Annons

Bokanmälan: Snacket går . . .

Vad är det som skiljer människan från alla andra miljontals djurarter på jorden?

Inte mycket. Det är svårt att hitta några speciella drag hos oss som fullständigt saknas hos alla andra arter; framför allt brukar allt vi förmår dyka upp i en eller annan form även hos våra närmaste släktingar bland primaterna. Visst - av somligt har vi mer och av annat mindre. Men något alldeles eget - får jag be om förslag?

En egenskap som nått en mer avancerad nivå hos oss än någon annan art är det talade språket. Visserligen förekommer någon typ av kommunikation hos nästan alla arter: individer sänder signaler för att till egen fördel påverka andras agerande. Men vi letar förgäves efter någon art med ett språk som kan jämföras med vårt. Varför, hur och när vår enastående snacksalighet utvecklats är ett hett diskussionsämne, och spännande infallsvinklar på detta finns i två nyutkomna böcker.

I den ena behandlar John L. Langdon - biologiprofessor vid University of Indianapolis - evolutionen av alla de anatomiska drag som tillsammans formar den moderna människan och tar därvid också tag i frågan om underlaget för språket. Ett drag som länge ansågs förknippat med vår unika språkförmåga är hjärnans asymmetri med väsentliga språkfunktioner lokaliserade till den vänstra hjärnhalvan. Men som Langdon visar duger denna snedhet inte som förklaring till vår språkkapacitet, särskilt sedan man funnit att denna är beroende av flera centrum i hjärnan och att även andra primater än människan visar motsvarande om ock svagare asymmetri i sin hjärna. Där rök ännu ett drag som länge ansågs specifikt mänskligt.

För att kunna tala som en människa måste man ha kontroll över andningen. Kanske var det därför en viktig förutsättning för vår talförmåga att vi började gå upprätt och på två ben. Langdon påpekar även att den expanderande hjärnan krävde förstklassig näring - läs kött - för sin uppbyggnad, sitt underhåll och sin verksamhet. Oavsett vad som gynnade evolutionen av den stora hjärnan krävde denna förändring en näringsmässig omorientering. Att jaga eller att beröva de stora rovdjuren på savannen deras byten är svårare än att skaka ner nötter och gräva upp rötter och fordrar god kommunikationsförmåga: behov som kan ha påskyndat hjärnans volymökning och ombyggnad.

Att mäktiga urvalskrafter drivit fram hjärnexpansionen i vår evolutionära linje är självklart. Stora vinster måste ha stått att hämta för den individ som var lite bättre utrustad å huvudets vägnar än resten av flocken, för annars skulle de avsevärda kostnaderna inte vara värda att betala. Inte minst betydde den ökade kranievolymen svårigheter i samband med barnafödandet, och stora evolutionära förändringar inträffade för att mildra påfrestningarna. Till dessa hör att människobarn föds extremt hjälplösa och kräver en lång period av intensiv omvårdnad av minst en vuxen, ofta fler. Därigenom blev det gott om tid för inlärning av ett alltmer avancerat kommunikationssystem i ett alltmer komplext samhälle.

Det var utan tvivel åtskilliga faktorer som samverkade vid den evolutionära förstoringen av vår hjärna - en process som började i hominidlinjen långt innan vår art gjorde entré på scenen. I en bok med Kanzi som huvudperson - en så kallad bonobo (tidigare kallad dvärgschimpans), som levt hela sitt liv på ett forskningsinstitut i USA - beskriver Pär Segerdahl och hans kolleger hur Kanzi och några av hans likar vuxit upp i mänsklig gemenskap. I och med detta tillägnade de sig ett språk som möjliggör en förvånansvärt avancerad kommunikation mellan dem och människorna i deras omgivning. Kanzi och hans kompisar har inte "gått i skola", utan spontant utvecklat sin förmåga att kommunicera med sina mänskliga vänner. De använder ett språk som består av gester, minspel, handlingar och ljudyttringar samt i någon mån av "ord", främst i form av pekbilder ("lexigram").

De unga bonobernas primalspråk växer fram och blomstrar på samma sätt som hos ett människobarn. Inte förrän senare i livet, när vi fått vårt primalspråk, bibringas vi människor - eller en del av oss - ett eller flera ytterligare språk genom mer eller mindre formell undervisning. Primalspråket är en byggsten i kulturen - inte ett skal eller en i efterhand påklistrad "konstfärdighet". Bonoberna och människorna på Language Research Institute i Alabama har tillsammans skapat en gemensam kultur, där kommunikation är möjlig i båda riktningarna. Kan en kombinationskultur uppstå mellan människa och någon annan djurart än schimpanser? Det är en öppen fråga, liksom vilka slutsatser man kan dra från Kanzi-studierna angående det mänskliga språkets evolutionära bakgrund.

Båda böckerna understryker släktskapen och de fundamentala likheterna mellan människan och övriga primatarter. Naturligtvis är människan en unik art, men eftersom alla arter har utvecklats genom samma urvalsprocesser, visar de stora överensstämmelser med varandra i mentala och andra hänseenden. Det är därför som jämförelser mellan olika arter är vetenskapligt meningsfulla.

Men schimpanser och bonober komponerar väl ändå inte symfonier och skriver evangelier?, tänker du.

- Nej. Men det gör heller inte de flesta människor.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar