Annons

Riktad antenn minskar strålningen

Vi vet inte hur farlig den svaga strålningen från mobiltelefoner är. Men vi vet hur vi kan minska den.

Mer än hälften av strålningen från en mobiltelefon tas upp i användarens huvud. Men med rätt antenn på mobiltelefonen kan den upptagna strålningen minskas till en sjättedel. - Och det vore oklokt att inte minska strålningen, tycker Robert Leijon, som nyligen lagt fram en licentiatavhandling i konsten att räkna ut strålningen från mobiltelefonantenner.

Robert Leijon menar att oavsett om strålningen är farlig eller inte, bör den minskas för säkerhets skull. Dessutom betyder minskad upptagning i kroppen att mobiltelefonen inte behöver sända med så hög effekt, vilket kan betyda att batteriet räcker längre eller att räckvidden ökar.

Alla tjänar alltså på att minska mängden energi som kroppen tar upp.

USA föreslår strängast krav

Mobiltelefoner fungerar genom att ta emot och skicka mikrovågor, eller elektromagnetisk strålning. Det är ungefär samma mikrovågsstrålning som används för att värma mat i en mikrovågsugn men med mycket svagare effekt. Ingen har ännu lyckats visa om den svaga elektromagnetiska strålningen från mobiltelefonerna är skadlig. Men bl a inom EU och i USA har det lagts fram förslag på strängare krav för hur mycket strålning kroppen får ta emot.

Kraven varierar något; de amerikanska gränsvärdena är strängare, och enligt en schweizisk undersökning är det bara en av fem undersökta mobiltelefoner som klarar dem i dag. Den schweiziska undersökningen har gett stora rubriker men osäkerheten är också stor: vad ska man mäta på och var bör gränsen gå?

Skillnaden mellan den från strålningssynpunkt bästa och sämsta mobiltelefonen är kanske inte betydelselös, men rubrikerna runt den schweiziska undersökningen gällde inte i första hand resultaten, utan det faktum att Niels Kuster, som har genomfört undersökningen, inte ville avslöja vilka mobiltelefoner som var vilka i hans studie. Så var nämligen hans avtal med mobiltelefontillverkarna.

För att räkna ut vilken del av hjärnan som tar upp mest strålning har Niels Kuster tvingats använda en komplicerad metod. Han har låtit en robot vandra runt med ett mätinstrument inuti ett konstgjort huvud, fyllt med en konstgjord hjärnvävnad. Varje kubikcentimeter har mätts. Kusters resultat bekräftar de teoretiska beräkningar som gjorts. Man vet att den svaga strålningen från en mobiltelefon tas upp mycket lokalt och att den mängd som tas upp är starkt beroende av avståndet till antennen och hur antennen är konstruerad. Värdena skiljer sig åt beroende på hur stor volym man väljer att mäta på. Ju större volym man tar med, desto mindre blir effekten. Följer man de föreslagna amerikanska gränsvärdena är det dock bara en mobiltelefon som är godkänd.

Klumpiga modellerEtt problem med Kusters metod och de avancerade teoretiska datorberäkningarna är att de blir klumpiga om man ska experimentera med nya antenner och utveckla nya mobiltelefoner. Man letar efter enklare beräkningar, och en som funnit något är Robert Leijon, doktorand vid antenngruppen vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Tillsammans med bl a professor Per-Simon Kildal och Zvonimir Sipus har han utvecklat ett datorprogram som kan räkna på antennstrålning. Förhoppningen är att modellen som man har konstruerat ska kunna hjälpa mobiltelefontillverkarna att utveckla antenner som strålar lagom mycket och i rätt riktning.

Modellen skiljer sig mycket från de datormodeller som har använts tidigare. I dem vinnlade man sig om att så noga som möjligt återskapa både huvudets form och handen som håller mobiltelefonen. Allt med millimeternoggrannhet. Men det är en noggrannhet som slukar datorkapacitet och ändå inte ger tillräcklig exakthet.

Med sin alternativa modell har Robert Leijon bl a prövat hur effektiva olika antenntyper är. Han har kunnat visa att inte bara antennens längd utan också mobiltelefonens storlek i hög grad påverkar effektiviteten.

Hur många watt tål hjärnan?
För att mäta hälsoeffekter av strålning duger dock inte den förenklade modellen. Problemet är dessvärre att inte heller betydligt finare modeller ger rätt svar. Man kan bara mäta hur mycket energi som tas upp av en viss del av hjärnan. Man mäter hur många watt som tas upp per kilo vävnad. Men hur många watt tål ett gram hjärna?

Att elektromagnetisk strålning kan vara skadlig är känt. Mikrovågor har bl a en uppvärmande effekt, samma effekt som man utnyttjar i en mikrovågsugn. Men hur mycket och hur lång tid en viss del av kroppen klarar uppvärmning varierar mellan olika delar av kroppen. Och hur skadlig effekten av uppvärmningen är vet vi för litet om. Yngve Hamnerius, också vid Institutionen för mikrovågsteknik vid Chalmers tekniska högskola, studerade redan på 1970-talet effekter av mikrovågor både i djurförsök och på människor. Den första belagda biologiska hälsoeffekten som man fann var grå starr.

De flesta delar av kroppen klarar en kortare tids upphettning. Värmen jämnar ut sig, och blodgenomströmningen gör att lokalt varmare områden kyls ner. Men ögonlinsen har inga blodkärl och likt äggvitan i ett ägg grumlas den därför av uppvärmningen. Detta är grå starr. Nu är uppvärmningseffekten från en mobiltelefon mycket svagare än den som undersöktes i Yngve Hamnerius försök. Ändå kan man inte helt utesluta negativa effekter av mobiltelefonstrålning.

- Nej, tyvärr är det inte så enkelt, menar han.

Han gjorde försök med råttor som utsattes för mikrovågsstrålning. Vid en viss effekt fick de grå starr. Men också av en viss mängd av ett särskilt socker fick råttorna grå starr. Nu visade det sig att om man utsatte råttorna för halv effekt mikrovågor och hälften så mycket socker som i det tidigare försöket så fick råttorna ändå grå starr.

Vad experimentet visar är att mikrovågorna kan samverka med t ex förhöjda sockervärden för att ge oönskade hälsoeffekter.

De senaste larmen om mobiltelefonerna nämner dock inte grå starr, utan cancer. Och då är det antagligen inte uppvärmning som är problemet.

Råttor får cancer av telefonI en australisk studie visade det sig att råttor som utsattes för mobiltelefonstrålning hade en större benägenhet att utveckla cancer än råttor som inte utsattes för strålning. I studien användes dock råttor som hade avlats fram så att de skulle vara extra benägna att få cancer, så om studien egentligen säger något om människor och mobiltelefoner är svårt att säga.

- Vi har gått ner på cellnivå för att försöka förstå vad som händer när cellen utsätts för mikrovågsstrålning, berättar Yngve Hamnerius. Kanske kan det vara vandringen av joner ut och in genom cellväggen som påverkas, men hittills har våra försök inte visat något.

På 1970-talet undersökte man radaroperatörer i Göteborg som hade utsatts för mikrovågsstrålning. I ryggmärgsprover från dem fanns proteinförändringar som inte syntes hos en grupp som inte hade utsatts för strålning. Liknande experiment på kaniner visade att effekterna inte var omedelbara, hos kaninerna fanns det en fördröjning på nio månader.

Nu vill man följa upp den tjugo år gamla undersökningen på radaroperatörerna. Det är intressant att pröva de nya, finare mätmetoder som har utvecklats sedan sist, men framför allt vill man veta om förändringarna har fortsatt, tjugo år efter exponeringen.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar