1809 – Början på en ny era
I mars 1809 förberedde man sig i Uppsala på att hamna under ryskt styre. Studenterna kallades in till sina nationer, där de uppmanades att inte reta de ryska trupperna, eftersom en vedergällning kunde drabba hela staden.
Åtgärden var inte direkt överilad – året innan hade ryssarna erövrat hela östra rikshalvan, Finland. Dessutom hade de tagit Åland, varefter stora skaror kosacker ridit över isen till Roslagen. Där härjade de nu under överste Kulneff, förevigad i Fänrik Ståls sägner: ”Han kysste och han slog ihjäl, med samma varma själ.” Längs Upplandskusten flydde folk i stora skaror västerut – bort från kosackerna. Paniken började sprida sig genom landet.
Den svenska krigslyckan var usel, ekonomin körd i botten, förtroendet för kung Gustav IV Adolf obefintligt. Det senaste decenniet hade tryckfriheten varit hårt kringskuren och missnöjet pyrde överallt i samhället. Sverige låg även i konflikt med Napoleons Frankrike och i krig med grannlandet Danmark, som även omfattade Norge vid denna tid.
I Uppsala påstod några sig ha sett kosacker utanför Vaksala tull, och allt fler talade om att det hotande totalnederlaget skulle sluta med att landet delades mellan Ryssland och Danmark i höjd med Dalälven. Det var ingen orimlig tanke. Många länder har genom tiderna upphört att existera.
Gustaviansk era över
Men historien tog en oväntad vändning. En Georg Adlersparre, chef för den värmländska avdelningen av Västra armén, utfärdade en skrivelse om att han tänkte ta till vapen mot sin kung. Adlersparre var jämtlänning med radikala politiska idéer. Han gillade Voltaire och hade introducerat filosofen och ekonomen Adam Smith för den svenska publiken. I mars började hans här tåga mot Stockholm.
Adlersparres marsch mot huvudstaden artade sig nästan till ett triumftåg, och hans uppror såg ut att lyckas. Men han snuvades på själva finalen – på Stockholms slott genomfördes morgonen den 13 mars en palatskupp av Carl Johan Adlercreutz. Inför den antågande värmländska armén tänkte Gustav IV Adolf ta sig till Skåne där han hade lojala trupper. Men inför ett hotande inbördeskrig – framför näsan på den annalkande fienden – fängslade Adlercreutz och några män kungen på slottet.
Den 22 mars marscherade Adlersparre och hans armé in i Stockholm. Officerarna började då spontant ta av sig de vita armbindlar som alla svenska officerare burit som ett lojalitetstecken sedan Gustav III:s kupp år 1772.
Den gustavianska eran var över. Regimförändringen medförde att ett vapenstillestånd kunde förhandlas fram med ryssarna.
Enligt samtida vittnen var glädjen stor i hela landet. Känslan av frihet var påtaglig. Ett uttryck för detta var skrivlusten. I slutet av april släpptes tryckfriheten fri, och i mars året därpå stadgades en ny liberal tryckfrihetsförordning. Detta gav upphov till en strid flod av småskrifter: ”Inte en dag förbigår, som ej är märkt af en brochure”, skrev Johan af Wingård, sedermera landshövding i Värmland. I tidningen Nya Posten skrev man om den ”ofantliga mängd af ströskrifter och brochürer af alla slag, som […] utströmmat från våra bokpressar”.
Tryckfrihet gav pappersbrist
Flera skrifter sålde för sin tid riktigt bra, 2?000 eller 2?500 exemplar var inget ovanligt. Under åren 1809 och 1810 trycktes så mycket att efterfrågan på papper till och med översteg tillgången. Man läste begärligt, och politik diskuterades öppet efter de hårda järnåren under Gustav IV Adolf, som tvingades abdikera den 29 mars. I slutet av 1809 lämnade han landet.
Den 1 maj utgick en kallelse till riksdag för att besluta om en ny författning. En sådan behövdes för att fred formellt skulle kunna ingås. Samtidigt behövdes en ny regent. Den avsatte Gustav IV Adolfs farbror utsågs till riksföreståndare och kröntes till Karl XIII. Det var en tillfällig lösning. Han var gammal, sjuk och utan legitima tronarvingar. Den nya regeringsformen antogs den 6 juni.
Rykten om förgiftning
Napoleonkrigen rasade på kontinenten, ingen visste utgången än. Förlusten av Finland verkade inte tynga svenskarna nämnvärt. Kanske kunde den östra rikshalvan återerövras i ett senare skede – eller kompenseras genom att få Norge från Danmark. Adlersparres parti lobbade energiskt för att få en tronföljare från det hållet, och lyckades i juli få den danske prinsen Kristian August utsedd till tronföljare. Han kom att kallas Karl August i Sverige. I januari 1810 anlände han till Stockholm och blev i praktiken Sveriges nye regent.
Här skulle 1809 års politiska omvälvningar ha kunnat stanna. Men i maj 1810 avled den drygt 40-årige Karl August plötsligt under en militärövning i Skåne. Sverige stod åter utan tronföljare och regent. Rykten om att Karl August förgiftats av gustavianerna spreds, och under hans begravning lynchades riksmarskalken Axel von Fersen. Han var en av gustavianernas främste förespråkare och utpekades som ansvarig.
Genom en serie tillfälligheter utsågs sedan en av Napoleons generaler, Jean Baptiste Bernadotte, till svensk tronföljare och adopterades av Karl XIII under namnet Karl Johan. År 1818, när Karl XIII dog, kröntes han till kung av Sverige och Norge, som tillfallit honom genom freden i Kiel 1814.
Högteknologi och långbyxor
Året 1809 var alltså en brytpunkt. Esaias Tegnér liknade tiden vid en islossning och såg sin samtid som en jäsande vulkan. Akademiledamoten Bernhard von Beskow erinrade sig att en ”friare ton, ett sammansmältande av de förr mer åtskilda samhällsklasserna, ett mindre avstånd mellan förmän och underlydande” var en del av den nya tiden: ”Mili-tärer började snart till och med visa sig civilklädda.” Orden för dagen var sans gêne (utan besvär), skriver han. Samtidigt slog exempelvis långbyxorna igenom som manskläder. De knäbyxor som länge dominerat och som vid franska revolutionen symboliserade överklassen försvann, sist av allt hos hovet.
Det svenska rikets geografiska identitet hade i århundraden varit öst-västlig med Stockholm i centrum, och Östersjön som förenande band. Helt plötsligt blev den geografiska självbilden nord-sydlig, med Stockholm nästan som gränsort till Ryssland.
År 1810 började man bygga Göta kanal. Året därpå, 1811, skrev Esaias Tegnér dikten Svea. En känd strof talar om att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, vilket kan läsas som uttryck för den nya tiden och det moderna Sverige som tar form efter 1809 års omvälvningar. Strofen syftar på Göta kanal-bygget, dåtidens mest påkostade högteknologiska projekt. Det handlade om att integrera Sverige inom de nya gränserna, om att satsa på utveckling och teknik, om att bygga världens modernaste land, och i stället för att kasta sig in i nya äventyrliga och ofta misslyckade utrikespolitiska affärer, satsa på det nya lilla Sverige som man genom en serie tillfälligheter landat i.