Bör Sverige förbjuda muslimska ansiktsslöjor?

Sarah är en av få kvinnor i Danmark som bär slöja för ansiktet, eller niqab som det heter på arabiska.

– Jag vill bokstavligt talat kyssa min niqab. Jag älskar den fortfarande efter över 20 år, för beslutet att täcka mig var så bra, säger hon.

I Danmark är ansiktstäckande plagg förbjudna på offentlig plats sedan augusti 2018. Hur många som trotsar förbudet och ändå bär niqab är oklart – någon systematisk uppskattning har inte gjorts sedan 2009.

Då beräknade forskare antalet till mellan 100 och 200 personer i hela Danmark, varav många var etniskt danska konvertiter. Forskarna kunde inte hitta en enda kvinna med heltäckande afghansk burka – ändå kallas lagen i folkmun ”burkaförbudet”.

Sarah växte upp på ön Amager i Köpenhamn, med en praktiserande muslimsk mamma och en icke-praktiserande muslimsk pappa som båda invandrat från Turkiet.

– Jag har alltid känt en stark koppling till Allah. När jag var sju bad jag min mamma att få bära hijab. Den fick mig att känna mig så vacker och stark, säger Sarah som är 38 år i dag.

Hijab är en muslimsk huvudduk som vanligen täcker håret och ofta halsen, men inte ansiktet.

– När jag var 16 ville jag läsa och förstå Koranen. Jag läste att kvinnorna på profeten Muhammeds tid täckte sina ansikten.

Det här sägs inte uttryckligen i Koranen, men i vissa hadither – traditionella skrifter som kompletterar Koranen – finns avsnitt som kan tolkas så.

– Så vid 17 började jag också bära niqab. Utöver stoltheten i att klä mig som de första troende kunde jag sluta oroa mig över min kroppstyp, om mina kindben var höga nog och om mina läppar var tunna eller tjocka.

Utanför hemmet bär Sarah nästan alltid niqab, och under de snart åtta år som gått sedan plagget blev olagligt har hon aldrig blivit stoppad av polisen. Men som vi ska återkomma till har förbudet ändå påverkat henne på flera plan.

Åsikter om slöjor går ofta kraftigt isär, inte minst mellan bärare och betraktare. Debatter om slöjförbud har periodvis blossat upp i flera västländer de senaste årtiondena. Mycket av den ännu relevanta forskningen har tillkommit under sådana perioder – och forskarna gör ibland ingen hemlighet av sina egna ställningstaganden.

Några rader in i boken Veil: Mirror of identity (Polity, 2009) skriver den tyske sociologen Christian Joppke att ”huvudduken, även om den bärs av fri vilja, signalerar oundvikligen underkastelse – i teorin inför Gud, men i praktiken inför män”.

I boken analyserar Christian Joppke hur Frankrike, Storbritannien och Tyskland har hanterat vad han kallar slöjdebatternas centrala paradox: ”Huvudduken är en skymf mot liberala värderingar, men att förbjuda den är också illiberalt – och därmed ett förnekande av just dessa värderingar.”

Frankrike var 2004 det första västeuropeiska landet som införde ett nationellt förbud mot iögonfallande religiösa symboler i offentligt drivna skolor. Det gällde såväl slöjor som kippor och stora kors. Sedan 2011 är niqab och burka även förbjudna i övriga offentliga miljöer.

Förbuden bygger på den franska principen om laïcité som infördes 1905. Den innebär att staten ska ha en strikt neutral hållning till religioner. Till skillnad från en sekulär stat som den svenska finansierar franska staten av princip inte trossamfund, även om det finns vissa undantag.

Christian Joppke kopplar laïcité till en republikansk strävan att skapa en samhällsgemenskap där medborgarna möts som jämlika individer snarare än representanter för olika religiösa grupper. Det är en idé som har sitt ursprung i den franska revolutionen.

– Niqabförbudet godkändes av Europadomstolen som ett sätt att försvara det franska levnadssättet, säger Christian Joppke på videolänk från Rom, där han är professor vid Luiss Guido Carli-universitetet.

– Dominique Schnapper, som då satt i Frankrikes författningsråd, uttryckte det som att Frankrike är landet där alla säger ’bonjour’ och menade att man inte kan hälsa ordentligt på någon som bär ansiktsslöja eller burka.

Men Christian Joppke är skeptisk till att ta efter Frankrike.

– Den franska formen av laïcité går inte att exportera till andra europeiska länder. Sådana rekommendationer kan bara fungera om det finns ett starkt folkligt tryck bakom dem.

Han är dessutom kritisk till det franska förbudet mot ansiktstäckning på allmän plats.

– Förbudet är djupt polariserande och stöter bort delar av Frankrikes sex miljoner muslimer.

Storbritannien representerar ett mer tillåtande förhållningssätt. Där har debatten fokuserat på om lärare ska få bära niqab i skolan. Flera brittiska domstolsbeslut har gett enskilda skolor möjligheter att införa förbud mot ansiktstäckning. Domstolarna har bland annat resonerat att sådana beslut bäst fattas av skolorna själva utifrån lokala omständigheter.

Sverige har gått ännu längre i sin öppenhet för religiösa plagg i och med att Högsta förvaltningsdomstolen 2022 stoppade kommunala skolor från att förbjuda huvudduk, niqab eller burka, med hänvisning till religions- och yttrandefriheten.

I Tyskland finner Christian Joppke en tredje modell som han ser som mer nationalistisk än liberal. Här hade sju delstater vid tiden för hans analys förbjudit lärare från att bära religiösa symboler i skolan – men gjort undantag för kristna eller judiska symboler.

Exempelvis i Baden-Württemberg byggde reglerna på att barn enligt delstatens författning ska utbildas på grundval av ”kristna och västerländska utbildnings- och kulturvärden”. Tysklands författningsdomstol begränsade dock 2015 delstaternas möjlighet att utfärda sådana generella förbud. I stället har Tyskland närmat sig Storbritannien genom att låta skolorna själva besluta om eventuella slöjförbud, säger Christian Joppke.

– Det är en kompromisslösning som har utvecklats över tid.

Hur många som bär niqab eller burka i Sverige är högst oklart. Det sägs ofta att det rör sig om cirka 100, varav mestadels niqab och någon enstaka burka. Men ursprunget till den siffran är – via en kedja av citeringar – en grov uppskattning gjord 2009 av religionshistorikern Anne Sofie Roald på uppmaning av forskarna bakom den danska kartläggningen.

Sverigedemokraterna har länge varit det riksdagsparti som tydligast drivit frågan om att förbjuda niqab och burka i offentliga miljöer. I partiets principprogram finns formuleringar som rimmar med den tidigare tyska nationalistiska modellen, såsom att kristendomen bör ”tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.”

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch har blåst nytt liv i slöjdebatten sedan hon hösten 2025 ställde sig bakom ett niqabförbud. Busch beskriver förslaget som ett sätt att värna det hon kallar svenska värderingar. Exempelvis säger hon till Aftonbladet:

”Vi har många friheter som ibland hamnar i konflikt med varandra. Att män och kvinnor är lika mycket värda (…) är en grundläggande svensk värdering som vi inte kan kompromissa med.”

För Kristdemokraterna och flera andra partier är det självklart att niqab och burka utgör kvinnoförtryck. Många ser också på den mindre täckande muslimska huvudduken – hijaben – på liknande sätt. Sverigedemokraterna gick i juni 2026 ut med att partiet går till val på att förbjuda även hijaben i Sverige, med motiveringen att ett förbud skulle motverka kvinnoförtryck.

Forskning visar att hijabens innebörd och popularitet har förändrats över tid – vilket även speglar olika motiv till att bära niqab.

I boken A quiet revolution (Yale university press, 2011) skildrar Leila Ahmed, egyptisk-amerikansk forskare i kvinnostudier och religion, den muslimska slöjans återkomst i Egypten och USA. I hennes barndoms Kairo på 1940-talet bar få kvinnor huvudduk oavsett hur troende de var – endast på landsbygden var den en vanlig syn.

Men kring millennieskiftet bar många muslimska kvinnor slöja i såväl Egypten som USA. Den hijab som då blivit vanlig i USA var inte vilken som helst, utan av en sort som starkt påminde henne om den som enbart anhängare av den islamistiska rörelsen Muslimska brödraskapet bar i 1940-talets Kairo.

Muslimska brödraskapet arbetade sedan starten i Egypten 1928 för att upprätta en islamisk samhällsordning med betoning på religiös fostran, social aktivism och tydliga könsroller. Under 1900-talets senare halva lyckades rörelsen sprida sin tolkning av islam till flera kontinenter.

Genom att alliera sig med Saudiarabien fick brödraskapet tillgång till snabbt växande oljerikedomar. Samarbetet hjälpte också saudierna att sprida sin egen mycket konservativa tolkning av islam – wahhabismen.

Dit islamisternas inflytande nådde följde även hijaben med. Parallellt med den spreds, i mindre utsträckning, även niqaben från framför allt Saudiarabien där den länge varit vanlig.

Leila Ahmed beskriver en av mekanismerna bakom plaggens växande popularitet: ”De oljeproducerande ländernas rikedomar betraktades i sig som ett tecken på Guds välvilja mot muslimer – och i synnerhet mot muslimer som följde de strängaste formerna av islam, däribland att bära hijab.”

Enligt Leila Ahmed kom slöjan med tiden oftare att ses som den muslimska kvinnans frivilliga klädval, särskilt i demokratiska länder som USA. Efter terrorattackerna den 11 september 2001 skedde flera uppmärksammade hatbrott mot muslimer. Att bära hijab blev då ett slags motreaktion mot växande fördomar:

”Jag ville visa stolthet över att vara muslim. Det ger mig en identitet och låter människor förstå: Här är en helt vanlig tjej som gör allt som alla andra gör – och som också är muslim”, förklarade en 24-årig student sitt klädval för Washington Post 2002, som Ahmed citerar.

Det var också vid den här tiden som den afghanska burkan blev en symbol för det moraliskt rättfärdiga i att invadera Afghanistan. Nu skulle USA frigöra landets kvinnor från burkorna och talibanernas patriarkala förtryck.

I flera västerländska länders slöjdebatter har fokus sedan dess återkommande legat på burkan – exempelvis talar Ebba Busch om ”burkakratin” – trots att burkan är betydligt mindre spridd än niqaben.

Intervjustudier med kvinnor som bär niqab i länder som Frankrike, Nederländerna, Storbritannien eller Danmark visar att intervjupersonerna i de allra flesta fall uppfattar det som ett frivilligt val grundat i religiös övertygelse att dölja ansiktet.

En del beskriver samtidigt klädvalet som en protesthandling mot ett islamofobiskt samhälle, och några började bära niqab först efter att förbud införts. Inom sociologisk forskning kallas fenomenet ”reaktiv etnicitet” eller ”reaktiv religiositet”.

– Vad de som vill förbjuda oss inte förstår är att diamanter skapas under press, säger niqabbäraren Sarah i Köpenhamn.

Under förbudsdebatten 2018 var hon aktiv i nätverket Kvinder i dialog som kampanjade mot förbudet. Efter att förbudet infördes valde hon att hoppa av sin utbildning.

– Jag studerade vid ett av de danska toppuniversiteten och hade så många karriärplaner. Men förbudet fick mig att vilja använda mina talanger till att hjälpa muslimer i stället. Så jag fokuserade på frivilligarbete genom min lokala moské.

I dag driver Sarah en liten onlinebutik som säljer vad hon kallar anständig klädsel, men det är huvudsakligen hennes man som försörjer henne och de tre barnen.

– Jag har ett andligt mål i livet nu, inte ett kapitalistiskt som tidigare. Nu är mitt mål att hjälpa mina muslimska systrar i Danmark, för det här kanske bara är början av en serie lagar riktade emot oss.

Inte i något av de länder som infört förbud mot ansiktstäckning har kunskapen om antalet niqabbärare före respektive efter förbudet varit tillräckligt god för att kunna uppskatta hur många som upphört med plagget till följd av ett förbud.

Däremot visar forskning att en vanlig konsekvens är att kvinnor med niqab håller sig hemma mer och känner sig mer otrygga utomhus. Det gäller även kvinnor som börjar använda niqab under gällande förbud – men en del väljer ändå plagget.

17-åriga Nora och 18-åriga Lina, två danskfödda väninnor i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, bär niqab sedan 2025. Båda har delvis muslimska föräldrar och sökte i olika utsträckning sin tro på egen hand i tonåren.

– Jag har bara varit ute kanske 15 gånger de senaste fyra månaderna och jag handlar aldrig mat själv längre. Jag är gift så min man hjälper mig, säger Lina.

Nora lämnar oftare hemmet eftersom hon vikarierar som förskoleassistent.

– Min chef bär också niqab. Det är svårt för oss att få jobb men det finns muslimer som ser oss för dem vi är.

Även Nora är gift genom religiös vigsel, trots att det inte är tillåtet för minderåriga i Danmark. Bådas makar oroar sig för deras säkerhet när de är utomhus.

– I början var min man emot att jag bar niqab, eftersom vi hade hört om flera fall av våldsamma angrepp, säger Nora.

Det värsta de hittills råkat ut för är skrik och glåpord.

– När jag är ute håller jag mig till platser med mycket folk så att jag kan få hjälp om något händer, säger Nora.

Sarah från Amager, som burit niqab i över 20 år, har slutat att polisanmäla trakasserier sedan förbudet infördes 2018.

– En gång före förbudet polisanmälde jag en man som slet av mig niqaben och hijaben. Det gör jag inte längre för jag känner inte att polisen är här för att skydda muslimer.

Trots att hon levt med förbudet i snart åtta år, säger Sarah i Köpenhamn att hon tycker om Danmark och inte har funderat på att flytta därifrån.

– Jag känner mig som en väldigt dansk person, säger Sarah.

Hennes bild är att de flesta danskar inte håller med om förbudslagen och anstränger sig för att visa att de inte är rasister.

– Att flytta är inte lösningen. Jag känner att jag har en roll att spela här, att kämpa mot förtrycket.

17-åriga Nora däremot säger att hon har övervägt att flytta till Malmö.

– Jag har tänkt på det en hel del för det är en enkel flytt. Och jag har hört om en annan dansk tjej som flyttade till Sverige för att hon kunde bära niqab där.

I dag finns som sagt inga förbud mot ansiktsslöja eller huvudduk i Sverige. Valutgången i september kan komma att ändra på den saken.

Lina och Nora heter egentligen något annat.