Annons

Rör på påkarna!

Det ska vara lika självklart att röra på sig som att borsta tänderna. Det måste inte vara roligt - man gör det för att undvika de negativa följderna av att låta bli. För att prägla in detta är skolan viktig.

Efter korpidrotten och Sagagymnastiken följde joggingvågen och Friskis & Svettis på 1970-talet. Sedan dök styrketräningsinstituten upp som svampar ur jorden, liksom aerobicsinstitut och gym.

Och den pågående idrottsutredningen meddelar att antalet motionärer i alla åldrar ökar och de krävande motionsformerna allra mest. Det är lätt att få uppfattningen att allt är frid och fröjd.

Men trots att svenska folket motionerar mer nu än de någonsin har gjort, finns det samtidigt en stor grupp i samhället som rör sig så litet att deras hälsa är hotad. Mycket tyder på att denna grupp faktiskt växer, vilket hänger samman med att samhällets krav på kroppsrörelse minskar. Det gör Lars-Magnus Engström mycket oroad. Han är professor i idrottspedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm och har sedan 1960-talet forskat om hur vanor, kunskaper och värderingar kring idrott uppstår, förmedlas och förändras.

Majoriteten motionerar inte- Det är fortfarande en minoritet av den vuxna befolkningen som ägnar sig åt motion och det är den som har ökat. Det betyder inte att befolkningen som helhet rör sig tillräckligt, konstaterar Lars-Magnus Engström.

Idrott och motion är avsiktlig kroppsrörelse, men vi rör oss i många andra sammanhang utan att vara direkt medvetna om det. Hur många som ska räknas som aktiva motionärer beror helt naturligt på vilka krav som ställs. Om vi som motionärer räknar dem som promenerar raskt eller joggar i minst 20 minuter minst två gånger i veckan, så motionerar hälften av 20-24-åringarna men bara 20 procent av 50-54-åringarna (bild 1). Det framgår av den unika riksomfattande s k LIV 90-undersökning som Lars-Magnus Engström har gjort tillsammans med forskare vid Karolinska institutet. - Om man har samma krav på ansträngning men sänker kravet till en gång per vecka så motionerar cirka 40 procent av medelålders kvinnor och män, enligt en annan studie som jag nyligen har avslutat, säger Lars-Magnus Engström. Att de som är fysikt aktiva på sin fritid har större prestationsförmåga, upplever att de mår bättre och uppvisar färre medicinska riskfaktorer, bekräftades också av LIV 90-undersökningen. Att motionsutövning påverkas starkt av social bakgrund och kultur styrks också. Den typiske motionsutövaren är en man eller kvinna som var framgångsrik i skolgymnastiken, bor i stadsmiljö, är högutbildad och har många vänner som motionerar. Den typiske icke-motionären bor i landsorten, är lågutbildad och har få vänner som motionerar.

Minskande krav på kroppsrörelseDet är alltså långt ifrån någon majoritet som motionerar. Samtidigt har det västerländska samhället, genom den snabba tekniska utvecklingen, datoriseringen och de förbättrade kommunikationerna, blivit allt mindre fysiskt krävande. Det är något de flesta instämmer i, även om det är svårt att belägga vetenskapligt. Vi åker ofta buss eller bil till arbetet och tillbringar allt mer tid framför TV- och datorskärmar.

Maskiner har ersatt muskelkraft ute på arbetsplatserna. Hissar och rulltrappor är centralt placerade, medan trapporna är kamouflerade som nödutgångar. Samhället förändras, men kvar finns människans behov av att röra sig för att må bra. Hjärt- och kärlsjukdomar, åldersdiabetes, högt blodtryck, fetma, benskörhet, led- och ryggbesvär samt tjocktarmscancer är några sjukdomar där för litet kroppsrörelse ökar risken att drabbas. Ett sätt att avgöra vilka som befinner sig i riskzonen, därför att de inte rör sig tillräckligt, är att mäta syreupptagningsförmågan. Med en lägre syreupptagningsförmåga än 35 millimeter per kilo kroppsvikt följer en ökad risk att dö i förtid, enligt ett gränsvärde. - Redan i 40-årsåldern ligger cirka hälften av svenskarna i LIV 90-undersökningen under denna gräns. Ett annat tecken på att man rör sig för litet är övervikt. Enligt idrottsutredningen har andelen överviktiga ökat.

Unga i riskzonenNär det gäller den yngre generationen slog Lars-Magnus Engström larm redan 1992 efter att ha jämfört 15-åringar i Stockholm 1968 och 1992. Andelen idrottande barn hade då minskat avsevärt. Och den har fortsatt att minska. För en stor del av barnen är skolans idrottsundervisning den enda fysiska träning de får.

En annan undersökning avseende 15-åriga Örebroungdomar visar att en tredjedel inte når upp till den miniminivå av kroppsrörelse som experter har enats om att vuxna behöver för att må bra. Och då är skolans idrottsundervisning inräknad. Miniminivån är 30 minuters snabb promenad eller motsvarande dagligen, eller så gott som dagligen. Någon motsvarande gräns för barn och ungdom är inte fastställd. En allmän tendens är att barnens spontana idrottande har gått tillbaka och att idrottandet allt oftare sker inom ramen för idrottsföreningar. Många barn idrottar, men på en del orter står hälften utanför, ibland mer än hälften. Denna passiva grupp är, enligt Lars-Magnus Engström, i farozonen redan i barndomen.

Stor social skiktningBengt Larsson och Per Nilsson, båda knutna till Lärarhögskolans forskargrupp, har tittat närmare på ungdomars fritidsvanor. Idrottsföreningar lockar mest, och hälften av alla ungdomar är med i en idrottsförening. Som högst är denna andel i 10-12-årsåldern. Den sociala skiktningen är stor. Inte för någon föreningstyp var andelen som uppgav att de var föreningsmedlemmar högre bland ungdomarna med arbetarbakgrund än bland ungdomarna med högre tjänstemannabakgrund.

Precis som bland vuxna är ungdomars fritid och idrottsvanor olika beroende på kön, bostadsort och sociala villkor. Och olikheterna mellan grupperna verkar öka, konstaterar forskarna. Att vara flicka med invandrarbakgrund i Stockhoms södra förorter innebär för åtta av tio att stå utanför idrottsföreningen, för nio av tio att man inte tränar regelbundet. För en pojke i Luleå är förhållandena de motsatta: sju av tio är med i idrottsföreningen och sex av tio tränar regelbundet flera gånger i veckan.

Genom det man gör på sin fritid visar man vem man är, man får ett värde i andra människors ögon. Utövarna av en viss idrott har särskilda kläder och utrustning, håller till på speciella platser och utför särskilda övningar och ritualer.

- Om jag t ex säger till dig att jag har joggat 8 kilometer på morgonen, då räknar jag med att du ska tycka att det är ganska skapligt i min ålder, säger Lars-Magnus Engström. Förutsatt att vi delar värderingen att det uppfattas som bra att jogga. Och den som började spela golf främst därför att det var en exklusiv sport, kanske börjar fundera på att sluta nu. Golf ger inte samma status när gemene man kan utöva det.

Du måste inte gilla detDet är en etisk fråga hur mycket man ska försöka påverka och lära människor att äta rätt, röka mindre - eller att röra sig mer, menar Lars-Magnus Engström. Den som ska informera om hur viktigt det är med kroppsrörelse måste akta sig för att bli mästrande. Moraliska undertoner och hurtiga budskap stöter lätt bort människor. Det handlar inte om att ta sig själv i kragen, utan om självkänsla och traditioner. Idrott är inget för mig, säger många. Då ska man vara omklädd och hoppa i takt. Promenader är inte tillräckligt. - Att idrott och motion är förknippat med livsstil innebär att vissa gillar det, andra inte. Men för att utföra vissa rörelser varje dag eller tre gånger i veckan måste du inte gilla det. Det är ett slags fysisk tandborstning som du sköter därför att det kan få negativa följder att låta bli, säger Lars-Magnus Engström. Och promenader är en viktig del.

Han tror inte på någon nedärvd drift till kroppsrörelse hos vuxna, men understryker att detta är en stridsfråga. Snarare är vi programmerade för fysisk inaktivitet, menar han. Det går att skapa behov, precis som med tandborstningen. Men då ska man helst börja tidigt, redan i skolan.

Aldrig så litet idrott som nuFöre puberteten drivs barn av ständiga impulser till kroppsrörelse. Det räcker med att erbjuda en stimulerande miljö där de kan klättra, klänga, springa och hoppa. Då söker barnen själva de utmaningar de behöver. Men eftersom den fysiska miljön ofta är konstgjord måste även barnens kroppsrörelse planeras in numera. I 1920-talets realskola stod 4-6 gymnastiklektioner per vecka på schemat och 10-12 friluftsdagar om året. Det visar att fysisk träning var viktig för dem som styrde, även om det bara var en elit som åtnjöt detta. I slutet av 1960-talet hade elever på högstadiet tre timmars gymnastik i veckan, i dag är bara 1-2 timmar obligatoriska. Och det finns förslag att skära ner ytterligare.

- Vi har aldrig haft så litet idrott på schemat som nu, säger Lars-Magnus Engström. Det förvånar mig att inte föräldrar reagerar mer på detta. Och friluftsverksamheten är inte obligatorisk utan ska tas från andra ämnens tid. För det krävs starka idrottslärare. Det är en oerhörd trängsel på schemat, och går det att göra ämnen valfria eller flytta dem till fritiden så gör man det. Det gäller inte bara idrott. Olika mål Men att idrotta i skolan och i en idrottsförening är helt olika saker. I skolan är utgångspunkten att idrotten ska användas för att utveckla eleven. Alla ska träna utifrån sin individuella nivå. Inom en idrottsförening är själva idrotten i fokus, och den ser ut på ett bestämt sätt. De barn som inte är tillräckligt mogna och misslyckas med att leva upp till kraven får sluta. - Sedan handlar det förstås om hur extremt prestationskraven drivs. Det finns fotbollstränare som tar individuella hänsyn och idrottslärare som inte gör det. Det är svårt för idrottsläraren att på 1-2 timmar i veckan hinna ge eleverna motion, se till att de har kul, öva motorik - och alla 20-30 ungarna ska kunna vara med. Lars-Magnus Engström är inte emot tävling och konkurrens i sig, om alla är med på det. Men han förespråkar den inneboende leken och spänningen som finns i idrotten. - Tänk dig ett gäng ungar som ska spela fotboll. De delar upp sig så att det blir så jämbördiga som möjligt. Då blir det som mest spännande. I ett seriesystem gör man våld på detta. Där är man med för att vinna. Men för ungarna som spelar för sig själva är 2-1 ett bättre resultat än 10-0.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar