Annons

Jag har tidigare skrivit om kulturrelativism och hävdat att alla kulturer inte är lika bra. Många har instämt i detta, men det finns också några som har tolkat min ståndpunkt som om den betydde att den egna kulturen, till exempel min, a priori är bättre än alla andra. Därför måste jag återkomma i frågan.

Den som säger att alla kulturer inte är lika bra kan mena att den egna kulturen alltid är bättre än andra, utan att några andra argument behövs. Det går också att tolka påståendet som om det gällde var i världen kulturen finns eller vilket folkslag som har frambringat den. Det som finns här, där jag har växt upp, är bättre än det som finns på alla andra ställen. Så tänker säkert en del, men inte jag.

När jag hävdar att alla kulturer inte är lika bra, betyder det inte att jag sätter min egen kultur högre därför att den är min eller därför att den är svensk. Det skulle strida mot den universalism och den kosmopolitism jag står för. Kultur är inte bunden vid en bit mark. Det forntida Persien var en högkultur; i dag är musik förbjuden på samma ställe. Det medeltida Timbuktu var en lärdomsstad med ett stort bibliotek; i dag är den till stor del förstörd.

Hade jag levt i antiken, hade jag föredragit den grekiska kulturen framför den romerska. Och hade jag levt i det antika Grekland, hade jag hellre bott i Aten än i Sparta. De antika kulturerna blomstrade många hundra år innan Sverige hade formats som nation. Så min ståndpunkt handlar inte om nationalism.

Om alla kulturer är lika bra, spelar innehållet i dem, deras seder och bruk, ingen roll. Om allt är lika bra, säger det sig självt att ingen förändring någonsin behöver ske. Det innebär att den gamla nordiska sedvänjan att mörda oönskade spädbarn på hövdingens befallning gärna kunde ha fått fortsätta. Nu har vi kommit fram till att det är bättre med preventivmedel och abort efter beslut av modern. Det tycker jag är en bra utveckling, om än inte optimal.

Ska man försöka avgöra om en kultur är bättre än en annan, måste man försöka förstå vilken kultur en informerad person helst skulle välja. Det kan hända att några väljer en patriarkalisk kultur, där kvinnor och barn behandlas som familjens ägodelar. Men skulle kvinnor och barn välja detta om de vore informerade och hade andra valmöjligheter?

Välmenta kulturrelativister romantiserar ofta främmande kulturer så mycket att de förnekar fakta. Bland annat har det hävdats att kannibalism inte existerar i någon kultur och aldrig har existerat. Hur kan man nämligen tro att människor skulle kunna bära sig åt så att de skulle äta upp varandra? Detta är naturligtvis inget trovärdigt argument. Lika gärna skulle man förtrytsamt kunna säga att ingen kan väl tro om sina medmänniskor att de skulle ställa upp oskyldiga människor vid en ravin och skjuta ihjäl dem. Ändå gjorde bevisligen både nazister och sovjetkommunister detta i stor skala. Nazisterna gasade som bekant också ihjäl mängder av människor. Att vädja till känslan för människors inneboende godhet för att bevisa att vissa handlingar inte kan ha skett är mer än lovligt naivt. Att tro att bara européer (eller amerikaner) är mäktiga att utföra onda handlingar är inte bara naivt utan rentav dumt. Både européer och amerikaner har gjort fruktansvärda saker, men de är inte ensamma om det. Fotsnörning i Kina och kvinnlig könsstympning i Afrika är plågsamma seder som har förstört livet för många människor. Att säga att detta är bra, är att förmena offren all respekt.

Jag vet inte så mycket om förkoloniala kulturer i Afrika och Asien, men jag hoppas att det fanns några som var bra, för i Europa har det inte funnits många ljusglimtar. Tar man bara 1900-talets historia, kan man se att befolkningen i Ukraina hade det helvetiskt på 1920-talet, när många fick svälta ihjäl, helt enligt Stalins planer. Tyskland på 1930-talet och fram till flera år efter andra världskrigets slut var ett helvete för många tyskar, inte bara för dem som dödades. Ryssland på 1930-talet var ett inferno av förtryck och avrättningar av idealistiska kommunister som hade trott på en bättre framtid.

Den deskriptiva kulturrelativismen, konstaterandet att kulturer i vissa avseenden är olika, har jag inga invändningar mot. Det är den normativa kulturrelativismen, påståendet att allt är lika bra oavsett innehåll och konsekvenser för den enskilde, som är farlig. Filosofen James Rachels tar i sin bok The Elements of Moral Philosophy ett exempel:

”Suppose a society waged war on its neighbors for the purpose of taking slaves. Or suppose a society was violently anti-Semitic and its leaders set out to destroy the Jews. Cultural Relativism would preclude us from saying that either of these practices was wrong. We would not even be able to say that a society tolerant of Jews is better than the anti-Semitic society, for that would imply some sort of transcultural standard of comparison.”

Jag förstår att det finns vackra intentioner bakom den normativa kulturrelativismen och att den grundar sig i ett postkolonialt dåligt samvete. Men detta får inte hindra oss från att se klart på vad som händer med de mest utsatta om vi inte vågar ta ställning mot sedvänjor som skadar individer.

Kommentera:

19

Dela artikeln:

Kommentarer

Jag förstår uppriktigt sagt inte varför det anses vara ofint att påpeka att kulturer är olika, eller ens att man kan tycka att vissa kulturer är bättre än andra. Naturligtvis kan man anse att den kulturen man själv är fostrad i är "bättre" än en främmande. Vad skulle problemet vara med det? Det är fullt naturligt med tanke på att kulturer formas i en kontext och gruppen därefter. Med det naturligtvis inte sagt att individen måste vara som gruppen.

Det jag reagerar emot hos kulturrelativister är hyckleriet. Kulturrelativism har jag uppfattat som ett till största delen vänsterfenomen vars bärande idé är att likrikta människor. Dessa är ofta snabba på att se ner på kulturen och människorna i USA eller andra länder som de anser ha makten efter att de gjort sin sk "maktanalys". Mycket av problemet tycks ligga i hur man definierar kultur, vad det är och har för syfte för människan som grupp.

Varför måste man ursäkta sig ideligen; "Jag är inte rasist men.." Det blir tröttsamt.

Jag har ingen lust att räkna upp allt jag läst men jag tycker att boken "Min far är kannibal" är intressant och bra.

Författaren visar att han faktiskt respekterar folkslagen han möter, men han håller inte på och ojar sig och ursäktar beteenden som vi själv anser vara förkastliga, som till exempel huvudjakt och kannibalism.

Kulturrelativism är ett hån mot vår egen kultur och en svår skam för de svagsinta som står för den.

Det är en postmodern irrlära.

Det är skamligt att FoF tillåts publicera rasistisk smörja som det här.

Nu vet jag inte om du "Observant55" är en rasist som försöker trolla för att få fram reaktioner, men jag nappar hur som helst. Jag antar att du syftar på sk "kulturrasism" när du kallar denna åsikt som går emot normen för "rasistisk smörja"?

Det är lätt att i affekt skriva en kommentar för att få utlopp för känslor, det ger säkert dig tillfredsställelse, men varför inte delta i diskussionen på ett vuxet sätt istället? Det skulle ge lite mervärde åt debatten. Har du provat på att argumentera för dina känslor? Har du analyserat varför du känner som du gör och försökt intellektualisera känslorna så att en vettig diskussion kan uppstå? Eller är du rädd för att skåda inåt?

FoF är en vetenskaplig tidning och sysslar inte med känslor, snarare försöker den intellektuellt och vetenskapligt se på världen som den är så det är inte alls "skamligt" på något sätt att ifrågasätta normer och föreställningar ur ett socialpsykologiskt perspektiv.

Nu börjar alltså ni vetenskapsmän och -kvinnor yrvaket titta ut från era institutioner? Nu börjar ni så långsamt inse att postmodernismen vann i västvärlden för flera decennier sedan. Varken folket eller eliten ville eller vill ha er långsamma modernism med sin eftertänksamhet, noggrannhet, kyla, sina rimlighetsanalyser och sitt logiska tänkande. Modernismen, positivismen och liknande tankemässiga ramverk är döda och begravna sedan länge. Nutidens människa är känslostyrd, nutidens samhälle bygger på kollektivt instinktivt vetande. Ni dåtidens universitetspersoner som vill tänka fritt är en rest av ett avskaffat samhälle.

Jag är inte yrvaken. Har aldrig gillat postmodernismen eller kunskapsrelativismen. Men jag har haft så mycket kontakt med naturvetare att jag inte är någon typisk humanist, även om jag började som det. Tyvärr sover nog de flesta humanister fortfarande

Utveckla gärna dina tankar och kom med argument!

Den här kommentaren var riktad till den som talar om "rasistisk smörja". 

Människor som kallar allt för rasism och lämnar moraliska omdömen så fort som man försöker diskutera saker är inget att bry sig om. För oss som inte är kunskapsrelativister utan anser att det finns objektiva sanningar och universell moral är det bara att hoppas att argumenteringen rör sig kring annat än omdömen som härstammar från dåligt samvete eller mindervärdeskomplex.

Jag stödjer Birgitta Forsman som uppenbarligen är en bildad person.

Hon är Inte en rasist. Ordet är utslitet.

Lägg till kommentar