Seklerna efter Kristi födelse var en lång tid av kriser och konflikter. Dessa drabbade även Uppåkra, ett maktcentrum i sydvästra Skåne från åtminstone 100-talet f.Kr. till omkring 950 e.Kr., då makten flyttade till Lund. Här styrde härskare med förvånansvärd kontinuitet, i allianser med storbönder i omlandet. Under Uppåkras första halvmillennium härjade minst två pestepidemier på kontinenten, romarriket föll samman och flera vulkanutbrott fyllde himlen med aska och orsakade global missväxt. Trots det förblev Uppåkra en av de viktigaste platserna i Norden, medan andra maktcentra kom och gick.

Sedan 1990-talet har delar av Uppåkra grävts ut i flera omgångar, men det är ändå bara små stickprov från platsens stora yta. I dagens åkrar har man hittat mängder av guld och andra metaller, ben från djur och människor, spår av matlagning och ölbryggning. Nu gräver arkeologer vid Lunds universitet på djupet i en viktig byggnad – härskarens stora hall – för att förstå hur Uppåkra klarat kris på kris under så lång tid. Efter den andra grävsäsongen av tre börjar de ana detaljer kring centralplatsens uppgång och fall. Fokus ligger på att skapa sig en bild av hur platsen var organiserad och makten utövades i samspel med omlandet.

– Vi söker människan, samhällsdynamiken och ekonomin, säger Mats Roslund, professor i historisk arkeologi vid Lunds universitet och en av grävningens två projektledare.

Utifrån lämningar efter byggnader och människor samt över 12 000 föremål – 28 000 om man räknar med även småbitar – gör sig arkeologerna en bild av hur Uppåkra tacklat kriser och hur platsen återhämtat sig.

Utgrävningarna startade 2023 och fokuserar på det så kallade residenset, en plats på en höjd där en stor hall och ett kulthus – ett slags tempel där religiösa ledare hade kontakt med gudarna och ledde ritualer – byggdes någon gång på 200-talet. Intill finns spår av flera andra byggnader, bland annat magasin. Residenset på höjden var härskarens, kultledarnas och krigarnas plats, tydligt avskilt från resten av Uppåkra.

Äldre föregångare till hallen fanns på precis samma plats. De har börjat framträda i takt med att arkeologerna gräver sig ner och bakåt i tiden i den tjocka myllan. Hittills har 6–7 tidsskikt hittats. Hallen har brunnit minst tre gånger och återuppbyggts. Oavsett om det varit bränder som uppkommit genom olyckshändelser eller om hallen bränts ner då platsen erövrats av nya härskare, finns det inget som tyder på att kulthuset brunnit, trots att det ligger bara några meter från hallen.

Att kulthuset skonats visar att Uppåkras betydelse som maktcentrum och kultplats var stor under 800 år av sin tusenåriga existens. Den var utan jämförelse Skånes viktigaste plats.

Målet med det pågående projektet är att försöka förstå hur Uppåkra var rustat för konflikter, farsot och klimatkriser. Det liknar ett annat mångårigt arkeologiprojekt, där forskare försöker förstå hur Ölands korta guldålder abrupt tog slut på 500-talet. Men medan Öland föll lade Uppåkra in en växel till. Arkeologerna i Uppåkra utforskar ett be­tydligt längre tidsspann. Platsen blomstrade redan på 200–300-talet, samtidigt som en liknande centralplats växte fram i Gudme på Fyn. Det skedde efter en kris i romarriket, då en farsot i slutet av 100-talet – pest eller smittkoppor – ledde till ekonomisk nedgång och social oro. Det påverkade även Norden, som hämtade romerska influenser inom bland annat religion och militär organisation.

Kanske hade en kris banat väg för nya makthavare, som pesten på kontinenten. Den kan ha satt människor i rörelse, där en del tagit sig norröver till bland annat Uppåkra. Men några pestbakterier har ännu inte konstaterats i Uppåkra, så det är okänt om pesten nådde hit.

När kulthuset byggdes på 200-talet ökade också hallens betydelse.

– Kring Kristi födelse koncentreras byggnader på höjden och på 200–300-talet kickar något igång. Sedan växer omfattningen, med långväga kontakter och en unik maktetablering, säger Mats Roslund.

Mjöl började nu malas i stor skala – över 50 malstenar har hittats i och kring hallen – och det bakades bröd. Här finns de äldsta beläggen som hittills hittats i Norden för ölbryggning, i form av maltkorn och ugnar för mältning.

Av mer fjärran fynd att döma gick kontakterna söderut, snarare än till tidens stora maktcentra Gudme och Jelling västerut där det framväxande Danmark styrdes. I hallen har arkeologerna hittat två romerska denarer, präglade ungefär 140 respektive 200 e.Kr., jämte de 80 som tidigare påträffats i hela Uppåkra. De har även hittat en exklusiv fibula, ett dräktspänne, från kontinenten.

Bornholm med centralplatsen Sorte Muld var mycket viktig för Uppåkra. Själland kan tyckas ligga närmare till hands, men vatten kan lika gärna skilja som förena. Vartåt man vänder sig handlar om vänskap och allianser, framhåller arkeologen Håkan Aspeborg, som leder utgrävningarna i Uppåkra.

– Elitskikten bygger nätverk, och de behöver inte alltid välja den rakaste vägen för sina kontakter. Det beror på vilka man vill knyta allianser med.

Tidigare forskare har kopplat fynd av en typ av näbbformade fibulor från 500-talet och framåt, till ett mycket begränsat område nära floden Elbes utlopp i nordvästra Tyskland. Det området kontrollerades av langobarderna – en germansk stam som påståtts ha sitt ursprung i sydligaste Sverige. Föremål därifrån och från frisiska kus­ten i dagens Nederländerna – men inga från områden närmare Upp­åkra – visar att eliten aktivt valt sina nätverk, enligt projektets arkeologer.

– Före den danska riksbildningen på 800-talet var Öresund inte så förenande, utan mer en barriär. Vissa husformer finns på båda sidor, och släkterna på Själland och Uppåkra kände säkert varandra. Men det var olika maktsfärer, säger Mats Roslund.

Allianserna knöts i residenset, dit både om­landets storbönder och långväga sändebud bjöds till gästabud i hallen och offer i kulthuset. I samband med årliga fester kom gäster med gåvor, framför allt skaffning i form av levande eller slaktade djur. De roades storartat med dryck, underhållning och ritualer.

– De stora rituella festerna innebar att människorna träffades och kunde ägna sig åt byteshandel. De kunde också lämna tribut till härskaren och kanske få gåvor från denne. Det var ett sätt att knyta allianser, säger Håkan Aspeborg.

Det 40 meter långa huset var under yngre järn­ålder delat i två, med privat bostad i väster och den publika festsalen i öster. Längst ut mot kulthuset har arkeologerna hittat ett stenlagt gavelrum med egen ingång från söder. Under tröskeln låg en människokäke, kanske som skydd mot onda krafter.

Centralpunkten var kring stora eldstaden mitt i hallen.

– Vi ser att härden både ändrats i storlek och läge genom seklerna. Det finns också en mindre härd en liten bit ifrån, visar Håkan Aspeborg.

Utanför hallen bodde krigarna i en byggnad intill, och längre bort hantverkarna som till­verkade vapnen, men även andra redskap och smycken. Arkeologerna har också hittat sex patriser – stämplar med upphöjt mönster för att tillverka guldgubbar, ett slags centimeterstora figurer stansade i tunn guldfolie. Gubbar med liknande bild som på en av patriserna har hittats på Bornholm, vilket understryker kontakterna.

Trots att ovanligt mycket bevarats väl i Upp­åkras 1,5 meter tjocka kulturlager har inte trä av någon större dimension hittats i hallen. Däremot gapar väldiga hål i jorden efter takbärande stolpar i två rader.

– Vi har hittat små hasselpinnar från vikingatid, och ett fåtal träfragment i äldre lager, men inga spår av stolpar eller annat byggvirke. Att det är borta måste bero på att man återanvänt allt byggvirke. Området var trädlöst och det var förmodligen brist på trä, säger Håkan Aspeborg.

Närmaste större skogar inom Uppåkras maktsfär finns på Romeleåsen åt sydväst. Mest eftertraktat var ekar som växte tätt och inte kunde breda ut sig åt sidorna. Då blev de raka och höga, perfekt virke för stolpar i hallar och kulthus.

Inte heller det viktiga järnet fanns kring Uppåkra, utan hämtades sannolikt från skogstrakterna i norra Skåne. Där framställdes åtminstone under medeltiden järn av sjö- och myrmalm, tack vare tillgång till ved för eldningen i ugnar.

Det finns spår av järnhantverk redan från förromersk järnålder, det vill säga före Kristi födelse, men det var under folkvandrings- och vendeltid, cirka 375–750 e.Kr., som det blommade ut. Om det vittnar en stor metallhantverksplats med fynd av deglar, gjutformar och inte minst hundratals kilo järnslagg, daterat till folkvandringstid.

Under denna period, vid skiftet till vendeltid, hade Uppåkra fått tackla nästa kris.

Likt resten av Europa drabbades Norden under 500-talet av missväxt och svält. Gårdar övergavs, befolkningen minskade och nya härskare trädde fram med en ny livsstil. En viktig orsak är de stora vulkanutbrotten år 536 och 540 som kastade upp enorma mängder aska i atmosfären, vilket förmörkade solen och sänkte temperaturen.

Bland annat kan det ha lett till att man i Skåne gick över från en produktion som i huvudsak baserades på nötboskap till mer gris och får, enligt flera studier av forskare vid Lunds universitet. Gris och får klarar sig på magrare bete än kor.

Kring Uppåkra minskade bebyggelsen med en tredjedel, enligt datering av hus i området och kartläggning med georadar, där man ser strukturer under markytan. Samtidigt strukturerades området så att exempelvis metallarbeten och malning av säd gjordes på särskilda platser i stället för utspritt över området.

I vulkanutbrottens kölvatten kom också en ny pestepidemi, den justinianska. Det är omtvistat om den slog direkt mot Norden, men den påverkade i alla fall åter kontakterna söderöver när befolkningen minskade kraftigt på kontinenten.

Torbjörn Ahlström, professor i historisk osteologi och tillika projektledare i Uppåkra, är inte övertygad om att pesten nått Norden, och hoppas på att kunna analysera material från Uppåkra som kan ge svar.

– Vi har inte hittat mycket patogener alls. Men jag vill gärna veta om det fanns Yersinia pestis (bakterien som orsakar pest, reds anm). Genetiskt sett kan det vara svårt att skilja den från vanliga jordbakterier.

Trots alla förändringar förblev residenset intakt. Även om hallen byggdes om stod den kvar på samma ställe, och kulthuset stod som sagt orört. Det är ”extremt konservativt” med 1990-talets grävledare Lars Larssons ord, något som dagens projektledare instämmer i.

– Den här platsen är så viktig. Den står kvar, även fast inne­hållet ändras enormt mycket. Det är viktigt för de nya härskarna att under­stryka kontinuiteten, det legitimerar deras makt, säger Mats Roslund.

Det som skedde var att härskarna tog ett fastare grepp om kulten och krigarna blev mer disciplinerade, enligt Mats Roslund. Kulten ”privatiserades” – det som tidigare var en allmän angelägenhet mellan hallen och kulthuset stängdes in som en sluten yta. Nya kontakter togs och det kom in smycken från England och Irland samt mynt från öst, dirhemer.

Över huvud taget strömmade guld och lyxföremål in i Norden under folkvandrings- och vendeltid. En stor guldhalsring har hittats i Värpinge, alldeles väster om Lund. Klipp av en liknande ring har hittats i hallen, liksom brakteater, hängen och ringar av guld.

Det är vid denna tid som guldgubbar hittas på centralplatser som Uppåkra. Över 120 sådana har hittats i Uppåkra, alla utom två i kulthuset. Hur de använts är okänt, men fyndplatsen visar att de varit viktiga i ritualerna.

På fester i hallen började vid denna tid dryck serveras i exklusiva glasbägare från kontinenten. Men det är svårt att dra slutsatser om fientligt maktövertagande eller vilka de nya härskarna var. Kanske var det rent av samma härskare, men en ny livsstil. Mängder av människoben har hittats, men de är fragmenterade och spridda över hela Uppåkras yta. Sannolikt har gravar funnits kring hela höjden, men odlats bort genom seklerna.

Att 1 500 år efteråt avgöra om lokala förändringar orsakats av plötsliga naturhändelser, konflikter eller farsoter är svårt. Ett exempel på att alla kriser inte kan knytas till historiskt dokumenterade skeenden är när ett hus norr om hallen brann under folkvandringstid och tre människor brann inne. Om det var en olyckshändelse eller kopplat till en konflikt är okänt.

Hur olika kriser påverkade och uppfattades av Uppåkras invånare är inte heller givet. Kanske var de bara brus i en på det stora hela otrygg tillvaro.

– Människor upplevde fruktansvärda saker i flera generationer. De levde i ett ständigt tillstånd av krig eller våld, säger Mats Roslund.

Vad gjorde då att Uppåkras maktstrukturer förblev intakta, från 200-talet till dess att central­platsen avvecklades när Harald Blåtand lät bygga en kungsgård i Lund under andra halvan av 900-talet? Det handlar om resistens och resiliens, det vill säga motståndskraft och förmågan att resa sig efter knock, resonerar arkeologerna.

Och där får man lyfta blicken från residenset och dess härskare. Makten var inte enväldig, utan byggde på ömsesidiga beroenden mellan eliter på nära och längre håll. Det handlade framför allt om relationerna till omlandet. Och de upprätthölls, till stor del med den kult som fortsatte utövas på platsen. Där förfäder offrat till gudarna fortsatte man att offra.

Uppåkra blev aldrig en stad, utan var ett residens för eliten, omgivet av bebyggelse. I ett större omland fanns satellitbyar, som försåg eliten med förnödenheter.

– Det var en löst organiserad typ av bebyggelse, lite likt de öländska byarna vid samma tid. Men de var inte beroende av centralplatsen, utan bar sig själva. De var som Uppåkra i miniatyr, en stormannagård omgiven av mindre gårdar. Uppåkra med omlandet var hierarkier på flera nivåer, ömsesidigt beroende av varandra, säger Håkan Aspeborg.

Denna samverkan, cementerad genom seklerna med en gemensam kult, är nyckeln till Uppåkras uthållighet där de flesta andra centralplatser fanns under kanske hälften så långa tidsspann.

– Uppåkra är ett lyckat exempel på hur människor tagit höjd för kriser. Har man knutit till sig tillräckligt med resurser slår inte en kris lika hårt, säger Torbjörn Ahlström.