte oväntat, att den fläckiga hyenan har större hjärnvolym än de tre andra arterna. Dessutom utgör den prefrontala hjärnbarken en större del av hjärnan hos den fläckiga hyenan än hos de andra arterna. Jordvargen som lever ensam har den minsta prefrontala hjärnbarken av de fyra hyenaarterna. Resultaten ger alltså ett visst stöd för den sociala hjärnan-hypotesen.

Mest framgångsrika däggrovdjuret

Den fläckiga hyenan betraktas som det mest framgångrika däggrovdjuret i Afrika i dag. Artens utbredningsområde sträcker sig över stora delar av kontinenten söder om Saharaöknen och den lever i många olika miljöer. Det är lätt att föreställa sig att det var hög intelligens och ett avancerat socialt samspel som gjorde släktet Crocuta så framgångsrikt när det lämnade Afrika och spred sig till Eurasien för två miljoner år sedan. Men det är inte säkert.

– Det finns inga starka belägg för att grotthyenan eller några av de andra arterna inom släktet var flocklevande eller särskilt smarta, säger Lars Werdelin.

Han berättar att de utdöda arterna av fläckiga hyenor sannolikt var mer utpräglade asätare än den nu levande arten. Dess tänder är mer lämpade för att skära i kött än de utdöda arternas tänder, som var bättre på att krossa ben.

– Det verkar därför troligt att dessa hyenor inte var lika skickliga storviltsjägare som den nu levande fläckiga hyenan, säger Lars Werdelin.

Bajset bildar fossil

Love Dalén, som är professor och forskningsledare på Centrum för paleogenetik, en gemensam enhet för Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet, påpekar dock att det finns dna-studier som indikerar att de fläckiga hyenorna var grupplevande.

– Hyenor har en intressant egenskap. Deras bajs bildar fossil. Det beror på att hyenor klarar att bryta ned ben, och eftersom ben innehåller fosfor och kalcium kan bajset mineraliseras och bli mycket hårt och därför bevara dna från bytena. Dna-analyser av fossilerat bajs från grotthyenor visar att de åt mycket kronhjort, säger han, och menar att det skulle kunna tolkas som att grotthyenorna klarade av att jaga i flock och fälla stora byten.

– Man kan också tolka det som att de kunde försvara kadaver efter hjortar mot de andra stora rovdjuren som fanns på den tiden, exempelvis grottlejon. Det krävde säkerligen också samarbete.

”Kognitiva buffert-hyptesen”

Den sociala hjärnan-hypotesen ställs ofta mot en annan teori om hur hög intelligens uppstår. Den konkurrerande teorin betonar ekologiska utmaningar i miljön i stället för sociala utmaningar inom flocken; hög intelligens ger en beteenderepertoar som skyddar eller ”buffrar” mot överraskningar i miljön. Teorin kallas därför för ”den kognitiva buffert-hypotesen”.

Lars Werdelin menar att den nu levande fläckiga hyenan kan ha fått sin smarthet och sociala kompetens på det sättet. Dess miljö förändrades antagligen dramatiskt under artens utveckling – vår art Homo sapiens dök upp.

– Det är den enda stora förändringen under den tiden då de fläckiga hyenorna blev sociala. Det tvingade dem att bli mer aktiva jägare, eftersom de döda djuren som tidigare varit deras stapelföda togs hand om någon annan. Jag är övertygad om att både Homo erectus och Homo sapiens var skickliga på att både spåra upp och utnyttja döda djur.

Anpassade sig till människor

Kanske var det så att de fläckiga hyenorna i Afrika lyckades med det som grotthyenorna i Europa misslyckades med. De klarade av att anpassa sig till människans framfart och vi bidrog alltså till att forma denna formidabla jägare, vars livsstil påminner starkt om den tidiga människans – en storviltsjägare med stor social kompetens.

Enligt den kognitiva buffert-hypotesen bör den fläckiga hyenan vara ovanligt duktig på att klara nya utmaningar som den stöter på i sin naturliga miljö. Amerikanska forskare har undersökt om det stämmer.

Forskarna placerade ut nätburar med kött i fläckiga hyenors revir i en nationalpark i Kenya. För att komma åt köttet i burarna var hyenorna tvungna att lista ut hur en skjutregel fungerade och öppna den med tänderna eller tassen. Ett 60-tal hyenor antog utmaningen och försökte öppna burarna. Endast ett tiotal av dem lyckades. De hyenor som var mest ihärdiga och som provade flest olika metoder, exempelvis att försöka gräva sig in i buren, välta och bita i den, hade mest framgång. Det lönade sig alltså att vara kreativ och tänka ”utanför lådan”, eller snarare tänka sig in i lådan i detta fall. Forskarna var dock ganska missnöjda med hyenorna – de borde ha varit bättre på uppgiften rent generellt. Kanske berodde det på att hyenorna blev skrämda av utrustningen. Forskarna upprepade försöket med en klan fläckiga hyenor som levde i ett inhägnat område i Berkeley Hills i Kalifornien, på marker som tillhör University of California. Drygt 70 procent av dessa hyenor lyckades öppna burarna. Därefter blev forskarna en smula besatta av sina ”köttburar”. De utförde experiment i nio olika djurparker i USA och lät 39 arter av rovdäggdjur delta i försöken, allt från små illrar till isbjörnar.

Det var tydligt att arter som har störst hjärnor i förhållande till kroppsvikt var mest framgångsrika i försöken. Att vara flocklevande förbättrade inte resultaten. Den afrikanska sebramangusten, som lever i stora grupper och har en mycket avancerad social struktur, var sämst av de testade djuren. Faktum är att de arter som var ”bäst i test” var alla ensamlevande, exempelvis den amerikanska svartbjörnen och järven, som båda var duktiga på att öppna burar.

Dessa experiment ger alltså inget direkt stöd för den sociala hjärnan-hypotesen. Snarare är resultaten i linje med den kognitiva buffert-hypotesen, ”man behöver vara smart för att skaffa mat”.

Studerar samspel hos människoapor

Antropologer som vill lära sig mer om människosläktets utveckling använder ofta de stora människoaporna som studieobjekt. De försöker förstå hur människan kunde bli så framgångsrik genom att studera exempelvis schimpansernas sociala samspel. Men även om vi delar en stor del av vårt dna med dessa arter, så gick vi skilda vägar för ganska länge sedan. Vi och schimpanserna befinner oss längst ut på var sin gren på livets träd. De två grenarna möts i en klyka som uppstod för ungefär sju miljoner år sedan. Där någonstans fanns det alltså en gemensam anfader till oss och de andra aporna. Vårt släkte Homo har vissa egenskaper gemensamt med aporna, men också en hel del gemensamt med de stora rovdäggdjuren som exempelvis storviltsjakt.

– Vår jaktskicklighet är en egenskap som verkligen utmärker vårt släkte. Vill man undersöka hur den uppstod gör man klokt i att studera de flocklevande rovdjuren, framför allt den fläckiga hyenan. En annan sak som fläckiga hyenor och människor har gemensamt är väldigt flexibla sociala strukturer. De fläckiga hyenorna kan leva i mycket stora grupper men kan också dela upp dem vid behov, exempelvis vid jakt. Och i andra områden kan de leva i små grupper och till och med solitärt. Här finns det alltså paralleller med människan som man kan utforska, säger Lars Werdelin.

Han menar att vårt släktskap med aporna kan påverka vår objektivitet.

– Förr fanns det ju en tendens hos både forskarna och allmänheten att försöka distansera sig från aporna – vi står över dem och deras beteenden. Nu finns det snarare den motsatta tendensen, man har en tendens att antropomorfisera aporna, speciellt människoaporna, och göra dem mer mänskliga. Det problemet slipper man med hyenorna.

Dna-analys av utdöda grotthyenor – så går det till

Klicka för att ladda ner infografiken som PDF.

Bild: 
Johan Jarnestad

Genetiska analyser ger svar om hyenor

De nya rönen om hyenor är till stor del baserade på genetiska analyser.

– Tidigare har man bara analyserat korta dna-sekvenser från mitokondrier. I den här studien har vi analyserat hela dna-sekvenser från mitokondrier samt hela arvsmassan från flera hyenor, säger Love Dalén, som är professor och forskningsledare på Centrum för paleogenetik, en gemensam enhet för Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.

Forskarna har analyserat dna från vilda hyenor i Afrika och från en djurpark i Tyskland. De har också analyserat dna från utdöda grotthyenor. Dna:t kommer från insamlade tänder och ben, närmare bestämt en del av tinningbenet som kallas klippben, eller petrosum.

– Det är populärt att utvinna dna ur petrosum eftersom det har ovanligt hög densitet, vilket medför att det inte är så kontaminerat med främmande dna, jämfört med andra ben, säger Love Dalén, som är expert på att utvinna och analysera uråldrigt dna.

Främmande dna kommer bland annat från bakterier och andra nedbrytande organismer. Det är också lätt hänt att forskarnas eget dna hamnar i proverna. Ett dna-labb måste därför vara extremt rent och personen som ska utvinna det ur ben- och tandproverna bär heltäckande skyddskläder. Processen börjar med att man slipar rent ytorna på proverna med en liten borrmaskin. Sedan borrar man sig in i den rena ytan och utvinner pulver från provets innanmäte (du kan följa hela processen i infografiken).

Sverige ska bli världsledande på paleogenetik

människor i skyddskläder på labb

Ett tvärvetenskapligt center för kartläggning av förhistoriska genom har invigts i Stockholm.

2020-03-03

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

Lägg till kommentar