Annons

Sång för kung och fosterland

Fosterländska sånger med blodstänkta texter var populära in på 1950-talet.

Författare: 

Publicerad:

2007-06-01

Än i dag sjungs Kungssången, men det är sällan alla verser framförs. De är alltför bloddrypande: "Och grip vår sista fana du, och dristeliga för ännu i döden dina män! Ditt trogna folk med hjältemod skall sömma av sitt bästa blod en kunglig purpur varm och god, och svepa dig i den."

Men förr sjöng man i alla upptänkliga miljöer - barnträdgårdar, universitet, officersmässar, syföreningar - om hur gärna man ville dö för kung och fosterland. Varför blev detta så populärt, och vad var det som gjorde att sångerna plötsligt försvann efter 150 framgångsrika år?

Kamp om inflytande

Det var sällan några poetiska kvaliteter som låg bakom framgångarna. Grötrim som "Vår svenska fana gul och blå, med minnesrika färger två" var mer regel än undantag. Inte heller melodierna utmärkte sig, många var platta eller rent av svårsjungna.

Den viktigaste förklaringen är i stället att sångerna hade att göra med kampen om inflytande. Från medeltiden och fram till slutet av 1700-talet styrdes Sverige för det mesta av en kung tillsammans med riksdagen och ett riksråd som rekryterats ur adeln. Adelns oproportionerligt stora inflytande förklarades ursprungligen med att de bidrog till rikets försvar. En adelsman som inte var beredd att personligen offra sig för fäderneslandet var mer eller mindre otänkbar.

Under 1800-talet - ofta kallat borgerlighetens århundrade - började andra grupper använda sig av samma argument. I början av seklet var det framför allt grupper som icke-adliga akademiker, företagare och tjänstemän som hade ambitioner att öka sitt inflytande. Men förutom kriget 1808-09 (då Sverige förlorade Finland) och kriget 1814 (som resulterade i den norsk-svenska unionen men tämligen snabbt var överstökat), var det ont om tillfällen att visa sin försvarsvilja i Sverige. Den uppåtsträvande borgerligheten behövde en annan arena. Och en lämplig sådan var den patriotiska sången.

Sånger över gränserna

Patriotisk sång var vanligt i hela Europa under 1800-talet. I de länder som befann sig i krig tycks sångtexterna snarare ha påverkats av vem man krigade mot än av själva kriget.

Danskarna som förde krig mot Preussen utvecklade en mildare och blidare repertoar än det militaristiska grannlandet. Norge nischade sig på samma sätt mot Sverige, eftersom norrmännen menade att Sverige var ett militaristiskt överklassamhälle. Som ett led i att bryta sig loss från Ryssland knöt finnarna sig till tyskarna och lanserade därmed några mycket blodiga sånger.

Svenska texter var alltså blodigare än sångtexter i Danmark och Norge, men mindre grymma än i Finland.

Morska studentkörer

Studenterna i Uppsala var först ut. Med inspiration från franskt och tyskt kulturliv bildade man manskörer, tågade genom staden och uppvaktade märkespersoner med patriotisk stämsång. Snabbt skapades en stor repertoar, delvis bestående av lån från äldre operor och sångspel, men till största delen nyskriven.

Texterna handlade om kärleken till krigiska bragder, kung och fosterland. Ingen som hörde de unga männen kunde ta miste på deras försvarsvilja.

För att kvalificera sig som värdiga makthavare lanserade de borgerliga männen sig som karaktärsfasta och rationella. Adeln pekades ut som slösaktig och vek, arbetarna som odisciplinerade och barbariska.

Denna mentalitet passade den patriotiska manskören som hand i handske. Stämsången uppfattades som maskulin och disciplinerad. Kvinnor var utestängda per definition, och män ur lägre samhällsskikt kunde inte delta, eftersom sången krävde musikalisk skolning.

Många ofrälse studenter tog sig bokstavligen ett steg närmare makten med sångens hjälp. Flera av de fosterländska skalderna blev adlade, några utsågs på samma meriter till biskopar.

Att sångerna var effektiva visade inte minst Gunnar Wennerberg, som komponerade patriotiska klassiker som Hör oss, Svea och Hur länge skall i Norden den döda fred bestå. Wennerberg deltog aldrig själv i det militära. Första gången han kallades till studentbeväringen uteblev han helt sonika, andra gången likaså, och tredje gången företedde han ett sjukintyg. Ändå ledde hans karriär honom hela vägen till en ministerpost.

Sjungande skarpskyttar

Patriotism var alltså en god investering, och i längden var det omöjligt för de universitetsutbildade att behålla ensamrätten på den. Idén om att landets försvar och rätten till inflytande hängde ihop spred sig.

På 1860-talet resulterade detta i den så kallade skarpskytterörelsen. Skarpskyttarna kom från borgerlighetens nedre skikt - de var exempelvis bodbiträden, bokhållare, tidningsmän och lägre statstjänstemän. Rörelsen hade två stora mål: att skydda Sverige vid ett eventuellt ryskt anfall och att driva igenom en representationsreform. Man ville en gång för alla avskaffa de hinder som ståndssamhället ställt upp.

För att uppnå sina mål skred skarpskyttarna till verket med hektisk energi. De debatterade, idkade exercis, odlade mustascher (något som tidigare varit förbehållet yrkesmilitärerna) och producerade en uppsjö fosterländska sånger. Sångerna sjöng man liksom studenterna i manskörssättning, och framförandena var offentliga.

Härigenom kunde man tydligt visa sin manliga försvarsvilja och därmed hävda sin rätt till politiskt medbestämmande.

Kanonkvinnor samlade in pengar

Skarpskyttarnas ansträngningar bidrog till att Sverige år 1866 avskaffade ståndsrepresentationen och fick en tvåkammarriksdag. Fortfarande saknade emellertid större delen av landets befolkning all form av politisk makt. Under de följande årtiondena växte missnöjet, och snart stod det klart för många att det bara var en tidsfråga innan rösträtten måste utökas ytterligare.

Länge förknippades inte kvinnor och arbetare med krigisk nationalism. Men det fanns många socialister som menade sig vara sanna svenska patrioter, till skillnad från de kosmopolitiska kapitalisterna. Kvinnoföreningar runt om i landet samlade in hundratusentals kronor till vapen och fästningsbyggen. "Kanonkvinnor" kallades de lite hånfullt av sin samtid. Deras logik var densamma som adelns, studenternas och skarpskyttarnas: den som bidrar till landets försvar har rätt att få politiskt inflytande.

Helt följdriktigt dök det upp fosterländska sånger för kvinnor och arbetare. Det rörde sig inte om någon massproduktion, men sångerna vittnar ändå om hur dominerande patriotismen och försvarstanken var vid denna tid.

Okvinnliga tongångar

Så sjöng man inom arbetarrörelsen Ungdomsmarsch med fraser som "Vi gå fram för vårt folk och för vårt fädernesland, till att lösa dess garn och förtryckets tunga band". Man sjöng också delar av den äldre patriotiska repertoaren.

I sångböcker för kvinnor valde utgivarna ofta att trycka mildare formulerade fosterlandssånger. Många plockades ur 1800-talets repertoar, men man skrev också nytt. Blidheten berodde på att man inte ville stöta sig med rådande kvinnoideal - aggressiva tongångar ansågs okvinnliga.

Men ibland vågade man sticka ut hakan. År 1911 komponerade den berömda sångerskan Christina Nilsson en sång om Blenda, en småländsk sagohjältinna som enligt legenden ledde ett uppbåd av kvinnor mot danska inkräktare. "Sjungen Blenda till ära, genom henne vi lära, hur försvara vårt frejdade land", löd texten.

Samtidigt bredde den patriotiska sångrepertoaren ut sig på en annan front: folkskolan. Idén var inte längre att sångerna skulle ge de sjungande eleverna makt, tvärtom.

Mot slutet av 1800-talet stod det klart att den allmänna rösträtten var på väg. Många politiker och skolmän drog slutsatsen att hela folket snabbt måste utbildas till goda patrioter - helst innan de fick röstsedeln i sin hand. Och "goda patrioter" betydde i det här fallet anspråkslösa, arbetsamma människor som inte krävde några snabba samhällsförändringar.

Inte gapa efter mer

Folkskolebarnen fick sjunga gamla patriotiska sånger om att offra "liv och blod för Sveriges ära". Men repertoaren kompletterades med sånger om att vara nöjd med sin lott och inte gapa efter mer än man redan hade.

De nya melodierna var enkla och trallvänliga. Sverige framställdes som ett solskensland där alla trivdes oavsett hur mycket eller lite pengar de hade. Ofta hette det att landet skulle "enas" och skyddas från "split". De självutnämnda folkbildarna ville inte se några radikala missnöjesyttringar som demonstrationer, strejker eller, värst av allt, revolutioner.

För folkskolebarnen handlade det alltså inte om att använda sig av fosterländska sånger för att nå politiskt inflytande. Sångerna användes för att parera tidens krav på ekonomisk och social rättvisa.

Den mest framgångsrika aktionen var utan tvivel lanseringen av sångboken Sjung, svenska folk! år 1905. "Det svenska folket behöfver samla sig, icke blott i tanke, vilja och gärning - om också detta är det väsentligaste - utan äfven i känsla", deklarerade sångbokens förord. Sjung, svenska folk! blev en succé - den gavs faktiskt ännu ut på 1990-talet, dock kraftigt omarbetad.

Gemytlig folkhemspatriotism

Det tidiga 1900-talets sånger försvann inte i och med rösträtten. Tvärtom blev de en del av en solig och på ytan ganska godmodig folkhemspatriotism. Och de äldre texterna verkar så småningom ha blivit så vardagliga att man knappt reflekterade över vad det var man egentligen sjöng. Rader som "Men kommer någon våra fjäll för nära, då bröder, vid vårt namn, vår gamla ära, vi hugga oss en väg i blod" trycktes utan betänkligheter till och med i sångböcker för barn.

De fosterländska sångerna hade en fenomenal överlevnadsförmåga. Inte ens andra världskrigets lyckades förta smaken för storsvenska tongångar. Trots allt större konkurrens från schlagermusik och utländsk skivimport hängde den patriotiska repertoaren kvar långt in i efterkrigstiden. Först med 1960- och 70-talens ungdomsrevolt gick luften ur den över 150 år gamla genren.

Komikerna dödar genren

Men det var inte de politiska aktivisterna som slutligen tog knäcken på de fosterländska sångerna, utan komikerna. Den rimmade patriotismen visade sig sällsynt tacksam att parodiera. Bland många exempel kan nämnas Tage Danielsson med epos som Stormaktstidens historia i sammandrag från 1967: "Kung Karl, den unge hjälte, han stod i rök och damm, han drog sitt svärd ur bälte. Men han kom aldrig fram."

Också Povel Ramel och Alf Henrikson gav den fosterländska diktningen kännbara snytingar. Snart kunde man inte längre sjunga fraser som "Nord, du jordens jättelem, Nord, du milda hjärtans hem" från sången Mandom mod och morske män utan att dra på munnen. Patriotismens högtidliga aura hade ersatts med ett löjets skimmer.

I dag har den allra största delen av den patriotiska sångrepertoaren fallit i glömska. Men några enstaka sånger dröjer fortfarande kvar i sånghäften för studentföreningar, ordenssällskap och manskörer.

Någon storskalig återupplivning av den fosterländska sångrepertoaren lär vi inte få se. Inte ens första versen av Kungssången går säker - nästa regent blir ju med största säkerhet en drottning, och det stämmer inte med versfötterna.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar