Annons

Ett flockdjur. Knappt en meter hög, långsammare än en flodhäst och omgiven av köttätande rovdjur. Homininen var inte ensam och stark.

Bild: 
Carl Douglas / Deep Sea Productions

Rovdjuren formade oss

Miljoner år av kamp för överlevnad bland rovdjuren har gjort oss till dem vi är i dag.

Författare: 

Publicerad:

2015-10-08

Allt hade varit annorlunda om människan uppstått i till exempel Australien. Men om det är något som de senaste årtiondenas omvälvande nya kunskap entydigt pekar på, så är det att våra förfäder, homininerna, lämnade de övriga apornas utvecklingslinje i Afrika, att vårt släkte Homo uppstod där för över två miljoner år sedan och att vår egen runt 200 000 år gamla art också den är afrikansk från början. Gener, fossilfynd och arkeologiska lämningar talar samstämmigt för detta.

Och varför är det så? Det har bland annat att göra med alla de olika köttätande däggdjur som just Afrika var smockfullt av. Det handlar om våra tidiga släktingars årmiljoner av kamp för överlevnad bland dessa formidabla fiender.

Rovdjuren har spelat en stor roll för den hominin-evolution vars spår vi kan skymta redan för mer än fem miljoner år sedan, till exempel i den etiopiska Awashdalens fossil, och de kan märkligt nog ha betydelse för hur vi ser på vår egen inre natur. Det är en slutsats av forskarnas långa djupdykning i våra förfäders äldsta historia. Här i Awashdalen har en stor internationell forskargrupp under mer än ett kvartssekel studerat en lång rad mänskliga släktingar, från det att vi lämnade de andra primaterna fram till de första förstenade skelettresterna av vår egen art.

De förhållandevis rika fynden av det allra tidigaste släktet, Ardipithecus, visar till exempel att homininerna, till skillnad från andra primater, ända från början saknade utskjutande hörntänder. Hos andra apor slipas dessutom dessa ständigt skarpa mot underliggande tänder. Beror det på att vi skaffade oss stenyxor, vilket ledde till en utveckling hos våra förfäder som innebar att normala primaters skarpa vapen i munnen tillbakabildades? Men de farliga rovtänderna försvann miljontals år innan vi kunde börja försvara oss med stenyxor.

Forskningen visar dessutom att vi i mer än fyra miljoner år har gått på två ben. Det är vi ensamma om bland jordens alla däggdjur. Det gör oss också långsamma; vi kan inte springa ifrån några stora rovdjur. Vi har inga klor som är lämpade för att slåss med. Vi har till råga på allt i drygt tre miljoner år varit nakna, utan schimpansers och bonoboers skyddande päls. Och jämfört med till exempel människoaporna är vi inte särskilt muskulösa.

När evolutionen drev fram alla dessa speciella egenskaper hos våra förfäder, innan vårt eget släkte föddes, var Afrika fullt av väldiga köttätare. Det har bland andra den svenske paleontologen Lars Werdelin visat. Denne professor är en internationellt respekterad specialist på den forna rovdjursfaunan. Våra förfäder levde omgivna inte bara av dagens lejon och leoparder, utan också av mängder (både räknat i antalet arter och individer) av numera utdöda rovdjur: gigantiska sabeltandade katter, långbenta hyenor, jättelika björnhundar (som varken var hundar eller björnar utan tillhörde en nu helt utdöd grupp rovdjur), leopardstora grävlingar och väldiga uttrar som inte har någon modern motsvarighet. De var både fler och farligare än i dag.

Så såg den riskabla värld ut där alla dessa tidiga små, många knappt meterstora, homininer levde. De var långsammare än en flodhäst och hade inga inbyggda vapen att slåss med. Inte en chans att klara sig själva i den miljön. Ensam var inte bara svag utan död. Bara tillsammans med andra klarade de sig. Vi fick en djup, under miljoner år genetiskt befäst, existentiell skräck för att bli ensamma och utstötta. Vad som helst för gruppens skull. Man måste tillhöra ett sammansvetsat vi för att överleva och kunna vidarebefordra sina arvsanlag. Detta lyckades inte så bra för någon ”ensam är stark”. Men tillsammans blev vi trots vår individuella svaghet en formidabel kraft i den afrikanska faunan.

Alla vet ju att den moderna människan verkligen ställt till det. Först kom jordbrukare och boskapsskötare för några tusen år sedan och genomförde den neolitiska revolutionen. De bytte världen över ut den naturliga floran mot framför allt de 56 storkorniga grässorter vars frön var stora nog för oss att äta, och de ersatte den naturliga faunan med de kraftiga (över 45 kilo tunga) växtätare som har mycket kött eller är starka dragdjur. Det fanns 148 olika sådana tänkbara arter av nyttodjur i världen, men av dem var det bara 14 som var någorlunda lätta att förslava. Dessa var alla från Eurasien, Nordafrika eller Amerika – inget enda från det tropiska Afrika, där djuren under årmiljoner lärt sig att hålla ett säkert avstånd till människan. Och hur det gått i vår tid med människan och naturen ska vi inte tala om. Vi har blivit specialister på att manipulera vår omgivning och skaffat oss ofattbart kraftfulla vapen i vår kamp för att stöpa om den globala miljön. Så var det ju inte förr, då levde vi i samklang med naturen. Eller?

När man sitter och tittar ut över Awash, Kalahariöknen eller den legendariska Olduvaiklyftan i Tanzania, är det lätt att intala sig att så här såg det ut när våra förfäder för eoner sedan flyttade ut från Afrikas skogar till dess öppna vidder. Zebror och gnuer betar, hyenor stryker omkring, lejonens dova bas mullrar någonstans långt borta. Men ny forskning ger en helt annan bild. Hela denna afrikanska vy har förändrats. Och det tycks vara just vi människor som i grunden har påverkat faunan. Det handlar inte om det som hänt alldeles nyss, vare sig den neolitiska revolutionen, storviltsslakt à la Teddy Roosevelt eller dagens tjuvjakt på elefanter och noshörningar, syftande till att ge äldre östasiatiska män hopp om någon liten erektion. Det handlar i stället om vilka konsekvenser det fick när vårt släkte med Homo erectus i spetsen började äta kött i stor skala för ett par miljoner år sedan.

Redan då blev flockdjuret människan så mäktigt att hon hotade alla de livsfarliga bestar som på den tiden uppfyllde Afrika. Lars Werdelin har visat hur vårt släkte Homos beteende på scenen för drygt två miljoner år sedan innebar en så stark konkurrens, trots att våra förfäder troligen inte var särskilt talrika, att den ena efter den andra av de stora rovdjursarterna (de som i snitt vägde minst 21,5 kilo) gick under.

Det här sammanföll med att människan flyttade ut på savannen och började använda stenverktyg i stor skala. Lars Werdelins hypotes är att det var konkurrensen från människan som ledde till utrotningen. Vårt släkte hade uppstått just vid denna tid och vi började äta kött i en omfattning som ingen tidigare hominin, eller primat för den delen, lyckats med. Det evolutionära trycket utrustade människan med de starka gluteus maximus-muskler i sätet som gjort att vi sedan dess har kunnat springa långt tillsammans, om än inte särskilt fort. Även om vi är långsammare än människoätande rovdjur kan vi löpa längre än nästan alla andra däggdjur. Bara regelbundet migrerande hovdjur som hästar är möjligen lika uthålliga som vi.

Det betydde att en flock människor, när de såg gamarna samlas ovanför rovdjurens nyslagna antilop några kilometer bort, i samlad tropp kunde kuta i väg dit. Genom att vara sammansvetsade vågade de sig på att skrämma bort även de största katter från deras byten. Även farliga lejon lärde sig att frukta en skarpslipad sten som kom farande genom luften och dröp motvilligt i väg från all maten. På det sättet fick vi tillgång till högvärdig föda på ett förhållandevis energisnålt sätt.


Vårt släktträd. Människan och hennes närmaste utdöda släktingar, homininerna, bildade en egen utvecklingsgren när de skiljdes från schimpanserna.

Källor: Richard G. Klein: Darwin and the recent African origin of modern humans, PNAS 22/9, 2009, Bernard Wood: Reconstructing the human evolution: Achievements, challenges and opportunities, PNAS 11/5, 2010, Nationalencyklopedin.

Bild: 
Johan Jarnestad & Anders Ryttarson Törneholm

Våra väldiga hjärnor krävde mycket näring. Deras tillväxt balanserades av att vårt matsmältningssystem blev mindre. Men förutsättningen för att allt skulle gå ihop var att dessa små tarmar fick lättsmält högeffektiv föda. Våra nya stenredskap kunde användas till att skära loss kött och slå sönder lårben och kranier. Nu kunde vi som inga andra primater förr äta animaliskt protein, för att inte tala om omega-3-rika fetter från bytesdjurens benmärg och hjärnor. Detta var rena raketbränslet för att bygga nervsystem och de nya stora hjärnornas väldiga pannlober med dittills oöverträffad kapacitet.

Så småningom övergick vårt asätande allt mer i jakt. Människans konkurrens blev många afrikanska rovdjur övermäktig. När vår art lämnade Afrika hittade vi stora feta eurasiska, australiska och amerikanska bytesdjur som inte – likt sina afrikanska motsvarigheter – haft en lång evolution på sig för att lära sig frukta homininer. Jakten intensifierades och den smarta människan skaffade sig allt bättre jaktvapen nu när de verkligen behövdes – vi är av naturen lata och undviker att lägga kraft på att uppfinna saker som vi inte har glädje av. Detta ägde rum samtidigt som den stora nedisningen i norr gjorde världens klimat kallare och torrare, med ett maximum för 20 000 år sedan. Resultatet av allt detta var att megafaunan av stora växtätare världen över dog ut, utom i Afrika. Sammanlagt försvann 177 stora däggdjursarter.

Människan har manipulerat världen sedan vårt släkte uppstod. Det nya är att vi nu förfogar över metoder som hotar inte bara vår omgivning, utan också oss själva.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar