”Din man mår mycket dåligt. Vi kan inte utesluta att han är döende.” I sina försök att förstå kärlekens väsen utgår den danska vetenskapsjournalisten Lone Frank från ett besked hon får på telefon en tidig novembermorgon. Mannens död lämnar henne förlamad av sorg.

Med tiden får hon tillräckligt mycket distans för att fråga sig vad vi egent­ligen pratar om när vi pratar om kärlek. Hon plöjer igenom vetenskapliga studier i ämnet och intervjuar ledande forskare.

Vi får veta massor om hur hormoner som oxytocin och vasopressin präglar banden mellan hanar och honor hos åkersorkar och andra djurarter. Men behållningen av boken är den dubbla berättelsen, ett växelspel mellan det privata och det allmänna. Lone Frank begrundar sitt stundtals stormiga liv i ljuset av forskning om relationernas mätbara egenskaper.

Det finns något rörande i hela projektet. För många låter det kanske lönlöst att hantera förlusten av en älskad make genom att läsa veten­skapliga rapporter. Men varför inte? Självklart har hjärnans biologiska maskineri en del att säga om kärleken. Inte allt, men en del. Lone Franks bok Att älska är ett utmärkt exempel på att till synes torra vetenskapliga rön kan fördjupa förståelsen av det som ger livet mening.