I am special I am special

Självkänsla handlar om hur vi värderar oss själva. Den innebär en sorts grundläggande självkärlek som medför att vi accepterar våra egna behov, känslor och instinkter, och med tillförsikt ser på att vi själva liksom andra människor har en given plats här på jorden.

Vårt psyke är ett oerhört komplicerat system, där tankar och känslor får plats, ordnas och blandas på många olika nivåer. Som en katedral, ett mäktigt och komplext bygge där vi kan vandra mellan pampiga salar och mörka katakomber, valv, pelare, hemliga gångar, blicka upp mot jättekupoler och torn som sticker upp mot himlen. Tillsammans rymmer detta storverk både gediget hantverk och transcendental andlighet.

Men för att allt detta ska hålla samman måste det vila på en solid grund, ett fundament som håller hela bygget på plats. Självkänslan är en sådan bas, psykets fundament. Med hög självkänsla blir männi­skan tillitsfull och tillfreds med sig själv, hon begåvas med en inre kraft som bär henne livet igenom. Saknar man den fasta grunden svajar hela bygget.

Det är lätt att blanda ihop självkänsla med annat som konstituerar en människa. Såsom självbild, en beskrivning av personen som påminner om en kontaktannons: glad, omsorgsfull, snygg 28-årig kvinna, född i Malmö…

Eller självförtroende. Det gäller mest sådant som vi gör eller kan göra, och till skillnad från självkänslan som är stabil, kan självförtroendet växla en hel del beroende på om vi lyckas med våra föresatser eller inte. Då och då kan vi tappa självförtroendet helt, eller så kan det hamna på topp om vi har en bra dag.

Självkänslans ursprung

I sociala sammanhang gäller självsäkerhet. Den brukar ha betydelse exempelvis när vi går på fest eller ska tala inför pub­lik, eller tar kontakt med andra.

Självkänslans källa ligger djupt begraven inuti vårt psyke, och dess ursprung är inte så enkelt att förstå. Men det är klart att den danas i och med den tidiga utformningen av självet, när frågan ”vem är jag?” gradvis söker sitt svar i ett växelspel mellan barnet och dess vårdare till att börja med, och så småningom med en allt större krets människor i dess omgivning. Det är då fundamentet grundläggs.

– Vi bygger då upp en idealbild av oss själva, ett slags ryggradskänsla för vilka vi är, berättar psykologen Maarit Johnson, docent och forskare vid Stockholms universitet med självkänsla som specialområde. Är självbilden realistisk kan vi leva upp till den. Orealistiska självbilder leder till låg självkänsla och kan ligga bakom psykiska problem och depression.

Sedan slutet av 1800-talet präglas psykologins historia av frågan om det är kompetensen som ger människan hennes grundläggande självkänsla eller om det snarare handlar om tidig bekräftelse från viktiga personer i den närmaste omgivningen. Sanningen ligger säkert i båda lägren – vi blir till i ett växel­spel med andra samtidigt som vi stärks av att kunna något.

Det går att beskriva skiljelinjen mellan de olika skolorna som skillnaden mellan en passiv och en aktiv väg till självkänsla. Den aktiva vägen förespråkades först av den moderna psykologins grundare, amerikanen William James, för över hundra år sedan. Självkänslan är för James ett relativt begrepp, den skiftar med hur framgångsrik man är. Men huru­vida man är nöjd eller inte hänger ihop med vad man vill åstadkomma, de egna ambitionerna. Alltså får James fram att självkänsla bildar en kvot: Självkänsla = förmåga/ambition.

Det innebär att din självkänsla är ett förhållande mellan vad du kan och vad du vill. Du kan då öka självkänslan på två olika sätt – genom att prestera mer eller vilja mind­re. Samtidigt är det en krävande balansgång att hålla gapet mellan dessa två lag­om stort.

Bra självkänsla förhindrar inte brott

I ett samhälle som premierar ständig tillväxt väljer vi oftast att prestera mer. I vår kultur, där det åtmin­stone synbarligen inte finns någon övre gräns för hur långt vi kan nå, ger vi inte upp våra ambitioner så lätt. I stället investerar vi oss själva i halsbrytande projekt med alla risker det innebär, i en ambitionsspiral som vår västerländska kultur i dag driver på.

William James syn på självkänslan har också blivit kärnan i den amerikanska kulturen. Om det går att öka självkänslan genom att vilja mer gäller det att intala alla från barnsben hur fantastiska de är, och alldeles speciella (amerikanska barn sjunger på dagis – I am special, I am special på ”Broder Jakob”-melodin) och att allt är möjligt bara de vill. Inte så olikt våra strävanden i Sverige att berömma barnen för hur oändligt duktiga de är, för då vill de växa in i kostymen så småningom, tror vi.

Hög självkänsla ansågs ett tag inte bara främja personliga framgångar, utan även förhindra brott, socialbidragsberoende, missbruk av droger och allt möjligt annat. Men det finns inte mycket som tyder på att hög självkänsla ligger bakom högre betyg eller bättre karriär. Den minskar inte ens alkoholmissbruk, och påverkar knappast brottsligheten. ”Det var den största besvikelsen i mitt liv”, lär den amerikanska psykologiprofessorn Roy Baumeister ha sagt, när han gjort en grundlig vetenskaplig genomgång för Världshälsoorganisationen, WHO, av vad forskningen om självkänsla har kommit fram till.

Framgång räcker inte

För Baumeister, som är en av de mest framstående nutida forskarna på området, är självkänslan beroende av yttre faktorer, sådana som får personen att känna sig överlägsen. Självkänslan är för honom sättet att tänka om sig själv, som att se sig utifrån och kunna sätta ett värde på ­jaget. Fast det räcker nog inte, tycker Maarit Johnson.

– Att vara smart och snygg är säkert viktigt för självkänslan. Men det är bara en aspekt av självkänslan, en rationell sådan. Det krävs fortfarande en inre acceptans och självkärlek som grundades när vi var små barn, långt innan vi hade förmågan att tänka. Därför ser vi att många begåvade, vackra och framgångsrika människor också kan drabbas av självtvivel och djup olycka.

Denna emotionella grund för självkänslan som Maarit Johnson efterlyser sägs uppstå i och med att individen formar sin syn på sig själv genom att spegla sig i omgivningens ögon. Här kommer vi till ett annat sätt att se på upphovet till självkänsla, det mer passiva sättet som först formulerades av den amerikanska socialpsykologen George Herbert Mead. Denne, ett par decennier yngre än William James, vistades en tid vid samma universitet som sin äldre kollega och tillhörde samma filosofiskola i USA, pragmatismen. Men han formulerade grundvalar för självkänslan som helt skilde sig från James – enligt Mead tar människan till sig andras omdömen och fogar dem samman till en egen självbild.

Uppfattning om allsmäktighet

Psykoanalytikern Maria Yassa har mött både män och kvinnor som upprätthåller sin självkänsla genom att ständigt prestera. Den ömtåliga självkänslan har att göra med tidig kränkning eller rent av övergrepp som de tacklar genom att visa upp en perfekt yta.

– Ett barn som inte får hjälp av en vuxen som kan härbärgera dess känslor får gärna en föreställning om att det måste ta hand om allting själv, säger Maria Yassa. Men jag är för liten och kommer inte att klara det, kan barnet tycka. Så ersätter det en inre trygg struktur, där världen så småningom kan kännas hanterbar, med en yttre kontroll där man städar, gör jättebra ifrån sig på jobbet, där man ser perfekt ut och är duktig på alla sätt och vis. Därför att minsta krackelering på ytan väcker till liv panikkänslan av att inte klara sig, en sorts total översvämning.

Under den blanka rustningen finns hos prestationsmänniskorna en djup osäkerhet om de över huvud taget kan klara av någonting. Och ju större den inre osäkerheten är, desto starkare är behovet av bekräftelse. Ju skörare självkänsla, desto mer applåder behöver vi höra, men egentligen litar vi inte på dem. Innerst inne misstror vi berömmet, för själva tror vi att alltihopa är fejk.

– Vi glömmer att människor har olika förutsättningar, och att ett barn inte kan tränas och drillas till att svara mot föräldrarnas föreställning om hur ett barn ska vara. Alla människor har självklart samma värde, men vi kan göra olika saker olika bra. Att alla ska ha alla vägar öppna hela livet – det är en allsmäktig föreställning, och en falsk sådan, säger Maria Yassa.

Tänk om du inte når de där stjärnorna, då är du svag, misslyckad! Det är ju inte tal om att det kan vara svårt eller rent av omöjligt att nå dit. För det som har blivit norm i dag är att vara först, vackrast och mest framgångsrik.

– Det är det lilla barnets föreställning som delas av omogna män och omogna kvinnor i dag. Den allsmäktiga föreställningen om att storleken är viktigast, att ha är bättre än att inte ha. Att mäta allting i kvantitet – jag har fler kulor än du, därför är jag bättre – det är fyraåringens sätt att tänka och det är vår nutida norm.

Många saknar tidig anknytning

Vikten av upplevelser i den tidiga barndomen lyfts fram i en annan modell för grunderna till självkänsla – anknytningsteorin. Den tar avstamp i tanken att självkänslan generellt innebär en positiv grundsyn, och den kan i sin tur härledas utifrån ett naturligt behov av närhet, både känslomässig och fysisk, mellan mor och hennes barn.

Så resonerade John Bowlby, brittisk barnpsykiatriker som tillsammans med kollegan Mary Ainsworth utvecklade teorin om anknytning, tankar som fortfarande vänds och vrids på olika sätt. Efter att ha observerat barn som var övergivna eller bodde på barnhem (det var många föräldralösa barn i Europa efter andra världskriget) kom de fram till att en nära och obruten relation till en person, oftast mamman, tidigt i barndomen är en förutsättning för att ett barn inte ska fara psykiskt illa senare i livet. Mycket energi går annars senare i livet åt för att avvärja den livshotande känslan av ensamhet, hotet om att återigen bli sviken och lämnad.

Hur skrämmande blir då inte rapporten i mars 2007 från Barnombudsmannen, BO, som konstaterar att ungefär en tredjedel av barnen i Sverige saknar ett tryggt anknytningsmönster som en stabil bas för att utforska omvärlden. Samtidigt känner sig allt fler föräldrar i dag vilsna i sin relation till barnen och söker hjälp för sina svårigheter, skriver BO. Har den ökande psykiska ohälsan bland svenska barn att göra med att föräldrarna tappat förmågan att fungera som den säkra klippa som är livsavgörande för ett litet barn? Kan det hektiska liv som småbarnsfamiljer lever bli en hälsorisk för barnen?

– I dag har många föräldrar dålig självkänsla, och barnen blir en förlängning av mammas och pappas ambitioner. Har du någonsin tittat på när barn spelar en fotbollsmatch? frågar Maarit Johnson. Det kan bli riktig kalabalik, föräldrarna hatar varandra och barnen får hela tiden kämpa för att infria de vuxnas behov att visa sig överlägsna.

Att få föräldrarnas kärlek bara när du lyckas och gå miste om den när du misslyckas, kan leda till att du själv sedan försöker upprätthålla ditt värde som människa genom att prestera och visa dig duktig. Framgångarna ska vinna tillbaka den bristande känslan av att vi är något värda.

Inre och yttre självkänsla

Den självkänsla som bygger på framgångar, en förvärvad eller yttre självkänsla, följer traditionen från William James och besvarar frågan vad jag kan göra. Den skiljer sig från den inre självkänslan som är en grundläggande, emotionellt baserad upplevelse av det egna värdet och som ger svar på frågan om vem jag är. Varje människa bär på en kombination av dessa två, och Maarit Johnson försöker utforska dem tillsammans.

En kombination av god inre och god yttre självkänsla blir berikande, och framgångarna leder till att självkänslan stärks. En sådan person kallar Maarit Johnson för en glad presterare.

– En person med en god inre självkänsla både ger och tar i relationer, hjälper andra och kan själv ta emot stöd när hon behöver det. Hon bär på en stark integritet och kan säga nej till andras påtryckningar och förslag, säger Maarit Johnson. Den som å andra sidan har god yttre självkänsla är aktiv, söker sig till nya utmaningar och satsar på karriären. Den personen ställer höga krav på sig själv och tenderar att vara perfektionistisk och noggrann.

Om den inre självkänslan där­emot är svag hjälper det föga med en hög yttre självkänsla. Då är det lätt att prestationerna tar över, och vi blir beroende av olika aktiviteter, vi blir tvångspresterare. Det ständiga behovet av bekräftelse och uppskattning driver tvångspresteraren utöver det görligas gränser.

Möter utmaningar olika

Det är stor skillnad mellan hur personer som saknar grundtrygghet reagerar på utmaningar och dem som har en stabil inre självkänsla. Det visade ett försök som Maarit Johnson genomförde med studenter där gladpresterare och tvångspresterare jämfördes.

Deltagarna fick lösa uppgifter med bokstavskombinationer. De fick själva bestämma svårighetsgraden på nästa uppgift efter att ha fått svar på hur det gick med den förra. De som hade hög inre självkänsla anpassade sina ambitioner till hur det gick för dem att lösa uppgifterna. Gick det sämre sänkte de ambitionerna, gick det bättre gav de sig på svårare uppgifter. På så sätt ökade de både sina prestationer och självkänslan.

De som hade låg inre självkänsla däremot satsade högt och samtidigt helt orealistiskt. De valde allt svårare utmaningar, oberoende av hur det gick för dem att lösa tidigare uppgifter. Deras resultat blev därmed sämre, men då skyllde de sina misslyckanden på att uppgifterna var för svåra. Så fortsatte de ändå att kämpa med alldeles för svåra uppgifter för att tillfredsställa det allestädes närvarande behovet att hävda sig.

Experimentet visar att de glada presterarna ser utmaningar som ett tillfälle att lära och få extra stimulans, medan tvångspresterarna snarare ser dem som ett hot mot den egna självkänslan. Den senare typen av personlighet blir lätt engagerad i olika aktiviteter och har svårt att säga nej till erbjudanden och nya utmaningar, hur hopplösa de än är.

Tvångspresterarna har helt enkelt låg verklighetsanknytning. Det är vanligt att de väljer krävande sysselsättningar, inte tål kritik och ser minsta misslyckande som en katastrof. Extrema tvångspresterare är inte så vanliga. Men vi är många som lever under ständig tidspress, vill göra flera saker samtidigt, önskar uträtta mycket och bra, och har svårt med allt som står i vår väg – att stå i kö, vänta i telefon, ja till och med bråkdels sekunder blir ibland helt olidliga när datorn tar lång tid på sig att hämta något ur minnet.