Det bästa är att träna inför ett maraton och sedan aldrig starta själva loppet, säger min löptränare, som också är kardiolog. Men han lever sannerligen inte som han lär, för han tävlar i en hel rad konditionskrävande idrotter – och gör imponerande tider dessutom. Vi möttes till exempel efter målgången på årets Stockholm marathon och då frågade jag honom om vi just hade ådragit oss skador på hjärtat. Han log ett snett leende, för han visste vad jag syftade på och började nog bli trött på hela historien.

”Doktor lagom” hade varit i tv igen och stormen på internet visade inga tecken på att bedarra. Fredrik Nyström, professor i internmedicin, särskilt endokrinologi, vid Linköpings universitet hade sagt att hård träning i allmänhet var farligt och han avrådde människor från att delta i långlopp. Till och med korta rundor kunde vara hälsovådliga: ”Jag har visat att 5 kilometer räcker. Om du tar i allt vad du kan så får du markörer i blodet som talar för att du har haft små hjärtskador, även om du är en frisk 20-åring”, sade Fredrik Nyström i TV4:s Nyhetsmorgon. Man kunde få ärr i hjärtat. ”Ju mer du tränar och ju hårdare du tränar, desto mer förmaksflimmer får du”, sade han också.

Det blev ramaskri i kommentarsfältet och träningsinfluerare gick till motangrepp genom att säga det de flesta nog tänkte när de hörde Fredrik Nyströms varningar: Det är inte hård träning utan brist på träning som är det stora hotet mot folkhälsan. Övervikt och för lite rörelse orsakar procentuellt fler antal fall av hjärtsjukdomar än långlopp – om detta råder det en sådan vetenskaplig och myndighetsmässig konsensus att dörren är vidöppen och inte behöver slås in. Folkhälsomyndigheten rekommenderar pulshöjande fysisk aktivitet i minst 150 till 300 minuter per vecka och slår fast att ännu mer träning ger ytterligare fördelar.

För att värja sig mot alla arga inlägg och krönikor om att TV4 ägnade sig åt klickjagande provokationsjournalistik ringde Nyhetsmorgon upp en annan professor som fick säga emot Doktor lagom: ”Så länge man är frisk och väl förberedd så överväger nyttan med att löpa eventuella risker”, sade Frieder Braunschweig, överläkare vid Karolinska universitetssjukhuset och professor i kardiologi vid Karolinska institutet. Sanningen är som vanligt att båda har rätt – det är bara det att Fredrik Nyströms inzoomning gav en missvisande bild av helheten.

Två dagar efter Stockholm marathon infinner jag mig med stela ben på kardiologens träningspass. Vi kör ganska hårda intervaller på skogsstigarna utanför Visby och mina lårmuskler skriker i nedförsbackarna. Jag ignorerar protesterna eftersom jag vet att träningsvärk inte är skadligt. Hjärtat är också en muskel och det är inte nödvändigtvis farligt att människor uppvisar förhöjda troponinvärden efter ett maraton, även om samma nivåer skulle kunna signalera allvarlig hjärtskada i ett annat sammanhang.

Alla möjliga värden är förhöjda efter långvarig hög ansträngning utan att det behöver innebära hälsofara. Det händer att människor dör under långlopp, men sannolikheten är oerhört låg och beror oftast på en underliggande hjärtsjukdom. Av oss cirka 20 000 personer som startade Stockholm marathon överlevde alla och mig veterligen har ingen dött tidigare år heller, vilket däremot har skett på Göteborgsvarvet med alarmistisk rapportering som följd. Om någon får hjärtstopp under en arenakonsert brukar det däremot inte leda till varningar för att gå på konsert. 

Men Fredrik Nyström har rätt i att elitidrottare och hårdsatsande motionärer löper en högre risk att få förmaksflimmer. Fast då bör man i samma andetag säga att de har en lägre risk att drabbas av bieffekter av förmaksflimret, såsom blodpropp och stroke. Här finns intressant forskning på Vasaloppsåkare att ta del av som är värd en egen artikel, men som kortfattat visar att fördelarna med träning kraftigt överväger. Och man ska träna på en ganska hög nivå för att få förhöjd risk för förmaksflimmer. På träningens plussida finns också lägre blodtryck, minskad risk för många cancerformer och förbättrad psykisk hälsa – ja, all det där vet ni så klart redan.

När jag började springa som 42-åring var nog rädslan för kroppens begynnande åldrande en starkt bidragande orsak, men en annan del var också att jag var ensamstående med tre barn på en ö där jag saknade ett gediget socialt nätverk. De otvungna rundorna som vem som helst fick hänga med på öppnade ett sammanhang för att hitta nya vänner. Jag tycker fortfarande att ett av de trevligaste sätten att umgås på är ett gemensamt långpass i skogen – man kan prata i timmar utan att någon behöver laga middag, eller bara tassa fram i tysthet och känna trygghet i kedjan av ryggar. Träning handlar inte bara om att försöka skjuta döden framför sig utan om hur man tar tillvara själva livet. Löpningen har gjort mig starkare och gladare, men också mindre ensam. Och ensamhet är livsfarligt – man kan få hjärtsjukdom av det.