Annons
Hundar i jakten på sjukdomsgener

Boxern Arwen har en rubbning i sköldkörteln och tar medicin.

Bild: 
Torbjörn Larsson

Hundar i jakten på sjukdomsgener

Rashundar håller på att revolutionera jakten på gener bakom allt från cancer till aggressivt beteende – hos både hundar och människor.

Vissa hundar är mer aggressiva än andra. Nu har forskare i Norge inlett jakten på gener som kan förklara skillnaderna.

– Vi har hittat lovande regioner i arvsmassan, men ännu inga specifika gener, säger Frode Lingaas, professor i medicinsk genetik vid Norges veterinærhøgskole i Oslo.

Han understryker att en hunds erfarenheter i livet också påverkar hur aggressiv den blir i en viss situation. Trots det har han gott hopp om att hitta genvarianter som ökar risken för att en hund får häftiga vredesutbrott utan rimlig anledning. Han tänker sig att resultaten kan leda till gentester som gör det lättare att gallra bort anlag för oönskad aggressivitet.

Frode Lingaas och hans medarbetare har samlat uppgifter om engelsk cocker spaniel, engelsk springer spaniel och flera andra raser. Hundägare har svarat på utförliga enkäter om sin hunds beteende i olika situationer. Forskarna har sedan granskat hundarnas hela arvsmassa på jakt efter skillnader mellan de mest aggressiva hundarna och de snällaste.

Kan ge nya mediciner

Syftet är i första hand att hjälpa uppfödare att avla fram hundar med ett temperament som fungerar bra i umgänget med människor. Men i förlängningen tänker han sig att forskningen också kan få direkt betydelse för människan.

– Det är helt klart viktigt att få kunskap om signalämnen och annat som påverkar temperamentet när det gäller aggressivitet, rädsla och liknande. Det kan leda till nya mediciner för människor som har svårigheter med sådana saker, säger Frode Lingaas.

Hans studier av aggressivitet är ett av många exempel på hur forskare runt om i världen har börjat utnyttja rashundar i jakten på intressanta gener. Målet är både att förstå hundens grundläggande biologi och att så långt som möjligt överföra resultaten till människan.

Traditionellt har forskarna ofta letat efter gener kopplade till sjukdomar och andra egenskaper hos människor i väl avgränsade befolkningar, till exempel finnar, ashkenazer och invånare på vissa öar. Men det har sina nackdelar.

Hunden delar våra sjukdomar

Folksjukdomar som cancer och åldersdiabetes är komplicerade. Massor av olika gener och faktorer i miljö och livsstil kan ligga bakom att risken att drabbas ökar. Och ingen folkgrupp är så ärftligt belastad att de inblandade generna är lätta att hitta. Som regel måste forskarna analysera blodprover från tusentals människor om de ska ha en chans att lyckas. Dessutom innebär forskning om genetiska sjukdomar hos människor alltid att individer och grupper kan känna sig utpekade och få svårt att hantera ny kunskap om sina genetiska skavanker.

– Hos hundar är allt mycket enklare, säger Åke Hedhammar, professor i medicinska sjukdomar hos hund och katt vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.

Han menar att hunden är som gjord för genetiska studier. Varje hundras liknar en isolerad folkgrupp på en ö, men är mycket mer homogen. Och andelen hundar som drabbas av olika sjukdomar varierar kraftigt mellan olika raser. Därför behövs ofta bara en tiondel så många hundar som människor för att hitta samma typ av sjukdomsgener.

Det stora genombrottet för dagens genjakt bland rashundar kom år 2005. Då var avläsningen av arvsmassan hos en hund – boxertiken Tasha – äntligen klar. Ledare för projektet var den svenska molekylärbiologen Kerstin Lindblad-Toh vid Broad Institute i USA. Hon samordnar arbetet med att avläsa och analysera hela arvsmassan – det så kallade genomet – hos ett tjugotal olika däggdjur. Bland hennes avslutade projekt finns musen, hunden, schimpansen och hästen.

– Det fina med hunden är att den är påfallande lik oss när det gäller risken att få vanliga folksjukdomar, säger Kerstin Lindblad-Toh.

Näst efter människan är hunden det djur som oftast går till doktorn. Och till skillnad från djur i laboratorier delar hunden till stor del människans miljö och livsstil, vilket är viktigt för sjukdomar där miljöfaktorer spelar stor roll.

Kerstin Lindblad-Toh och hennes medarbetare har utvecklat ett snabbtest för att undersöka enskilda dna-bokstäver som kan vara utbytta på olika platser jämnt utspridda i hundens hela arvsmassa. Testet är ett billigt alternativ till att avläsa hela arvsmassan på nytt för varje hund, och har blivit ett viktigt verktyg för forskarna.

Aveln skadar foster

En av de första raserna som undersöktes med testet var rhodesian ridgeback, känd för att ha ett stråk av päls på ryggen som växer framåt i stället för bakåt.

Forskarna jämförde arvsmassa från tolv sådana hundar med nio hundar av samma ras men utan ridge. Det räckte för att hitta den genförändring som ger rasen dess karakteristiska hårkam – och samtidigt ökar risken för dermoid sinus, en allvarlig skada som liknar ryggmärgsbråck hos människan.

I teorin skulle det vara möjligt att gentesta avelshundar för att se om de har en enkel eller dubbel uppsättning av ridgeanlaget. Hundar med dubbel uppsättning löper mycket större risk att födas med ryggmärgsskador.

Ingen valp skulle ha dubbla anlag om uppfödarna valde att bara låta hundar med enkel uppsättning av anlaget para sig med ridgelösa hundar. Men Specialklubben Rhodesian ridgeback Sverige kräver att ridgelösa hundar ska uteslutas ur aveln, vilket Kerstin Lindblad-Toh beklagar.

– Jag skulle inte förespråka att man avlar fram en egenskap som skadar djuren. Men när djuren redan finns så tycker jag att det är OK att använda dem i forskningen, säger hon.

Den strikta aveln på rashundar är ett ganska nytt fenomen. Nästan alla dagens närmare fyra hundra raser har i sin nuvarande skepnad uppstått under 1800-talet eller senare.

Syskonparning var vanligt

Människans band till vår bästa vän är desto äldre. Vargen slog följe med människan och utvecklades till hund – det första av alla domesticerade djur – för ungefär 16 000 år sedan. Det skedde i Kina, sannolikt söder om Yangtzefloden, enligt en stor genetisk studie som molekylärbiologen Peter Savolainen vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm och hans medarbetare publicerade i somras.

Alla de moderna raserna började med avel på några få individer. Uppfödare har ibland låtit syskon eller andra familjemedlemmar para sig med varandra för att styra valparnas egenskaper. Och ett fåtal utvalda hanar brukar få para sig med massor av tikar.

Den här typen av avel har lett till stora skillnader mellan raser när det gäller både utseende och beteende. Men inom raserna är den genetiska variationen liten, och gener som ökar risken för olika sjukdomar har hopat sig. Irländska varghundar drabbas till exempel trettio gånger oftare av skelettcancer än hundar i genomsnitt. Och risken att en samojedhund får diabetes är åtta gånger högre än hos många andra raser.

Det finns redan en lång rad kända hundsjukdomar som beror på enskilda och specifika förändringar i arvsmassan med enkel nedärvning. Svenska Kennelklubben har hittills börjat registrera resultat från åtta olika dna-tester för genvarianter som bland annat skadar ögonen, hjärnan, njurarna och de vita blodkropparna. Uppfödare använder testerna till att spåra anlagsbärare för att kunna sortera bort dem ur aveln.

– Det är förstås inte vad vi har tänkt oss för människans del, säger Åke Hedhammar.

I stället hoppas han att hundens säregna genetik ska göra det möjligt att hitta gener som påverkar människans hälsa, men som är svåra att kartlägga i vår egen art. Den kunskapen skulle i förlängningen kunna leda till nya sätt att behandla sjuka människor.

Tvångsbeteende kartlagt

Ett konkret exempel gäller tvångssyndrom, som på engelska kallas obsessive compulsive disorder, OCD. Hos människor kan symtomen handla om att de måste kontrollera att spisen är avstängd så många gånger att det blir jobbigt att lämna huset, eller att tvångsmässigt tvätta händerna gång på gång tills de blir såriga.

Många forskare anser att sådana tvångsmässiga tankar och handlingar till viss del går i arv. Men än så länge har ingen lyckats hitta någon gen som skulle kunna vara inblandad.

Bland hundar finns liknande beteenden. Kerstin Lindblad-Toh och hennes medarbetare har studerat dobermannhundar som tvångsmässigt slickar sig på sidan eller rygggen. De jämförde arvsmassan från sådana hundar med arvsmassan från vanliga dobermann och upptäckte tydliga skillnader.

– Vi hittade en gen som verkar ha väldigt stor betydelse, säger Kerstin Lindblad-Toh.

Upptäckten har nyligen publicerats i tidskriften Molecular Psychiatry. Den aktuella genen – CDH2 – är aktiv i hjärnan och reglerar förbindelserna mellan nervceller.

Under det senaste året har svenska forskare också hittat mutationen bakom den neurologiska sjukdomen SAN (sensorisk ataktisk neuropati) som uteslutande drabbar golden retriever och som ger vinglig gång. De har utvecklat ett test för att hitta bärare av det anlag som ökar risken för sjukdomen. Och nyligen visade Uppsalaforskarna att mutationer som hos människor ökar risken för bröstcancer respektive ALS (amyotrofisk lateralskleros) ligger bakom motsvarande sjukdomar även hos hundar.

Sverige är unikt

En lång rad liknande projekt pågår runt om i världen. I Europa samarbetar molekylär- och veterinärmedicinska forskare i tolv länder inom organisationen Lupa i jakten på medicinskt viktiga gener hos hundar. På listan över sjukdomar som studeras finns bland annat cancer, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och ett tjugotal andra diagnoser.

Den norska studien av ilskna hundar ingår också, trots att aggressivitet som regel inte är någon sjukdom. En stor del av den övriga forskningen sker i Uppsala. Ett av skälen till det är att Kerstin Lindblad-Toh sedan år 2007 är professor i komparativ genomik vid Uppsala universitet. Hon är en av världens ledande experter på området.

I Sverige finns dessutom ovanligt omfattande register över landets närmare en miljon hundar, varav cirka 85 procent är renrasiga. Svenska Kennelklubben och försäkringsbolaget Agria har byggt upp databaser med uppgifter om hundarnas stamtavla och sjukdomshistoria som forskarna i Uppsala har tillgång till.

Speciellt för Sverige är också att många hundar har blivit undersökta med ett slags personlighetstest ända sedan 1940-talet. I dag finns över 80 000 hundar i registren. Inom vissa raser av brukshundar har mer än hälften gått igenom tester av nyfikenhet, jaktinstinkter, rädsla, aggressivitet och andra mentala egenskaper.

– Vår nästa ambition är att utnyttja sådana data i genetiska studier, säger Åke Hedhammar.

Annan etik för människor

Det lär inte bli lätt. Mentala egenskaper är sannolikt kopplade till en hel uppsjö av olika gener som samspelar både med miljön och med varandra. Åke Hedhammar hör dock till dem som anser att det i princip borde vara möjligt att hitta gener som hänger ihop med flera av de egenskaper som tillsammans utgör en hunds temperament. Om han har rätt kan resultaten väcka debatt långt utanför kretsen av veterinärer och hundägare.

I början av 1990-talet lanserade federala myndigheter i USA ett forskningsprogram kallat Violence initiative som bland annat gick ut på att hitta biologiska förklaringar till våld bland människor. Det väckte ont blod. Kritiker dömde ut initiativet som ett försök att definiera våld som ett biologiskt problem hos enskilda individer, snarare än ett socialt problem som angår hela samhället.

Studier av aggressivitet och andra mentala egenskaper bland hundar ger inte lika stora rubriker. Men i den mån som resultaten går att överföra till människor kan de lätt bli tillhyggen i diskussioner om människors ansvar för sina handlingar, och om rätten till genetisk integritet.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Kul läsning! Jag ser fram emot allt mera som upptäcks, men blir bestört över vissa hundrasklubbars dåliga argument för att inte skydda hundarna mot sjukdom och lidande. Hundarna störs nog inte av att slippa ridgen på ryggen, de kan väl inte se den?

Bra sagt Ann, håller med till 100 %! Bra artikel och intressant forskning, men blir förbannad på människans uppförande i vissa fall!
Varför ska hundar och djur i allmänhet behöva lida för människans patetiska ytlighetsberoende?
I vissa fall är det ju som att människan utsätter hunden för livslånga tortyrer när man avlar på utseendet och skiter i de kroppslilga effekter som sker vid en sådan avel när t.ex. hunden med stor sannolik kommer att få ryggproblem. Eller är det så att hunden har något att tycka till om?

Lägg till kommentar