Mina sommarlov började på Nannas garn i Hallsberg. Mamma och jag lämnade stugan vid sjön Tisaren för att botanisera bland turkost bandgarn och chockrosa mohair tills jag hittade vad som skulle bli sommarens tröjprojekt. På 1980-talet stickades det överallt. Veckotidningarna var fulla av boxiga mönster i pasteller och neon. Alla kvinnor i min närhet hade ett nystan i knät så det var inte konstigt att jag introducerades tidigt.

Jag har fortsatt att sticka – på stränder, i stugor, på tåg och flyg – nyligen fick stickningen till och med följa med in i biosalongen.

Att sticka handlar för mig inte bara om att skapa ett plagg, det är ganska ofta som jag skjuter upp att sy ihop de olika delarna. Men jag har insett att stickningen betyder något mycket mer och långt viktigare – med den tillåter jag mig själv att sitta ner och göra ingenting – eftersom jag faktiskt gör någonting. En stickning i händerna gör det möjligt för mig att bara vara.

Stickningen gör att jag kan tänka klart, höra fåglarna kvittra och hålla mig vaken i soffan för att se en film med familjen. Den får mig att lägga undan telefonen och komma ifrån det oändliga skrollandet. Den gör mig närvarande och tillgänglig för det och dem som finns i rummet – och otillgänglig för världen utanför.

Och det är inte bara jag som känner så. Forskning visar att handarbete inte bara är kreativt, utan faktiskt har mätbara effekter på vårt psykiska mående. I en ofta citerad studie från 2012 svarade majoriteten av de drygt 3 500 deltagarna att de stickade för att slappna av, lindra stress och vara kreativa.

I en annan studie från 2024 har arbets­tera­peuten och forskaren Joanna Nordstrand vid Göteborgs universitet analyserat 600 inlägg på ett av världens största forum för stickare, Ravelry. I inläggen berättar personer som lever med psykisk ohälsa vad stickningen betyder för dem. Tre tydliga spår för hur stickningen påverkar måendet lyfts fram – den ger en möjlighet att varva ner i vardagen, den ger en identitet i ett kravlöst socialt sammanhang och den skapar struktur i vardagen.

”Att införa stickning på recept är ingen dum idé”, säger Joanna Nordstrand när hon intervjuas i Sveriges radio P4.

Den monotona rörelsen när man stickar, att lägga maska till maska, kan liknas vid meditation. Stickningen kräver koncentration men går sam­tidigt på rutin. Och till skillnad från så mycket annat man gör – som bara är digitalt – lämnar den ett konkret spår efter sig. Något att peka på, känna på och kanske till och med vara lite stolt över.

Jag fortsätter att köpa nytt garn lagom till semestern. Inför det här påsklovet fanns chockrosa mohairgarn återigen inne och med enkel slätstickning på stickor 6 hann jag nästan klart innan annandagen var över – och jag hade fått många timmar av närvaro, samvaro och avkoppling. Det viktiga är inte att tröjan blir färdig – det viktiga är att jag får sticka.