Det här är en artikel från 1977.

Mikrodatorn utgör en väsentlig förutsättning för det fjärde steget i en teknisk social utveckling. Ett fjärde steg som just skall tas. Låt oss skissera de olika utvecklingsstadierna!

När människan började utnyttja fysikernas laboratorieförsök blev muskelarbete det som intresset först fokuserades kring. Vi fick ångmaskinen, som på slutet av 1700-talet kunde hämta upp vatten från Dannemora gruvas botten. Vi fick stora koncentrerade orörliga kraftenheter, som gjorde det möjligt att via remmar fördela kraft till Manchesters vävstolar. Vi fick effektiva skördetröskor som kunde fylla ladorna. Fysikernas kunskap kunde för första gången användas i stor skala för människans primära behov att slippa frysa och att slippa svälta.

Men till dem som fortfarande inte fick dessa primärbehov tillfredsställda hörde bl a de som arbetade vid vävstolar och skördemaskiner. Men med en förenad rörelse – arbetarrörelsen – kunde de själva tillgodogöra sig tillämpningar av denna mänsklighetens nya gemensamma kunskap. Sålunda fick fysikernas kunskap, tack vare en samordnad social förändring i västvärlden, respekt och tilltro.

Den tekniska utvecklingen fick med tiden en bred förankring. Vi skall dock komma ihåg den rädsla som fanns för att ångmaskinen och vävstolen skulle göra den mänskliga arbetskraften överflödig.

Den rörliga lilla kraftenheten, som därefter kom, lade bl a grunden till bilsamhället. I ett normalt svenskt hem finns små motorer i kylskåpet, dammsugaren, skivspelaren, bandspelaren, oljepumpen osv, i snitt ett 10-tal små distribuerade kraftkällor. Inte en koncentrerad enhetskälla som via kugghjul och remmar ger kraft till bil, kylskåp och dammsugare. Det var därför ett mycket stort steg som togs i och med att den distribuerade kraftkällan kom i människans tjänst.

Genomsnittsförbrukningen av kraft i vårt land ligger i dag på cirka 50 miljoner kW. Det gör på varje svensk ett genomsnitt på 6 400 W. En häst lär alstra 1/6 hästkraft vid normalt arbete, eller ungefär 100 W. Varje svensk disponerar således över 64 stycken ständigt arbetande hästar. Många är dock upptagna av aluminiumtillverkning eller liknande energislukande exportangelägenheter, men å andra sidan gör utländska hästar i gengäld ting åt oss. Frågan är hur många hästar vi svenskar vill ha i stallet innan vi anser muskelarbetet nöjaktigt ersatt.

Vi får inte glömma att ställa kvalitetskrav på våra redan existerande hästkrafter. Vi får inte tro att nya hästar i sig ger oss ett meningsfullare liv. Vissa unghästar har dessutom visar sig ha ett spill som stinker i 24 000 år.

Hjälp till muskelarbete blev det primära motivet för utnyttjande av fysikernas ansträngningar. Hjälp till tankearbete kom därnäst. När därför datorn uppenbarade sig upprepades historien, fast nu ligger den oss så nära i tiden att det är svårt att få perspektiv. Den koncentrerade tankehjälpen dök upp för 30 år sedan som en stor klumpig informationsbehandlingsenhet. Plötsligt kunde de trötta hjärnorna få hjälp med bokföring etc. Samtidigt fanns återigen en rädsla för att maskinen skulle ersätta människans arbetsinsats.

Den stora klumpiga 50-talsdatorn var en koncentrerad informationsbehandlingsenhet analog med 1700-talets koncentrerade muskelersättningsenheter. Under 1960-talet fick vi symboliskt sett remmar på datorerna. Vi kunde i likhet med Manchesters textilfabriker ha en stor koncentrerad “ångpannedator”, som via kablar förmedlade enkel form av bokföring till terminaler.

Med ett historiskt perspektiv måste vi inse att databankens terminal av 1970 inte är annat än informationsbehandlingens motsvarighet till 1800-talets remanslutna vävstol.

På energisidan har vi kommit långt vad beträffar såväl koncentrerade som distribuerade kraftkällor. På informationssidan står vi på tröskeln till det distribuerade informationssamhället. Det som tekniker och naturvetare vill berätta för politiker och beslutsfattare är att små rörliga informationsbehandlingsenheter i form av transportabla mini- och mikrodatorer pockar på att fullända bilden av en teknisk utveckling i fyra steg:

Samtidigt som ”stordatorn” under 80-talet sakta tekniskt förfinas kommer vi att ha en explosion inom såväl utveckling som användning av “lilldatorn”.

När man talar med människor som redan skaffat sig kunskap om mikrodatorn möts man genomgående av stor entusiasm.

Några citat ur Teknisk Tidskrift 1976:18 under rubriken Mikroprocessorn – hjärnan i 80-talets styrsystem:

I den ekonomiska facklitteraturen likaväl som i populärpressen har givetvis mikrodatorn uppmärksammats. Tidskriften Business Week hade 1976 en entusiastisk artikel, som snabbt kondenserades och publicerades i tidskriften Reader’s Digest – Det Bästa – december 1976, under rubriken The Smart-Machine Revolution med underrubriken: ”Get ready for an amazing new world of products equipped with their own microprocessor brains”.

Denna optimism har sina självklara orsaker. Frånsett den enorma potential som redan tekniskt finns i mikrodatorn uppfyller den i dag de tre allmängiltiga kraven nedan:

Mikrodatorn har också vettigt använd stora möjligheter att hjälpa oss att få ett energisnålare samhälle. Den kommer att reglera det framtida husets energiförbrukning. Den första mikrodatorn i bilen finns i Oldsmobile redan i år, en bil som blir bensinsnålare. Mikrodatorn kommer naturligtvis att finnas i morgondagens telekommunikation, avancerad telekommunikation som kan ersätta mången fysisk transport. Alla tre fallen är exempel på morgondagens tes: En mikrodator bör ”tänka” innan energi förbrukas.

Vilka allmängiltiga krav kan bli åsidosatta på grund av en mikrodator?

Ett sådant har dess storebror of föregångare, stordatorn (ångpannedatorn), redan visat på:

Två exempel kan belysa detta. Strax innan mikrodatorn blev känd 1971 kom en förfrågan från de svenska politikernas teknikrådgivare till Tekniska högskolan i Stockholm om möjligheten att använda elektroniken för att få en rättvisare bensinskatt. Den då dagsaktuella problematiken låg mer på bensinskatterättvisor än energibesparing. Förslagsställarna tänkte sig en billig liten svart låda som exempelvis registrerade kökörning, stopp-start-stopp-körning, körning som kollektivtrafiken kan kokurrera med, och därför borde beskattas högre. Ytterligare finesser i samma stil framhölls också.

Vid ett första påseende verkar problemet både spännande och tekniskt intressant. När mikrodatorn strax efteråt dök upp blev problemet tekniskt enkelt att genomföra. Däremot var integritetsproblemet inte lika enkelt.

Ett dataregister som får hjälp några miljoner bildatorer som registrerar bilägarens temperament föreföll inte speciellt vettigt. En enkel analys av den enskilda mikrodator-registreringen ger upplysning om bilförarens psyke i form av ”exceptionellt-ryckigt-körande” eller ”flegmtiskt-retarderande”. Tillsammans med redan centralregistrerade fysiska egenskaper anades snarast ett svar på frågan: Är kroppen och själen mer dokumenterad hos centraldatorn än hos Vår Herre?

När gruppen på Tekniska högskolan med nyvunnen erfarenhet av ansvar för teknikens användning sökte förmedla dessa synpunkter så väckte det föga gensvar.

Idén med den lilla svarta lådan låg tydligen i tiden. I en rapport från Ingenjörsvetenskapsakademien, Samhällsbyggandets framtida tekniska problem, IVA-rapport nr 39, Stockholm 1971, dyker den upp igen. I artikeln Bilskattemetern – ett hypotetiskt instrument för långsiktigt samhällssbyggande radar författaren upp en mängd fördelar med bilskattemetern. Nackdelarna är han också medveten om, t ex risk för ökad arbetslöshet inom bilindustrin. Författaren förutspår en politisk kamp när idén skall förverkligas i framtiden och ger förslag på lösningar av övergångsstörningarna.

Därmed rann idén ut i sanden den gången – eller gjorde den inte? Framtiden är här nu och de tekniska förutsättningarna för bilskattemetern finns …

Exempel två utgör en fri association i Huxleys anda på ovanstående exempel. Med det hedervärda motivet ”rättvisare skatter och samhällsdugliga medarbetare” kompletterat med det mindre hedervärda motivet “skit i konsekvenserna” kan naturligtvis en mikrodator implanteras tillsammans med en pacemaker för framtida samhällsekonomiska behov. Tillsammans med astronautteknologins möjligheter till kontinuerlig avläsning av blodtryck och andra fysiologiska parametrar kan medborgarens individuella önskemål och brister registreras och därefter beskattas eller avhjälpas.

Spriten kostar 75 öre litern och beskattas först vid konsumtionen. En rättvis alkoholskatt erhålls. Varför skall jubilaren betala sprit- och tobaksskatt? Det är spritdrickaren och tobaksrökaren som belastar sjukhusmaskinen. Deras konsumtion skall naturligtvis registreras och avläsas en gång om året. Mikrodatorn kopplar dessutom automatiskt in pacemakern när den ackumulerade sprit- och rökkonsumtionen passerar ett av socialstyrelsen föreskrivet värde.

Vi kan också i den heliga forskningens och fulla sysselsättningens namn plocka fram en fin exportartikel. Ett ting som kan användas i en “Brave new world” med mindre nogräknade diktaturer. En mikrodator som med hjälp av implanterade detektorer på befolkningen berättar om blodtryck, β-rytm och andra ”upphetsande parametrar”. Vid passage av föreskrivet värde utlöses automatiskt en giftampull. Lugn och ordning i landet och mycket pengar till leverantören. Nog därom, eller för att citera Reader’s Digest: ”Get ready for an amazing new world of products”.

Det femte kravet som ett ting bör uppfylla är:

Också här uppvisar mikrodatorn möjligheter till okontrollerbara konsekvenser. Låt oss titta på en av de saker som redan säljs till extrapris och soft music på varuhusen: TV-spelet.

Helt oförargligt låter jag själv en krona ramla ner i garderobiärens spelautomat och känner mig som en Björn Borg när jag saftar in en elektronisk smash på min öldrickande polare. Med morgondagens TV-spel behöver jag inte skärpa mig. Elektronikindustrin har insett att TV-spel kan förbättras. Eletronikindustrins ekonomiska modellskapare har påverkat teknikerna att skapa ett programmerbart TV-spel som just ger Björn Borgs forehandskruv. Spelet spelar själv. Medan radhusgrannen häver en öl svarar hans förprogrammerade mikrodator själv med en Nastase-skruv, något som min egen farsdagspresent inte bemästrar. Men med lite extraknäck så inhandlas en ny förprogrammerad slalomåkningsteknik, så att jag istället kan slå honom i elektronisk alpin utförsåkning.

Elektronikindustrin har äntligen fått sin köp-slit-och-släng-produkt. Nu behöver man inte längre fråga designern om hur man skall få ut en ny radiomottagare varje jul. Det senaste inom området, militärdesignade radioapparater m/77, blir strax museiföremål. Mikrodatorn ger oanade möjligheter till ny förströelse varje kvartal för den stressade “fullt sysselsatta” medborgaren. Det elektroniska morfinet slår ut TV-sporten, som i sin tur redan slagit ut svampplockning på lördagseftermiddagen. När färg-TV-spelen om några år passerat den “kritiska massan” har den stressade människan tillförts ytterligare en “oumbärlig” pryl för nedsövning i vaket tillstånd. Det blir då endast intressant för socialhögskolan att publicera doktorsuppsatser om Hur det gick till och om Vad engagemang, tid och pengar kunde använts till i stället.

Vi måste alla inse det ansvar som vår generation åtar sig i och med att denna informationstekniska “atombomb” kommer i våra händer. Att söka lägga hela ansvaret på teknikerna är gammal dålig 60-tals stil. När det gäller musik vet vi att det finns tre led: kompositören – orkestern med sin dirigent – konsertbesökaren. Att lära sig särskilja god och dålig musik tar tid, men man behöver definitivt varken vara kompositör eller musikutövare. Sverige har duktiga “teknikkompositörer”, “teknikorkestrar” och “teknikdirigenter”, men det är den kunniga publiken som skall bestämma programmet. Är publiken kunnig får vi avancerad, njutbar musik. Är publiken okunnig får vi “plastmusik”. En rad förnämliga mikrodatorinspirerade teknikkompositioner kan nu beställas. Men samtidigt skall vi ha klart för oss att varje distribuerad informationsbehandlingsenhet också medger kontroll och intrång i den enskilda människans känslo- och privatliv.

Vi ville fortsätta att springa i skogen trots att ångpannan gjorde det möjligt att ersätta muskelarbetet.

Vi vill också fortsätta att tänka fritt trots mikro- och minidatorn.

Att gå till ytterligheter och paniskt ropa: Stoppa denna ruskiga maskin! är oövertänkt. Idén och förverkligandet av mikro- och minidatorn existerar och kan inte lämnas tillbaka. Särskilt övertänkt var det väl inte att för 500 år sedan ropa: Krossa tryckmaskinerna, dessa informationsmaskiner kan leda till att någon i framtiden massdistribuerar sina Mein-Kampf-idéer. Idén fanns redan och hade utnyttjats för spridning av bibeln.

Det gäller att trots hotet om massdistribution av sjuka idéer arbeta för att såväl tryckmaskinen som mikrodatorn exempelvis användes för kommunikation om ödmjukhet, kärlek, myror och stenar. En kommunikation som är kraftigt förbunden med vårt behov av att söka svar på frågor om tillvaron, om hur den kan förbättras och helst få en mening.