”Det är dags att börja bli artig mot afrikaner”

Det här är en artikel från 2015.

Hans Rosling bubblar av siffror och starka värderingar redan i telefonen när vi talas vid inför denna intervju.

– Det är dags att börja bli artig mot afrikaner redan i dag, för inom detta århundrade blir de fyra gånger fler än vi i Europa, säger han.

Vi ses på Gapminders kontor i Stockholm, där man sammanställer data för hans världsberömda föreläsningar. Hans Roslings rum är välstädat, i fönstret står lådor med de stora legoklossar som han använder för att visualisera demografi – en kloss per miljard människor. Olika färger för olika kontinenter.

Men vi börjar från början, i FN:s rapport World Population Prospects 2015, som publicerades i somras. Världens befolkning beräknas öka från dagens 7,3 miljarder till drygt 11 miljarder under detta sekel.

Det är befolkningsökningen i Afrika som är motorn i denna process. I dag lever 1,2 miljarder människor i Afrika. I slutet av detta århundrade kommer antalet troligen att vara fyra miljarder – långt över var tredje människa på jorden lever då i Afrika. I dag är det drygt 15 procent.

Afrika kommer alltså att förändras oerhört mycket under detta sekel. Nigeria, kontinentens folkrikaste land, beräknas till exempel fyrfaldiga sin befolkning till över 750 miljoner. Och ett flertal andra länder, som Malawi, Uganda och Somalia, bedöms femfaldiga sin befolkning under samma tid.

Innan jag ens hinner ställa min första fråga inleder Hans Rosling intervjun.

– Det är konstigt, säger han, att de stora demografiska förändringarna i världen inte är allmängods. Antalet barn på jorden har slutat öka! Det är en otrolig händelse – och det känner många inte till!

Det föds visserligen fler barn i Afrika, men i samma takt föds det färre barn i andra delar av världen. Hur kan vi då bli så många fler, utan att medellivslängden ökar dramatiskt?

– Även om barnafödslarna i världen har slutat öka, så kommer de barn som föds nu att leva sina liv och få både barn och barnbarn. Men de kommer inte att få lika många barn som sina mor- och farföräldrar, så allt tyder på att befolkningsökningen stagnerar i slutet av detta sekel.

Detta betyder att vi inte kommer att ha den befolkningspyramid som vi lärde oss om i skolan, utan en befolkningskvadrat. En stor andel kommer att vara äldre. Omkring 2,5 miljarder kommer att vara 60 plus vid detta århundrades slut. Medellivslängden på jorden kommer att öka, men det påverkar befolkningstalen marginellt.

Poängen med Hans Roslings resonemang är alltså att befolkningsutvecklingen handlar om redan födda människor.

 – Det är ett stort och svårutplånligt missförstånd – anteckna detta nu! – att befolkningens antal i modern tid hålls i balans av döden. Detta gäller i regnskogen och fram till för ett par hundra år sedan, men inte nu. Nu är det födslarna som räknas; det är i sovrummet allt händer. Det är det beteendet vi måste förstå för att förstå befolkningsutvecklingen.

Hans Rosling har inte något till övers för de domedagsprofeter som säger att vi inte kan bli fler än de sju miljarder som vi nu är.

– Jag kan inte förstå saken på annat sätt än att de förespråkar en enorm förintelse! De som redan är födda måste få växa upp och bilda familj. Många inser inte det oundvikliga i detta. Det är precis samma tongångar som när jag var grabb på 1950-talet när vi skulle bli sex miljarder år 2000. Då var det framför allt Asien som växte. Européerna kunde inte fatta att världen skulle komma ifatt i utveckling. Att tro att icke-européer inte ska kunna föda sig själva är arrogant. När väl människor får det bättre, bromsas befolkningsökningen.

Världens kvinnor har sedan drygt hundra år tillbaka fött färre och färre barn, samtidigt som barnadödligheten har minskat. Utvecklingen har gått från sexbarnsfamiljer, där fyra barn dör innan de blir vuxna, till sexbarnsfamiljer, där två barn dör innan de växer upp. Nästa steg är tvåbarnsfamiljer, där båda barnen överlever.

I Sverige, till exempel, fanns en balans i befolkningen fram till 1800-talet. Då började fler barn överleva, befolkningen växte och många svenskar emigrerade till Nordamerika. När sedan tvåbarnsfamiljen hade blivit norm inträdde en ny balans i den svenska befolkningen.

Den förändringen, från ett samhälle med många barn och hög dödlighet till ett samhälle med låg dödlighet och efter hand få barn, skedde först i Europa. Sedan kom den till Nord- och Sydamerika, är nästan klar i Asien och har nu börjat i Afrika. Det kallas den demografiska transitionen. När man är mitt uppe i den ökar befolkningen. Men sedan har ökningen alltid avstannat.

– Det är oundvikligt. Så detta måste vi planera för.

Födelsetalen minskar alltså med ökat välstånd. Hans Rosling tar ett exempel från sovrummet igen.

– Vet du vad ett par från Mali eller någon annan fattig del av Afrika vill ha? En madrass i sängen. Det är det mest rörande man kan se – kvinnor i byarna som sparat ihop till en madrass. De är trötta på det hårda jordgolvet. De vill ha en madrass att älska på. Det är sådant som driver världen. I Sverige fick vi madrasser 1890 – och sedan färre barn.

– Och ju fler som har råd med en madrass, fortsätter han, desto färre barn blir det. Kanske är Afrika där redan om ett par decennier.

Ett påtagligt tecken på framstegen är att medellivslängden i Afrika har ökat med sex år sedan år 2000. Samtidigt har spädbarnsdödligheten söder om Sahara minskat från 142 till 99 per 1 000 barn bara mellan 2010 och 2015. Framstegstakten har dessutom ökat på senare år.

– Denna utveckling är ohyggligt stabil. Det har gått lika snabbt som i Västeuropa! Det går alltså väldigt bra för Afrika.

Till detta ska läggas att den ekonomiska tillväxten i Afrika är omkring fem procent, enligt Världsbanken. Vad driver utvecklingen framåt?

– Läskunniga mammor. Hälften av den minskade barnadödligheten de senaste 20–25 åren kan förklaras av den läskunniga mamman. Hon kan ta till sig viktig information, men framför allt är läskunnigheten ett viktigt tecken på en ny maktfördelning i hemmet. Hon kom i väg till skolan, men hon har också varit i skolan. Det handlar alltså både om frigörelse och faktiska kunskaper.

– Till skillnad från politiker och journalister ser många stora företag förändringen i Afrika. Där finns en växande marknad och en framtid. Allt fler familjer har en plastflaska med ketchup på matbordet, precis som hemma hos dig.

Hans Rosling bubblar av tankar, associationer och åsikter – samtidigt: om Islamiska staten: ”Detta kommer inte gå över. De bygger ett samhälle med mobilnät, sjukhus och skolor. De är hundra gånger farligare än al Qaida.”; om biståndet: ”Det går alldeles för lite bistånd till de verkligt fattiga länderna.”; om journalisternas ytlighet: ”Man kan inte använda medier om man ska förstå världen.”

Samtalet styrs in på vår tids stora kris: Migranterna som drunknar i Medelhavet eller dör på vägarna till Europa.

– Migrationsvågen från Afrika består inte av de fattigaste, säger han. Det är de som nu får det bättre som reser. På resan över Medelhavet blandas just nu dessa med krigsflyktingar från Mellanöstern, vilket komplicerar bilden. Men de som kommer från de afrikanska länderna reser på samma sätt som Kristina och Karl-Oskar gjorde en gång i tiden. Och de var inte utfattiga.

Detta ligger i linje med att, som han säger, ”människorna ligger före ekonomin”. I Europa fick vi under 1800-talet och framåt ett ekonomiskt uppsving som sedan följdes av sociala reformer. Men resten av världen följer inte denna kronologi. I många länder kommer de sociala reformerna före det ekonomiska uppsvinget. Då söker man sig vidare, någon annanstans.