Annons

Bråket om våldet

Den vetenskapliga striden om våldet mellan könen.

Mansrollen är i fokus i dag: "Är inte manligheten sorglig? Våld, krig, gruppvåldtäkt", skriver journalisten Karolina Ramqvist.

"Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister", menar författaren Stephen Mendel-Enk.

"Våldet är en del av dagens mansroll", hävdar författarna Moa Elf Karlén och Johanna Palmström.

Detta är inga marginella röster från extrema grupper utan skribenter i stora medier. Även inom forskningen är mannens roll och ansvar i fokus. De samhällsvetenskapliga genusforskare vid Uppsala universitet som har skrivit utredningen Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt (SOU 2004:121) betonar mäns kollektiva ansvar för våldet mot kvinnor. De efterlyser ett könsmaktsperspektiv, vilket innebär att manligheten i sig sägs förklara våldet mot kvinnor.

Våldet handlar alltså främst om brist på jämställdhet. Andra förklaringsmodeller, som går ut på att försöka hitta nyanser och mönster, exempelvis klass, kultur, bostadsort, bakgrund, psykisk hälsa och så vidare (vilket brukar vara det vanliga i vetenskapliga sammanhang) förkastas som en "avvikelseförståelse" av våldet. Gärningsmannen betraktas då som "onormal", vilket utredarna är kritiska till:

- Det handlar om att våldet inte kan ses som isolerade saker, utan måste förstås som en del av diskrimineringen av kvinnor i samhället, säger Åsa Eldén, fil.dr i sociologi vid Uppsala universitet och medförfattare till utredningen.

Anne Maria Berggren, fil.dr i historia och under perioden 1991-2001 sekreterare i Forskningsrådsnämndens genuskommitté (föregångaren till Vetenskapsrådets kommitté för genusforskning), skriver i tidskriften Axess att "alla män häftar i skuld för kvinnomisshandel". Och på samma sätt som det tyska folket sägs ha en kollektiv skuld för judeförföljelserna under andra världskriget så "är alla män skyldiga till kvinnomisshandel", menar hon.

Samtidigt kan man läsa vad Vetenskapsrådets kommitté för genusforskning skriver i Genusforskning i korta drag hösten 2004: "Föreställningen att det finns just två från varandra tydligt åtskilda kön - utan överlappningar och utan rest - som kan definieras som varandras motsats är ett västerländskt tankemönster snarare än ett biologiskt faktum." Men om det inte är ett biologiskt faktum att de två könen är "åtskilda" - hur kan man då säga att det ena har en så entydig kollektiv skuld?

- Det handlar om hur de kulturella konstruktionerna kring kön ser ut, svarar Åsa Eldén. Kopplingen våld och maskulinitet är tydlig i vårt samhälle, och alla män är en del av detta, säger hon. Men vi kan protestera mot denna struktur. Det är ungefär så vi ska förstå dessa uttalanden, säger hon.

Två synsätt

Man kan tala om två sorts förståelse av våldet mot kvinnor, enligt fil.dr Mikael Kurkiala, kulturantropolog vid Uppsala universitet som forskar om hedersrelaterat våld. Man kan antingen se våldet som ett kontinuum, där allt våld mot kvinnor i grunden är lika till sitt mönster, eller också kan man försöka urskilja nyanser och skillnader mellan olika typer av våld genom att relatera det till sociala, kulturella, psykologiska och andra faktorer.

- Den senare modellen är som jag ser det mer vetenskaplig, säger Mikael Kurkiala. Våld inom en pågående eller avslutad relation följer ofta vissa mönster, medan exempelvis knuffar och stök på krogen en sen natt måste förstås på ett annat sätt. Hedersrelaterat våld - där ofta en hel släkt, inklusive kvinnorna, systematiskt förföljer en ensam kvinna - måste förstås på ytterligare ett annat sätt. Att klumpa ihop dessa vitt skilda kategorier av våld mot kvinnor som samma uttryck för en "patriarkalisk ordning" är helt enkelt dålig och oprecis vetenskaplig metod, hävdar Mikael Kurkiala.

- När genusforskare säger att ingen extern faktor utanför mannen kan förklara våldet, så reduceras mannen till en enbart biologisk man. Detta tänkande liknar ren biologism, som faktiskt vetter mot det statiska rastänkandet, menar Mikael Kurkiala.

- Kvinnor reduceras till enbart kvinnor av de genusforskare som talade om mordet på Anna Lindh som ett utslag av mäns våld mot kvinnor. Om man inte vill förstå mordet som ett utslag av politiskt våld, vilket vore fullt möjligt, så förminskar man en kvinna som Anna Lindh, anser Mikael Kurkiala. Man kan tala om könsreduktionism.

Peter Gill, professor i pedagogik vid Högskolan i Gävle, är kritisk till könsmaktsperspektivet:

- Att förklara våld med hjälp av biologiskt kön leder helt fel, säger han.

Han forskar om våld mellan könen i internationellt perspektiv. Variationerna mellan länder och under olika tider är så stora att det inte säger någonting att bara betona manligheten. Och vad gäller våldet i Sverige, så ser han att den enda förändringen just nu är att kvinnors våld mot andra kvinnor ökar.

- Det har bland annat att göra med att våldet håller på att avkönas i takt med att kvinnor nu kommer in i sfärer som tidigare förbehållits männen, till exempel det militära. Kvinnor anammar det maskulina våldet.

Kvinnor på männens område

Peter Gill återger siffror på boxare som dött i samband med matcher. På senare år har även kvinnliga boxare dött - för ett par decennier sedan var detta otänkbart. Detta är ett exempel på att kvinnor gått in i en tidigare maskulin sfär. Men enligt internationella jämförelser är såväl våldet som acceptansen för våld låg i Sverige:

- Det visar att människor fostras till ett våldsamt eller icke våldsamt beteende. Det har alltså att göra med mer än bara kön, säger han.

Lars Jalmert är mansforskare och docent i pedagogik vid Stockholms universitet. Han håller med om att våra könsroller är socialt konstruerade, och att vi måste se maktstrukturen i samhället för att förstå våldet:

- Precis som klass är ett sätt att grovt analysera samhället kan kön vara det, säger han. Och tidigare har mansvåldet tagits så för givet att man inte har kallat det för vad det är. Ungdomsvåldet är exempelvis en omskrivning för unga mäns våld, säger han.

Vad gäller unga kvinnors våld, menar han att de imiterar männens mönster, varför man fortfarande kan tala om könsmaktsstrukturer.

Dödligt våld minskar

Mediernas ökade rapportering om våld mot kvinnor kan ge känslan av att situationen blivit värre. Enligt Slag i luften är våld en del av vardagen för kvinnorna i Sverige. Mikael Rying, fil.lic. i kriminologi och verksam vid Länskriminalpolisen i Stockholm, har kartlagt dödligt våld på senare tid. Han kommer fram till att det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer i själva verket har minskat med omkring 30 procent sedan 1970-talet.

Bakom minskningen kan ligga lagändringar - att misshandel i hemmet numera faller under allmänt åtal, vilket har medfört fler anmälningar, något som i sin tur kan förhindra att våldet upprepas. Andra orsaker till minskningen kan vara att akutsjukvården har blivit bättre på att behandla knivskador (som ofta orsakar dödsfall) och en allmänt ökad medvetenhet om problemet.

Påfallande är att omkring 80 procent av alla gärningsmän som dödar en kvinna i en nära relation är psykiskt sjuka eller psykiskt störda. I många av fallen begår också gärningsmannen självmord i samband med mordet på kvinnan. Ungefär 16 kvinnor varje år mördas av närstående män. Ungefär 4 män om året mördas av närstående kvinnor.

Både offer och gärningsmän är ofta från ett annat land. Omkring 40 procent av gärningsmännen är inte födda i Sverige, och majoriteten av dessa är utomeuropeiska flyktingar. I hälften av fallen är gärningsmännen arbetslösa, beredskapsarbetande eller förtidspensionerade. De kommer heller inte från alla samhällsklasser, utan från de lägre socialgrupperna. Majoriteten har ett brottsligt förflutet.

- Det är alltså inte "vilka män som helst", som det ofta sägs, som begår dessa brott, säger Mikael Rying. De är i regel psykiskt störda och marginaliserade, ofta missbrukare. Och genom att se till dessa vanliga kriminologiska bakgrundsfaktorer kan man urskilja en tydlig grupp av gärningsmän.

Mikael Rying är skeptisk till könsmaktsperspektivet på våld:

- Det finns inte bara en faktor - kön - till våld. Det är ett elände att så många kvinnor blir misshandlade eller mördade av sina män, men genusforskarna verkar ointresserade av att diskutera mina siffror och resonemang, säger han.

Peter Gill menar att just det dödliga våldet är den bästa indikatorn på våldsnivån i samhället:

- Forskningen visar att antalet dödsfall och våldsnivån i samhället hänger ihop.

Även annan forskning ger bilden av att det främst är maktlösa män med kontrollbehov som misshandlar. Det finns även studier som visar att män som blir slagna som barn är överrepresenterade bland dem som misshandlar kvinnor. Dessutom finns det ett samband mellan alkoholism, låg socioekonomisk status och kvinnomisshandel.

Olika definitioner av våld

Enligt sociologiprofessorn Eva Lundgrens feministiska forskning har 12 procent av kvinnorna i Sverige drabbats av våld det senaste året. Andra forskare har helt andra siffror: enligt Lotta Nilsson vid Brottsförebyggande rådet är siffran 3,8 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna. Båda har arbetat med enkäter, och inte utifrån polisanmälningar.

Huvudorsaken till skillnaderna är de olika definitionerna av våld. Eva Lundgren och hennes forskargrupp skiljer på "våld" och "fysiskt våld". Även ett hot räknas som våld i hennes forskning, eftersom de menar att gränserna mellan våld och hot är flytande.

Feministiskt orienterade forskare som försöker förstå våldet ur ett könsmaktsperspektiv har ofta vidare våldsdefinitioner än andra forskare. Det finns exempelvis de som menar att prostitution måste ses som en form av våld mot kvinnor, och det finns pågående forskningsprojekt om "verbalt våld" i skolan, det vill säga tillmälen och glåpord. Men det finns en risk med en så bred våldsdefinition:

- Ska jag vara ärlig så är detta att göra våld på god vetenskap, säger Peter Gill, vars egen forskning visar helt andra resultat. Enligt hans enkätstudie som nyligen genomförts i Sverige är kvinnor lika våldsbenägna som män inom relationer. Uppåt en tredjedel av alla - kvinnor som män - uppger att de använt sig av "ringa" våld inom relationer, exempelvis knuffar eller slag. Allvarligare våld är ovanligare, men även där är siffrorna ungefär lika bland män och kvinnor.

- Bra forskning innebär nyanser, menar Peter Gill. Man måste till exempel skilja mellan våld i symmetriska och i asymmetriska parrelationer. I asymmetriska relationer, det vill säga där den ena parten har betydligt mer makt än den andra, är våldet ofta grövre och handlar om systematisk misshandel från ena parten, oftast mannen. Denna situation är inte lika vanlig som den symmetriska där bägge parter utövar mildare våld inom en relation.

Margareta Hydén, professor i socialt arbete vid Linköpings universitet, menar att vi generellt sett har låg acceptans för våld i vårt samhälle:

- Se bara på attityden till barnaga. Historiskt sett har acceptansen minskat drastiskt. För inte så länge sedan fick man slå tjänstefolk. I Eva Lundgrens undersökning Slagen dam utgår hon från en definition av våld som vissa tycker är för vid, medan andra menar att den speglar en korrekt uppfattning om vad våld är. Den diskussionen är intressant, menar Margareta Hydén, därför att den i sig visar att acceptansen av våld blivit så låg att många i dag vill räkna in handlingar som vi för femtio år sedan eller ännu längre tillbaka över huvud taget inte skulle ha uppfattats som våld.

Margareta Hydéns forskning om mäns våld i nära relationer visar att vi, för att kunna förklara både den totala mängden våldshändelser och den enskilda händelsen, måste ha många bollar i luften samtidigt. Vi måste förstå något om de maktförhållanden som gör att en man, även om han vet att det är fel, över huvud taget kan tänka sig att använda våld. Vi måste förstå något om hur det kan komma sig att just han brukar våld just nu - där kan alkohol spela in, där kan tidigare erfarenheter av att använda våld och sedan smita undan ansvaret spela in.

Samtidigt som acceptansen av våld har minskat, har jämställdheten ökat under de senaste åren. Hur går detta ihop med de samhällsvetenskapliga genusforskarnas tes om våld på grund av "brist på jämställdhet", det vill säga könsmaktsförståelsen av våld?

- Jämställdheten kan faktiskt dölja våld, hävdar Åsa Eldén. Svenska kvinnor kan ha svårt att erkänna att de utsätts för våld, eftersom det inte stämmer med vår självbild.

Olika förklaringar

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) menar att männen i det polisanmälda våldet är lätta att identifiera. Männen är ofta brottsbelastade, utlandsfödda, arbetslösa och lågt utbildade, det vill säga socialt marginaliserade. Men till skillnad från det dödliga våldet, som har minskat, så verkar misshandeln öka, inte bara benägenheten att polisanmäla.

- Vad gäller det polisanmälda våldet så finns dock en viss slagsida, säger Lotta Olsson, utredare på BRÅ. Personer med högre social status löper troligen mindre risk att bli anmälda.

Det finns alltså problem med att säga att det normala är att män slår kvinnor. Margareta Hydéns forskning visar att våld inte lönar sig. På kort sikt kan en man uppleva en känsla av kontroll när han lyckas styra kvinnan. Hon - som fortfarande tycker om honom - kan ha överseende, men inte hur länge som helst. Fortsätter han kommer han att bli lämnad, och han kommer att förstöra sin relation till barnen. En man som brukar våld mot sin familj väcker ingens sympati.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Problemet, som alltid har existerat inom forskning. Är att vissa forskare redan innan har bestämt sig för vad resultatet skall bli. Att ha en teori är en annan sak. Och att bortse från sociala faktorer, och bara på kön. Är minst sagt förvånade. Om en sådan forskning skulle göras. Vad skulle den visa på?

Lägg till kommentar