Bett

Publicerad

Bitmärken, som alla vi CSI-tittare med fascination sett användas för att sätta åt illdådare visar sig mycket riktigt – precis som vi i TV-soffan funderat – vara osäkra för att identifiera den onda bitaren. Tänder är inte oföränderliga, huden som bitaren bitit i är töjbar och mjuk, båda parter i en bitincident drar, vrider och vänder sig under själva bitandet. Bitmärken håller inte i rätten som entydig identifiering av bitare, slår nu New York Times fast i en kort artikel med anledning av att en tidigare fängelsedom kullkastats med hjälp av DNA-bevis. Bland annat yttrar sig Michael Bowers, författaren till Forensic Dental Evidence: An Investigator’s Handbook och suckar: ”Det finns bara alldeles för många variabler”. Det kan nog vara en läxa för många av oss som använder forskningsmetodologi med många var för sig ointressanta variabler: det är lätt att plocka ut några favoritindikationer och titta alldeles för länge på dem istället för att ta in de faktorer som gör våra överväganden svårare.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor