Att bygga en nation

Vad är nationell identitet? Såväl statsvetare, sociologer och antropologer som historiker, etnologer och litteraturvetare intresserar sig alltmer för nationalism och nationell identitet. En stor del av intresset kan förklaras av faktorer i samtiden: EU-utvidgningen, de jugoslaviska upplösningskrigen, kommunismens fall, Tysklands återförening är några. Samtidigt präglas världen i dag av två motstridiga tendenser som tydligt förstärker varandra, globalisering och nationalism.

Forskarintresset betyder inte att man från vetenskapssamhället ser positivt på nationalism och nationell identitet, snarare tvärtom. Dessa fenomen är historiskt och socialt framvuxna och har ibland skapats på godtyckliga grunder. De jugoslaviska upplösningskrigen har också visat att nationell identitet kan tas till intäkt för grymma våldshandlingar.

Visserligen finns det inget som säger att en stark egen nationell identitet inte kan innebära tolerans mot andras. Men det finns psykologisk forskning som visar att de människor som betonar nationell identitet och nationella skillnader också ofta lägger stor vikt vid andra skillnader, exempelvis mellan kön eller samhällsklasser.

I en ofta citerad fras har den amerikanska antropologen Benedict Anderson kallat nationen för en ”föreställd gemenskap” som växte fram under modern tid. Med det menar han att medlemmarna av gemenskapen aldrig kommer att träffa, känna eller höra talas om de flesta andra i denna gemenskap. Däremot lever de alla i en upplevd känsla av att gemenskapen finns.

Vi och de

Det nationella präglas även av flera andra paradoxer. Dominerande folkliga föreställningar i ett land – det vi skulle kunna kalla ”den nationella berättelsen” – handlar ofta om hur ”vi” skiljer oss från ”de andra”. Trots detta är det påtagligt hur lika berättelserna om nationen ofta är. Nationalism är den mest internationella av alla ideologier, och alla nationer har samma rekvisita – nationaldagar, nationalsånger och nationsflaggor – för att markera sin särart. Dessutom brukar de nationellt sinnade betona att det nationella är något nästan medfött och naturgivet. Men samma människor brukar också vara de som allra mest vill manifestera nationen, som om den inte var naturligt given.

När en nation definieras kan det ske på selektiva grunder. Ibland är religionen grunden, ibland språket, ibland vissa geografiska tillfälligheter, ibland politiska beslut.

Det är tydligt att nationen, när den på allvar slog igenom som grundläggande politisk kategori under 1800-talet, tog över en mängd betraktelsesätt som tidigare knutits till familjen – inom samma fädernesland talar alla samma modersmål, och som grannar har vi broderfolk. Nationen som politisk gemenskap slog också igenom i en tid då familjen som produktionsenhet förlorade i betydelse.