Jonathan Safran Foer.
Bild: Kuba Rose

Skammen får honom att avstå kött

Efter att ha närstuderat den amerikanska köttindustrin i boken Äta djur blev författaren Jonathan Safran Foer vegetarian. Han förklarade varför för Joanna Rose vid en träff i New York.

– Jag tar aldrig upp ämnet vid middagsbordet för det bäddar för bråk. Folk känner sig påhoppade, går i försvar och blir ofta aggressiva.

Nej, Jonathan Safran Foer är inte mannen på barrikaden. Med sin Äta djur ville han snarare föra ett samtal om vad det innebär att äta kött i dag.

I drygt tre år har han rest runt i USA, besökt uppfödare, slakterier och bönder, läst rapporter och vetenskapliga artiklar. Det blev en bok, lågmäld men envist resonerande om den moderna köttproduktionen. Välja får var och en göra själv.

– Det är klart att folk blir provocerade när du skärskådar deras mat vid middagsbordet. Fast just själva det faktum att de blir berörda visar att det faktiskt spelar roll var köttet på tallriken kommer ifrån. Att försöka låta bli att tänka på det skapar en inre konflikt hos var och en. För vi kan inte samtidigt veta hur djuren behandlas och äta dem.

Det blir ett alldeles för stort gap mellan vad man gör och hur man ser på sig själv som moralisk individ. Det handlar om självbilden, berättelsen om vilka vi är och vad vi står för.

Äta djur är Jonathan Safran Foers tredje bok, efter att han för nio år sedan seglade upp på den skönlitterära himlen med Allt är upplyst. Då var han 25 och korades till sin generations mest lovande författare; boken översattes till över trettio språk och sålde i miljoner exemplar.

Det är en fantasifull släkthistoria, en berättelse med förintelsen som nav, men som rör sig över tid och rum, ett sökande efter en värld av judiska shtetls som för länge sedan är försvunna under en resa i västra Ukraina som en gång i tiden var Polen.

Hans nästa bok Extremt högt & otroligt nära bearbetade i romanform sorgen och chocken som många upplevde efter attacken på World trade center. Världen efter katastrofen ses med nioårige Oskars ögon. Dennes försök att förstå visar på att vi alla blir som barn inför det svårförklarliga som hänt.

Så kommer denna faktaspäckade historia Äta djur med den dubbeltydiga titeln på engelska, Eating animals, som kan tolkas både som ’att äta djur’ och som ’djur som äter’. Det är skönlitterär journalistik, en lång essä om kött från alla möjliga vinklar.

Cirka 450 miljarder industriellt framställda landdjur slaktas årligen i världen, och författaren målar upp skrämmande bilder av den moderna djurhållningen, berättar hur djuren behandlas och slaktas, redogör för hur köttätande påverkar miljön och hälsan, och ger otäcka skildringar av köttindustrins blodiga inälvor. Redan för drygt hundra år sedan inspirerades Henry Ford av hur effektivt slakterierna hanterade djur på löpande band. De blev en förebild för hans bilfabriker där i stället för att stycka en gris bildelar sattes ihop.

Vi beställer sallad och te på det lokala kaféet i Park Slope i Brooklyn, där han bor runt hörnet i ett trevånings brownstone-hus, inte långt från Manhattan. Gatorna sluttar neråt från Prospect Park, därav namnet på området. Och borta vid horisonten tecknar skyskraporna den typiska New York-silhuetten mot vinterhimlen.

Men vi är långt från den hektiska staden; här är det lugnt, soligt och burget, även om ingenting tyder på att vi sitter till bords med en världsstjärna. I gympaskor och jeans och med en pojkaktig utstrålning ser Jonathan Safran Foer inte ens ut som den 34 år gamla tvåbarnsfar han numera är. Servitrisen är mer bekant med hans fru, berättar hon, och har läst hennes böcker. För liksom sin man, är även Nicole Krauss en bästsäljande författare sedan några år tillbaka.

Han är tunn och ganska allvarlig. Fast glimten i ögat märks också, och den pigga energi som fick Joyce Carol Oates, hans lärare i kreativt skrivande på Princeton, att skicka ett uppmuntrande brev till honom efter terminens slut.

För Jonathan Safran Foer började det vid en middag för länge sedan med en barnvakt, en svartklädd tonårstjej, som inte åt kött. Varför det?

”Vet inte du att kycklingen på din tallrik faktiskt har varit en kyckling?”

Det blev en uppenbarelse för nioårige Jonathan. Att sluta äta kött var det enda möjliga, tänkte han. Det föll så väl in i de övriga värderingar som han och hans familj delade: vi skadar inte varandra och vi skadar inte andra. Alltså dödar vi inte djur.

Fast Jonathan höll inte fast vid det särskilt länge, och bara då och då. När han i gymnasiet ville bli sedd och skapa sig en identitet, passade det bra att vara vegetarian.

– Och så kom jag närmare de kvinnliga djuraktivisternas bröst, berättar han med sin typiska självdistans.

Tills han själv skulle bli far för första gången. En dag kommer sonen att fråga om maten på tallriken. ”Återigen är allt möjligt”, skrev en vän till honom när sonen Sasha föddes. Nu kom alltså chansen att ändra på berättelserna om oss själva, och förbättra dem.

– Fast det började egentligen med att jag så konkret som möjligt ville få reda på vad kött är – hur det produceras, hur djuren behandlas, spelar det någon roll?

Det blev en bok med många svar. Men också många frågetecken. För fakta räcker inte tillräckligt långt, nakna fakta skapar inte mening, den skapas i berättandet. Om vi kan mäta smärta hos kycklingen är det säkert just smärta vi mäter? Lider kycklingen? Vad betyder det? Behöver den ha självmedvetande för att lida?

– Vi måste göra våra val även när svaren inte är fullständiga, när vi inte vet säkert. Det kommer vi aldrig att göra. Men det är bara vi människor som kan välja. Och grundmotivet för att äta djuren är detsamma som för att inte göra det – vi är inte de.

– Men något stämmer inte när folk försöker rättfärdiga köttätande, grubblar Jonathan Safran Foer.

– För varför omhuldar vi våra hundar och katter men skär halsen av kycklingen? Varför ska inte hundar få liknande behandling? Kycklingar kan göra många saker, men det är en sak de inte kan: förhandla med människor.

Han ser det paradoxala när tusentals tyskar dyrkade isbjörnen Knut på Berlin zoo, och samtidigt handlade Wurst der Knut strax bredvid. Förtjänar inte den minst lika smarta grisen vår respekt?

Det finns också en annan början till historien, bortom djurens värld. Den handlar om Jonathan Safran Foers mormor, i dag 93 år gamla Ethel Safran hemma i Washington. Det var vid köksbordet hos mormor som Jonathan fick lyssna på hennes historia. Med maten – den eviga kycklingen med morötter, hennes paradnummer, eller gefillte Fisch när det var helg – sög han även i sig hennes livsvisdom.

Före mormor är familjeträdet helt avkapat; släkten försvann i andra världskrigets förintelse av judar i Europa. Hon flydde österut, mot Sovjet dit många polsk-judiska kommunister som drömde om en bättre värld vände sig. Ständigt på flykt, med kroppen täckt av sår, en svältande människa i dödens skugga.

Men även mot slutet fanns det goda människor, berättade hon för sitt barnbarn. En rysk bonde bjöd henne på en bit kött.

”Så han räddade ditt liv?”

”Jag åt det inte, det var fläsk.”

”Är det för att det inte var kosher?”

”Javisst.”

”Inte ens för att rädda ditt liv?”

”Om ingenting betyder något, finns det ingenting att rädda.”

Orden ekar genom boken. Mormor överlevde, men inte till vilket pris som helst.

– Vad hon ville säga med sin historia var att du måste stå för dina värderingar också när det är svårt och farligt, till och med när du faktiskt riskerar ditt eget liv.

För Jonathan Safran Foer gällde det att med boken undersöka om den industriella köttproduktionen tvingar honom att överskrida den gräns som får honom att också förlora en del av sig själv.

– Men min relation till kött är inte som min mormors till kosher. Jag skulle nog tagit fläskbiten. Jag har ingen religiös strävan efter renhet utan ser mig själv som någon som äter så lite kött som möjligt, vilket för mig är noll.

Ingen säger väl emot att det vore bättre om vi åt mindre kött, det är sällan kontroversiellt för någon. Bättre för miljön, för oss och bättre för våra barn som ska ta över, menar han.

Vad sade hans mormor när han inte längre ville äta hennes middagsmat? Inte så mycket egentligen, erkänner han. Men nyligen för första gången frågade han henne om hon tror att djur kan känna smärta. Hon tittade upp som om han ställde den dummaste frågan i världen.

– Jag visste inte om hon ville säga – såklart de gör det, eller – såklart inte. Så sade hon – såklart gör de det, vem kan ärligt förneka något sånt?

Och så tillade hon: ”Jag vet att det vi gör mot dem är fruktansvärt, men jag är gammal nu och jag kommer inte att förändras. Jag säger inte att det jag gör är rätt, jag är helt enkel helt ärlig.”

– Jag älskar det här svaret, och jag respekterar det. Det jag inte har någon respekt för är när folk säger att de inte vill veta.

Nej, vi har plikten att få veta och lyxen att kunna välja. Jonathan Safran Foer tänker inte inbilla någon att valet är lätt. Svårast var det i början, men även i dag kan lockelsen kännas djupt.

– Det är en kamp varje dag. Den här sushirestaurangen – han pekar mot andra sidan gatan – den är grym, och jag saknar den faktiskt. Ibland blir jag sugen när jag känner lukten av grillad kyckling. Men inte så ofta numera.

För att inte nämna bilder som etsats fast i minnet av pappas grillfester i trädgården, familjesammankomsterna kring kalkonmiddagen på Thanksgiving, förutom mormors kyckling. Smaker och lukter flätar samman våra minnen, präglar oss som människor. Mat är ju mer än bara kalorier – den är gemenskap, familj, vanor, identitet och kultur. Måltider medför olika möten, historier som berättas, lärdomar att bära med sig. Därför tror Jonathan Safran Foer att var och en av oss kan göra skillnad: det går inte att låta bli att påverka och påverkas när vi möts vid matbordet.

Samtidigt upphör han inte att förvånas över hur irrationella våra matvanor är, hur vi låter något så flyktigt och så trendkänsligt som smaken avgöra. Varför ska smak, det grövsta av våra sinnen, undantas de etiska regler som gäller allt annat, frågar han sig i boken.

– När du inte kan ha allt, behöver du ge mer omsorg och glädjas mer åt det du har. Tanken att sätta gränser för dig själv är bra, inte bara för att det hjälper dig att gå i den riktning du valt, utan också, hur konstigt det än kan låta, för att begränsningar kan vara befriande.

Så berättar Jonathan om en kompis som nyligen blivit vegetarian, och som plötsligt upptäckte att hans matvanor är mycket rikare nu. I stället för de kanske bara fyra rätter han brukade välja förut, har han nu fått ett problem att lösa med många fler svar.

Men att äta kött är väl helt naturligt för människan?

– Vi glömmer att det som gör oss till människor är just att stå emot sådant som kan beskrivas som naturligt, som sexdriften, lusten att stjäla eller impulsen att slå till någon. Ingen klandras för att ha dessa känslor, men om du jämt levde ut dem så skulle du straffas. Att avstå är ofta mer naturligt än att låta impulserna styra.

Det är där vi skiljer oss från djuren. Evolutionen gav oss vår stora hjärna så att vi kan göra sådant som inga andra djur kan. Att motstå våra lustar med förnuftets hjälp innebär just att motstå naturen. Det är då vi är som mest mänskliga.Så talar vi om familjens hund, tiken George, en stor grand danois/pitbull/greyhound/ridgeback … upplockad från gatan.

Jonathan Safran Foer blev en entusiastisk husse, en överraskande förvandling för en som varit hundrädd så länge han minns. Mormor var också rädd för hundar, och mamma med. Men nu har han en kompis som han knappt kan förstå sig på. På vilket sätt är hunden din vän?

– Det bästa med en hund är att det inte finns något annat som är som en hund. Så är också vårt förhållande olikt alla andra förhållanden. Det är därför jag inte begriper mig på folk som köper kläder till sina hundar. För mig är det så att ju mer hunden är en hund desto högre sätter jag vår relation. Vi anstränger oss båda för att kommunicera, att förstå varandra över ett gap som i själva verket är omöjligt att överbrygga.

Men så hänvisar Jonathan Safran Foer till en essä av den franske filosofen Emmanuel Levinas. Den handlar om djur och människor, om att se och om att bli sedd.

Från den tid då Levinas tillsammans med andra franska judar var fånge i ett tyskt arbetsläger, en samling förödmjukade, slitna människoskuggor. En dag dök en hund upp i lägret, en byracka som fångarna döpte till Bobby. Bobby var med på morgonsamlingarna, och när den utmattade gråa folkhopen kom tillbaka från arbetet välkomnade han dem med glada hopp och skall.

Det var bara när han såg in i hundens ögon som Levinas åter kunde känna sig som en människa. Hur kan vi i dag se in i djurens ögon utan att skämmas?

Vi kanske kan hålla på att tiga och bedra oss själva, men inte så länge till, tror Jonathan Safran Foer. De flesta vet vad som ligger bakom maten på tallriken, menar han. Men vi väljer att blunda.

Frågan om våra matvanor irriterar för att vi känner skam, denna mäktiga och märkliga känsla som är ”minnets arbete mot glömskan”, skriver Jonathan Safran Foer i Äta djur. Vi skäms när vi söker omedelbar tillfredsställelse till priset av att försumma våra plikter gentemot omvärlden. Men skammen släpper inte greppet så lätt, den går inte att lura.

– Du vet, jag har två små barn, och tanken på att lämna över en utarmad värld till dem får mig att skämmas. Jag tror att just skammen blir den motor som i slutänden kommer att driva fram miljörörelsen.

*Artikeln har tidigare publicerats i Modern Psykologi.*

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor