Annons

Från fred till frid

Synen på fred har förändrats de senaste hundra åren. Det märks på hur Nobels fredspris har motiverats.

Fredspriset var särskilt ämnat för den som gynnat folkens förbrödring, tagit bort eller minskat stående arméer och arrangerat fredskongresser. Denna definition kan ses som typisk för Alfred Nobels tid (1833-96), men vad betyder den i dag?

Under slutet av 1800-talet ökade nationalismen liksom den militära upprustningen - militarismen blev nästan en religion. Som motvikt uppstod fredsrörelsen.

Fredsrörelsens pionjärer

Fram till första världskriget tilldelades Nobels fredspris främst personer eller organisationer som verkade inom fredsrörelsen i vid mening. Det första priset år 1901 delades lika mellan Henri Dunant och Frédéric Passy. Dunant hade efter erfarenheten från det blodiga slaget i Solferino 1859 (i kriget mellan Österrike och Frankrike-Sardinien) argumenterat för att det borde finnas organisationer som skulle hjälpa sårade i krig oavsett nationstillhörighet. Idén vann gehör och ledde efter hand till att Internationella Röda kors-kommittén grundades. Men redan detta första pris medförde diskussioner och kritik. Några hävdade att Röda korset med sin verksamhet gav legitimitet åt krig, eftersom omhändertagandet av skadade i någon mening gjorde krigen humanare.

Den sortens kritik mot Röda Korset står att läsa i en annan fredspristagares storsäljande roman, nämligen Bertha von Suttners Ned med vapnen! (1889). Det är en tankeväckande bok, som bland annat innehåller blodiga krigsskildringar direkt från slagfälten i det dansk-tyska kriget 1864, långt före Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt (1929). Huvudpersonen i romanen beger sig vid ett tillfälle till fronten med avsikt att vårda de sårade. Det står då klart för henne att Röda korsets arbete är nödvändigt när det väl pågår krig. Bertha von Suttner tilldelades fredspriset år 1905. Hon hade under många år varit en förgrundsfigur inom den internationella fredsrörelsen, bland annat som vice ordförande i fredsbyrån i Bern. Särskilt engagerade hon sig i fredskongresserna.

I samband med första världskriget förändrades synen på fredsarbete. Nobels fredspris grundas på ett och samma dokument - hans testamente - men priset har förändrats i takt med tiden. Varje generation måste själv formulera vad det innebär att "göra mänskligheten den största nytta" liksom hur man verkar "mest eller best för folkens förbrödrande", minskar antalet stående arméer eller engagerar sig i fredskongresser.

Om den första perioden premierade fredsrörelsen, så kom mellankrigstidens pris att präglas av Nationernas förbund och dess förespråkare. Efter andra världskriget och fram till 1990 karakteriserades priset av det kalla kriget och FN:s arbete, men speglingar av globaliseringen kan anas i priset redan för trettio år sedan.

Fattigdomsbekämpning

Kapprustningen från Alfred Nobels tid har inte försvunnit, men förändrats. Även det villkor som han kallade "folkens förbrödring" har växlat. Det talas inte i dag om "folk" på samma sätt som då, och många skulle välja ett mer genusneutralt ord än förbrödring. Världen har dessutom krympt, och hela mänskligheten omfattas av förbrödringen.

Under den westfaliska ordningen som växte fram under 1600-talet kom stater att betraktas som självständiga subjekt, vilket också innebar en förändrad syn på fred och krig. Den westfaliska modellen har efter hand minskat i betydelse. Olika former av internationellt och globalt samarbete inom ekonomi, politik och kultur har medfört att det uppkommit andra typer av konflikter, där nationalstaten har mindre betydelse, till exempel den globala terrorismen.

Detta återspeglas i fredspristagarna under 2000-talet. Det mest illustrativa exemplet på en ny syn på freden är kanske 2004 års mottagare, Wangari Maathai, den kenyanske professorn och politikern som genom Green Belt Movement och lokalt arbete lyckats förbättra miljön, ekonomin och de sociala strukturerna bland kvinnor i Kenya. Det lokala arbetet får globala återspeglingar, inte minst genom att stoppa ökenspridningen och minska fattigdomen.

2005 års pris till Mohammed El-Baradei och International Atomic Energy Agency (IAEA) bygger på tanken att en handling på en plats på jorden påverkar hela mänskligheten. IAEA strävar efter att förhindra militär användning av kärnenergi, liksom att kärnenergi för civila ändamål används på säkrast möjliga sätt.

Den iranska människorättsadvokaten Shirin Ebadi som fick 2003 års pris är ett exempel på att det går att verka för mänskliga rättigheter även i en diktatur. Priset kritiserades av personer som ansåg att det var ett stöd för den iranska diktaturen, eftersom Ebadi arbetade inom det rättsliga systemet.

Förra årets fredspris till den bangladeshiske ekonomen och bankmannen Muhammad Yunus och Grameen bank ("bybanken") påminner om det till Maathai, eftersom båda arbetar mot fattigdom och särskilt bland kvinnor. Just fattigdom och den snedvridna fördelningen av jordens resurser brukar ofta anges som viktiga grogrunder för våld, särskilt när det gäller dagens konflikter. Yunus grundade Grameen bank med syfte att ge mikrolån till personer som saknar möjlighet att lämna traditionella säkerheter till banken. Genom sitt arbete i FN och med ekonomisk forskning visste han att kvinnors förbättrade ekonomi ger stora positiva återverkningar på hela samhället. Därför är en stor del av låntagarna kvinnor. Banken bygger på idén att hjälpa nya grupper att bli ekonomiskt självständiga.

Fred blir frid

Om vi jämför de första tio fredsprisen med de senaste tio så ser de mycket olika ut. Nationalstatens betydelse har minskat i takt med att globaliseringen ökat, och arbetet för mänskliga rättigheter har blivit intensivare. Fattigdomsbekämpning ses numera som ett viktigt fredsarbete.

Ordet fred är så förrädiskt enkelt. Det får de flesta att associera till något positivt som alla människor kan enas kring. I praktiken är det knappast så. Många freder har ett högt pris, ibland så högt att det gett upphov till nya konflikter och krig. Under ett intensivt krig kan vapenstillestånd hägra som fred. Men efter ett långvarigt krig räcker det inte med att sluta skjuta för att det ska bli fred. Det krävs ett långt återuppbyggnadsarbete.

En återkommande tanke bland fredsaktivister är att den som inte har fred med sig själv inte heller kan leva i fred med andra. Det är en gammal tanke som återspeglas i språket: orden fred och frid ligger nära varandra i många språk. En inre frid förknippas ofta med religion, och faktum är att många fredspristagare har haft någon sorts religiös övertygelse. Det finns flera baptister bland fredspristagarna, exempelvis 2002 års pristagare Jimmy Carter, den förre amerikanska presidenten som ägnat sig åt att finna fredliga lösningar på internationella konflikter och åt demokratiutveckling. Det är inte bara individuella prestationer utan även organisationer som belönats. 1947 uppmärksammades Kväkarna med fredspriset, inte minst för sitt humanitära arbete under andra världskriget.

Dalai Lama, fredpristagare 1989, är kanske den mest kände religiösa ledaren. Hans omåttliga popularitet i västvärlden på senare år har gett honom möjlighet att sprida sitt fredsbudskap. Den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu fick styrka ur sin tro att driva kampen mot apartheid. Fredspriset 1984 medförde att hans röst blev starkare i Sydafrika. Även Dag Hammarskjöld, som prisades postumt 1961, verkar ha fått kraft genom tron, vilket han ger uttryck för i Vägmärken (1963).

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag anser att det är bra för att inte säga nödvändigt att priset har fått den inriktning den nu har.Vem tänker på fred när jorden och mänskligheten står inför sin svåraste fråga om överlevnad eller ej.Utöka gärna priset till att premiera andra aktörer för världsmiljön!!

Lägg till kommentar