Nya avslöjanden om kinesiska mumier

De välbevarade, nästan 4 000 år gamla, mumierna i västra Kina tillhörde en isolerad spillra av en population människor som var vida utbredd vid slutet av senaste istiden. Det visar dna-analyser som nu gjorts. Därmed avfärdas att de skulle vara av indoeuropeiskt ursprung som forskare tidigare trott.

Text Mats Karlsson

Publicerad 2021-10-27

”Skönheten av Loulan” eller ”Skönheten från Xiaohe” är en av de bäst bevarade mumierna i ett område i västra Kina med uttorkade sjöar och floder. År 1900 var Sven Hedin på platsen och först att gräva ut var arkeologen Folke Bergman på 1930-talet. Hittills har cirka 300 mumier hittats.
Bild: Wenying Li, Xinjiang Institute of Cultural Relics and Archaeology

Flera hundra mumier har genom åren hittats i västra änden av Taklamakanöknen i Centralasien. År 1900 kom den svenska upptäckaren Sven Hedin till platsen och ruinstaden Loulan, då han sökte efter den sägenomspunna sjön Lop-Nor. Med på Hedins expeditioner fanns arkeologen Folke Bergman, som 1934 blev den förste att hitta en gravplats med välbevarade mumier.

Mumierna var ytterst väl bevarade tack vare det torra klimatet och den salthaltiga marken i den väldiga sänkan Tarimbäckenet där de begravts.

Deras utseenden ansågs av västliga forskare ha europeiska drag, varför det spekulerats kring att de härstammat från indoeuropéer som vandrat österut. Men det är fel, visar nu dna-analyser vid Max Planck-institutet i Leipzig som publiceras i tidskriften Nature.

Gravplatsen vid Xiaohe är en av de platser i kanten av Taklamakanöknen där uppemot 4 000 år gamla mumier hittats, bevarade av det torra klimatet och saltet i marken.
**Bild:** Wenying Li, Xinjiang Institute of Cultural Relics and Archaeology

Mumierna hade begravts i båtformade kistor av trä, täckta av djurhudar. I stället för stenar markeras gravarna med åror.
**Bild:** Wenying Li, Xinjiang Institute of Cultural Relics and Archaeology

Över Sibirien till Amerika

Forskarna konstaterar att människorna som begravts på platsen tillhörde en spillra av en större population, kallad Ancient North Eurasians, ANE, som fram till senaste istidens slut fanns över delar av nordöstra Asien. De spred sig över Sibirien och till Amerika, vars urbefolkningar till cirka 40 procent delar deras gener. Mumiernas gener visar inga tecken på blandning med andra grupper under holocen, dagens geologiska period som börjar efter senaste istiden.

– Arkeologer har länge sökt efter ANE-populationer från holocen för att bättre förstå det inre Asiens genetiska historia. Vi har hittat en på ett mycket oväntat ställe, säger Choongwon Jeong, professor i biologi vid nationaluniversitetet i Seoul och en av studiens huvudförfattare.

Det kanske mest anmärkningsvärda är att gruppen inte tycks ha blandat sig med grannar i Dzungariet i norra Xinjiang. De senare har däremot bland annat västligt ursprung, från herdegruppen afanasievo, genetiskt kopplad till yamnayafolket som för 4 000 år sedan spred sig till Europa, enligt forskarna.

Mumierna saknar genetisk mix

Även i andra grupper i området finns en genetisk mix, vilket gör det än mer anmärkningsvärt att den saknas i mumiernas dna. Men trots den genetiska isoleringen var gruppen inte kulturellt avskärmad från omvärlden. Deras kultur baserades på grödor från västra, östra och centrala Asien, visar studien.

Gruppen höll också djur för mjölk och mejeriprodukter. 2014 hittade arkeologer världens hittills äldsta kända ost, 3 800 år gammal, i graven vid en av mumierna.

Gravplatserna ligger i den kinesiska provinsen Xinjiang (förr Sinkiang), där de förföljda uigurerna lever. Den kinesiska regimen har därför varit försiktiga med publicitet kring mumierna, för att tysta ned diskussioner om ursprungsfolk. Till exempel hölls upptäckten av den mest kända mumien, ”Skönheten från Loulan”, hemlig i tio år.