Kultursidans svanesång
Som historiker kommer man om ett eller ett par decennier att berätta för sina studenter att det förr i världen fanns någonting som kallades kultursidor i de pappersprodukter som benämndes tidningar. På dessa sidor kunde man läsa om dagens historiska, filosofiska och litterära frågor, ofta med utgångspunkt i nyutgivna fackböcker som skrevs av akademiska forskare och lärare och recenserades av ämneskunniga kolleger. Nya doktorsavhandlingar kunde på detta sätt ges offentlighet långt utanför lärosalarna i Lund och Uppsala. Det var en historia som visserligen inte saknade elitistiska, men inte heller demokratiska inslag. Den tog slut någon gång på 10-talet. Det första som hände var att kultur fick konkurrera med nöjen och debatt, med för kultursidan förödande konsekvenser. Akademikerna, utom några få med stjärnstatus eller goda mediekontakter, stod sig slätt mot popstjärnorna, programledarna och filmmakarna. I nästa fas togs facklitteraturen över av journalister på jakt efter nya marknader efter att folk hade slutat köpa tidningar. Snart hade den mesta facklitteratur som recenserades skrivits av journalister, ofta med lätt hand, mycket dagsfärska perspektiv och många huvudsatser. Recensenter var journalister från andra tidningar som därför inte var jäviga men icke desto mindre hade en tendens att skriva erkännsamt om sina kollegers verk.
Varför blev det så? undrar studenterna. Det är lätt att kasta fram betydelsen av den fortgående strukturomvandlingen: samhällsekonomin förvandlas, de massmediala spelreglerna förändras och utbildningsnivån sjunker. Det är måhända inte mycket att göra åt. Och man kan ju alltid blogga. Men det finns verkningar som är värda att uppmärksamma. Den allra viktigaste är måhända att akademiska forskare och lärare inte längre har några fora för att föra ut sina kunskaper, perspektiv och resultat i samhället, om de inte håller till godo med de akademiska tidskrifter som ges ut för de närmaste sörjande och snart dör sotdöden av brist på ekonomiska resurser. Vetenskapsrådet delade ut sina sista bidrag till tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap sommaren 2014. För de ämnesdiscipliner som hämtar sin livsluft i kommunikation och publik kan resultatet bli riktigt dystert. Om man som historiker tycker sig ha något viktigt att tillföra forskningsdebatten finns tecken som tyder på att man framöver kommer att få vänta till de hundraårsjubileer då spalterna tillfälligt öppnas för oss.
