Vad vet vi om ärtans språkhistoria?

För knappt 5 000 år sedan invandrade det boskapsskötande Jamnafolket från öster och spred det indoeuropeiska urspråket till vår del av världen. Då bodde här redan stenåldersbönder som invandrat från Främre Asien. Svenskan innehåller vad jag förstår arv även från deras språk – ord som ärta, målla, rova, böna och klöver. Har denna del av vårt språk därmed ett icke-indoeuropeiskt ursprung i Främre Asien? Vad vet man i så fall om det? /Björn Wahlgren

Publicerad

Först i mötet med jordbrukarna fick indo­européerna ord för ärtor och andra växter som inte finns på stäpperna.
Bild: Getty images

Svar av Jenny Larsson, professor i baltiska språk, föreståndare för Centrum för indoeuropeiska språk- och kulturstudier, Stockholms universitet

Tack vare att man numera kan utvinna dna ur förhistoriska kvarlevor har forskningen kunnat visa att det skedde en stor folkvandring för omkring 5 000 år sedan med utgångspunkt från stäppområdena norr om Svarta och Kaspiska haven. Genetiken kan naturligtvis inte avslöja något om vilket språk dessa invandrande människor använde, men mycket tyder på att det var just denna grupp som förde med sig ursprunget till det som senare utvecklades till de olika indoeuropeiska språken. Flera forskargrupper arbetar med att utröna just detta, bland annat min egen forskargrupp vid Stockholms universitet.

Som du nämner vet vi numera också att det redan tidigare hade skett en stor invandring av människor från Främre Asien i samband med att det första jordbruket introducerades i Europa. Men vi vet fortfarande mycket lite om vilket eller vilka språk dessa tidiga jordbrukare talade. Dock arbetas det intensivt med frågan. Det finns bland annat en internationell forskargrupp med säte vid universitetet i Leiden i Nederländerna som fokuserar på just detta. Forskarna har identifierat ett antal ord där vi inte kan rekonstruera någon gemensam indoeuropeisk urform. I stället ser det ut som att dessa ord har lånats in på olika stadier av de indoeuropeiska språkens tidiga utveckling, troligen i mötet med de första jordbrukarna. Ofta handlar det om ord för grödor som inte odlades på stäppen, såsom till exempel olika typer av ärtor, rovor och bönor. Det var först i mötet med de tidiga jordbrukarna som indoeuropéerna fick lära sig ord för dessa växter. Än så länge har det dock inte varit möjligt att koppla ihop dessa ord med någon av de kända språkfamiljerna.

Fråga en forskare

Har du en fråga till en forskare? Mejla fraga@fof.se

Jag vill vara tydlig med skillnaden här. När vi talar om rekonstruktionen av det indoeuropeiska urspråket vilar forskningen på en mycket solid grund och det finns ett stort antal moderna språk och äldre texter som de språkliga rekonstruktionerna kan grundas på. Däremot, när det gäller ”jordbrukarnas språk”, har vi hittills endast lyckats urskilja konturerna av några enstaka ord.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 tidningsnummer om året och dagliga nyheter på fof.se med kunskap baserad på vetenskap.

Beställ idag
Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor