Annons

Livet blir bara bättre med åren

Brittiska forskare har mätt 10 000 människors livskvalitet i en rad avseenden och undersökt hur detta samvarierar med kön, ålder, förmögenhet, social situation och hälsa.

Det mest slående är att människor trivs allt bättre med livet ju äldre de blir. Först efter fyllda 70, och framför allt om man drabbas av sjukdom, börjar kurvan sakta böja av nedåt.

Intressant nog är det inte sjukdomarna i sig som är drabbande utan de funktionshinder de medför. Forskarnas råd är att ta fasta på detta. Exempelvis, om en person får svårt att gå i trappor, bör inte all energi läggas på att bekämpa sjukdomen, utan det kan vara viktigare att ordna det så att personen slipper gå i trappor.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej!Läser din notis på webb-sidan av Forskning och Framsteg 6/06 sid 4. Du antyder i din notis att det kan vara viktigare att ordna det så att en åldrande person inte ska behöva gå i trappor än att bekämpa/bota den sjukdom, olycka eller funktionshinder som orsakat tillståndet. Enligt vad jag känner till så finns det inga vetenskapliga belägg för en sådan hållning.Låt mig bara ge ett exempel. Lårbensfrakturer (som ofta drabbar äldre) är ett sådant exempel. Sjukdomen måste botas (opereras), återfall förhindras och tillgänglighet till bostäder och allmänna lokaler ordnas för alla. Detta oavsett om man får svårt att "gå i trappor" eller måste använda rullstol eller inte efter en sjukdomsperiod och oavsett om man är 70år eller 17. Att bota och lindra sjukdomar och skador måste gå hand i hand med förebyggande arbete. Anti-diskrimineringslagarna och hälso- och sjukvårdslagarna gäller alla - oavsett ålder. På grund av datorintrång kan jag inte ta emot meddelande på min e-post adress. Min postadress anges därför här nedan.Vänliga hälsningar,Inger BrännströmUniversitetslektor i FolkhälsovetenskapSkolgatan 115E903 32 UMEÅ

Tack för intressant och värdefull kommentar! Notisen i F&F 6/06 bygger på en artikel i Karolinska Institutets tidskrift ”Medicinsk Vetenskap” nr 2/06. Dess huvudtes är att hög ålder inte behöver innebära försämrad livskvalitet. Den undersökning som tesen bygger på är gjord i samarbete mellan brittiska och svenska forskare och omfattar 11 000 personer i Storbritannien som alla är äldre än 50 år. Den utsaga i notisen som något ifrågasätts av Inger Brännström bygger på ett uttalande av Scott Montgomery, forskare vid Enheten för klinisk epidemiologi, Karolinska Institutet. Han säger där: ”En sjukdom kan delas upp i olika komponenter. De viktigaste komponenterna är de som hindrar personen från att leva sitt vanliga liv. Vi måste koncentrera oss på att inte tänka i termer av sjukdomar, utan i termer av aktiviteter. Om en sjukdom har som en av sina effekter att man inte kan gå i trappor, kan det till exempel vara viktigare att ordna ett boende utan trappor än att lägga alla resurser på att bekämpa själva sjukdomen.”Som jag uppfattar det behöver Scott Montgomerys syn på nyttan av att undanröja funktionshinder i miljön inte vara oförenlig med Inger Brännströms framhållande av nyttan av att laga t.ex. lårbensfrakturer. Vad det hela rimligen handlar om är att vården inte bör förbise det värde som ligger i att anpassa vardagsmiljön till de medicinska problem som kan komma vid hög ålder. Av artikeln i Medicinsk Vetenskap framgår att de äldre personerna i undersökningen inte anser ens långvariga sjukdomar vara så förödande för livskvaliteten som man skulle kunna tro. För kvinnorna i studien var sjukdomarnas negativa verkan inte ens statistiskt mätbar. Först när sjukdomarna begränsar vardagslivet upplevs en kraftig försämring av livskvaliteten.

Lägg till kommentar