Elva dagar efter förlossningen tog Jockes sambo sitt liv

Hon kunde inte sova. Sömnbesvären hade plågat Charlotte Jörgensen under delar av graviditeten, och fortsatte efter förlossningen. En kväll bestämde hon sig för att åka en sväng med bilen. Ett hejdå. En altandörr som stängdes. Sambon Jocke Sundberg satt med bebisen i soffan och såg hur hennes vita Ford Focus rundade kurvan nere i Gårdskär centrum.

Strax före midnatt väcktes han av gallskrik. Charlotte hade ammat innan hon åkte, men nu var den nyfödde hungrig igen. Snabbt stängde han sovrumsdörren för att skriket inte skulle väcka store-bröderna Wilmer och Elliot, åtta och tolv år, innan han ringde henne. Konstigt. Signalerna gick fram i rummet bredvid. Varför hade hon lämnat telefonen hemma?

Någon modersmjölksersättning fanns inte i huset, men han lyckades på något sätt få den lille att somna om. Senare samma natt blev han kontaktad av polisen.

– Han frågade efter igenkänningstecken och jag beskrev hennes armtatuering. Ett W och ett E. Och en sol, säger Jocke Sundberg.

Polisen sade att Charlotte var död, och att det fanns omständigheter som gjorde att det klassades som suicid och inte som en olycka.

– Då rasade allt. Jag fick panik, säger Jocke Sundberg.

Paret träffades på en midsommarfest år 2000 och blev tillsammans kort därpå. De skaffade hund och byggde hus i Gårdskär i norra Uppland.

– Charlotte var jättesprallig och glad. Hon jobbade på Willys och hade alltid med folk att göra. Hon var den sista personen som man trodde skulle göra så här, säger Jocke Sundberg.

Efter den första förlossningen led hon tillfälligt av oro och sömnbesvär, det visste han. Det gjordes också en särskild uppföljning efter att hon fött barn för andra gången, men då mådde hon bättre. Under den tredje graviditeten upplevde både han och hennes kompisar att hon mådde bra. Hon brottades med sömnbesvär, som alltid gick över efter ett par dagar.

– Men det här var mitt under pandemin. Jag fick inte följa med till barnmorskan och höra hjärtljud, eller se ultra-ljuden. Ingenting, säger han.

Först i efterhand har han fått ta del av hennes journaler och förstått att hon sökte vård för oro, yrsel och sömnproblem redan i graviditetsvecka 7. En remiss till psykolog avslogs med motiveringen att det var ”för tidigt” i graviditeten. När hon återkom senare uppmanades hon att vänta igen, eftersom psykologen hade semester.

Ett annat problem var att familjen bodde på gränsen mellan två regioner. Barnmorskemottagningen i Skutskär tillhörde Uppland, medan förlossningen och vårdcentralen fanns i Gävleborg. Eftersom det saknades samordning mellan vårdinstanserna var det ingen som såg helhetsbilden av hennes mående. Det gjordes heller ingen särskild uppföljning efter den tredje förlossningen.

– Det är klart att man anklagar sig själv. Hur kunde jag inte märka att hon mådde så dåligt? Och tänk om jag hade sagt åt henne att vara hemma den där kvällen i stället. Hade allt blivit annorlunda då?

I dag har Philippe hunnit fylla sex år. Hemma i villan i Gårdskär drar han på sig en gråblå maskeradjumpsuit med Batmanmotiv.

– Mamma är död och farfar har brutit foten, säger han.

Han pratar om döden som om det vore det mest självklara som fanns. Hela familjen har fått professionell hjälp att bearbeta sorgen och sexåringen har just varit på hockeyträning i Skutskär. Nu vill han visa sitt rum, sitt lego, sin spargris och sina utklädningskläder. Han berättar att hockey är roligare än fotboll. Att kaffe kokar långsamt. Att man kan köpa roligare grejer om man sparar veckopengen. Sedan byter han om till polis.

– Pappa ska till fängelset. Weee-ooo-wwwweeee-oo! ropar Philippe.

Sedan stannar han mitt i leken, och lägger till:

– Det var tur att pappa inte också dog. Vem hade då lagat maten?

På köksbänken ligger en papperskalender som var Charlottes. Den har stått framme ända sedan hon dog och används fortfarande flitigt, eftersom den innehåller alla viktiga födelsedagar. Här finns också en bild på henne.

Han bläddrar i spiralblocket och stannar med pekfingret vid lördagen den 1 augusti 2020. Hon och tjejgänget skulle bada bastuflotte, men hon ville inte följa med. Det var olikt henne. Han bläddrar vidare. Charlotte Jörgensen har skrivit allt från ”Sara 36” till ”Hockey-föräldramöte 17.45”.

Jag frågar vilket datum det var hon dog. Han gör en snabb inandning, nästan som att han fått ett slag i magen. Och svarar lågmält.

– Den 1 september. Hon var precis som vanligt den dagen. Sotaren var här hemma och hon ringde och klagade på bussbolaget som inte skötte tiderna för skolskjutsen, säger han.

Den 3 september har hon antecknat ”MVC ringer 13:00” med blyerts. Jocke Sundberg stannar med fingertoppen intill förkortningen för mödravårdscentralen.

– Även om det har gått sex år känns det fortfarande overkligt. Jag vet knappt vart de här åren har tagit vägen, dagar och veckor bara försvinner. Jag drömmer inte dagligen längre, men det händer ofta att jag vaknar upp och tror att hon ska vara tillbaka.

Eftersom paret inte var gifta ärvde barnen hälften av huset. Jocke Sundberg behövde lösa ut sina egna barn ekonomiskt och hamnade i en utdragen process med överförmyndarnämnden, som tog över två år. Mitt i den akuta sorgen tvingades han genomgå dna-tester för att bevisa faderskapet till Philippe. I flera års tid fortsatte det också att komma adresserad post till henne.

Jocke Sundberg undrar fortfarande hur vården inte kunde ta Charlottes mående på allvar när det fanns dokumenterat att hon sökt hjälp vid upprepade tillfällen. Han IVO-anmälde också fallet till patientnämnden, men då hade det gått för lång tid för att det skulle utredas.

I efterhand har han fått träffa chefen för vårdcentralen, som berättat att de har ändrat sina rutiner för att säkerställa att gravida och nyblivna mödrar snabbare ska få kontakt med psykolog.

Jocke Sundberg lägger undan papperskalendern och visar fotoväggarna som hon sammanställt i sovrum och vardagsrum. I yngste sonens säng ligger en prydnadskudde med texten ”too glam to give a damn”.

– Hon skulle känna igen sig om hon kom in här. Jag har inte ändrat någonting, säger Joakim Sundberg.

Kaffebryggaren är rosa, kökslampan likaså. Här står också kyl-skåpet med ismaskin som Charlotte prompt skulle ha.

Philippe har inga egna minnen av sin mamma och det finns bara enstaka bilder på dem ihop. Men hemma har de alltid pratat mycket om henne. ”Den här musiken gillade mamma”, säger han ofta. Hon var förtjust i Melodifestivalen, och familjen brukar fortfarande titta varje år.

– Philippe går fram till allt och alla, han sjunger och är inte rädd för någonting. Exakt så var hon också. De fick så lite tid tillsammans, men de är så lika.